Jag befann mig på jobbet när jag hörde en rätt så intensiv konversation mellan två kollegor. Konversationen handlade om något i stil med att det behövdes mer resurser till polis och ökad polisnärvaro i landet.
Den ena kollegan kom med ett påstående och den andra kontrade med ett annat. Det kontrande påståendet handlade om en fjortonårig pojke som blivit skjuten i en förort i Stockholm. En fjortonåring? upprepade jag för mig själv i misstro. Hur gick detta till?
Medias sätt att icke-rapportera om händelsen säger mig att fjortonåringen nog hamnat i fel kretsar
Omständigheterna talade för en planerad skjutning och inte en misstagen identitet. Ingen kan göra sig skyldig till att bli skjuten, naturligtvis. Men medias sätt att icke-rapportera om händelsen säger mig att fjortonåringen nog hamnat i fel kretsar. Flera frågor väcks i mitt huvud. Hur många i samma ålder riskerar att bli nedskjutna på gatan i det här landet? Och framförallt, är verkligen lösningen på problemet fler poliser?
I en kvalitetsgranskning Socialtjänstinspektionen gjorde 2018 syntes en rad olika saker. Man såg bland annat att socialtjänsten i Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta stod inför mycket tuffare utmaningar än socialtjänsten på Östermalm-Kungsholmen. Ärendena som Rinkeby-Kistas socialtjänst dagligen fick hantera var mycket mer omfattande och allvarliga. Våldsutövande ungdomar, fast i gängkriminalitet, som bevittnat mord och även i vissa fall blivit skottskadade själva, skulle hanteras.
På Östermalm-Kungsholmen handlade det mer om drogmissbruk och andra mindre brottshandlingar. Ungdomarna i de mer privilegierade områdena fångades upp i ett tidigt skede och kunde därför bli föremål för vård och andra åtgärder innan problemen hann eskalera. Den jämförelsen som socialtjänstinspektionen gjorde mellan stadsdelarna visade tydligt på att det krävdes mer insatser i de mer utsatta områdena. Trots detta har varje socialsekreterare sjukt nog lika många ärenden att ha hand om, oavsett stadsdel.
Trots detta har varje socialsekreterare sjukt nog lika många ärenden att ha hand om, oavsett stadsdel
Varför undrar man? Det är inte som om ett ärende på Östermalm var likställt med ett ärende i Rinkeby.
Föga förvånande verkar det handla om resurser. Det satsas inte tillräckligt på socialtjänsten och det är ju oftast så det brukar låta. Men det är faktiskt inte hela bilden denna gång. Det pågår nämligen en normaliseringsprocess som går hand i hand med resursfrågan, och jag finner den skrämmande. Anställda på socialtjänsten i socioekonomiskt utsatta områden har berättat att de ser så många tolvåringar ägna sig åt kriminalitet, att de tycker det är mindre allvarligt när en sextonåring är kriminell. Minst sagt en illavarslande insyn i en socialsekreterares vardag.
Det krävs fler socialsekreterare i Sverige, och inte bara poliser. Bättre samverkan mellan alla instanser i landet behövs. Skolor, BUP och socialtjänsten måste komma närmare varandra. Det måste finnas tillgång till samtalsterapi och andra åtgärder som kan förbättra livet för en ung pojke eller flicka i ett socioekonomiskt utsatt område.
Grannar har ett ansvar, tränarna i fotbollslagen likaså, släkt och vänner naturligtvis. Kontinuerlig kontakt med familjer där barn är i riskzonen för att hamna snett och förlora sitt liv i förtid är nödvändigt. Allt för att kunna fånga upp barnet innan det är försent.
Medan jag går i dessa tankar fortsätter kollegorna bakom mig att ropa efter fler poliser. De vill ha ökad närvaro och hårdare straff. Det vill resten av Sverige också för den delen. Men det känns rätt lönlöst ropa på sånt i det här fallet. För det är inte polisen som misslyckas när en fjortonåring blir skjuten.
Det är hela samhället som har misslyckats.
Luay Mohageb
