Denna nakna, skrämmande och hänförande självbiografi, Bortom mammas gata, är skriven av Alexandra Pascalidou. Här berättar hon om uppväxten i Rinkeby, de föraktfulla blickarna hennes hjältar till föräldrar har känt, och längtan efter något stort.
Hon blandar natt med dag, glädje med sorg, kyla med värme. Hon försöker ständigt acceptera de oundvikliga förändringarna, och finna glädje i det lilla och annars obetydliga. Välkommen till Pascalidous värld.
Alexandras föräldrar flyttar till Sverige från Grekland. Allt för att ge sina två döttrar ett bättre liv. Lilla Alexandra då 6 år, är helt ovetande om vad framtiden har att erbjuda. Att hon kommer se sina föräldrar nedvärderas, jagas av nazister och få sina drömmar krossade av en lärarvikarie.
När Alexandra Pascalidou har publicerat självbiografi har hon fått mycket positiv kritik. Hon håller även föreläsningar om hur man ses av dem runt omkring, när man kommer från ett ”utsatt” område.
Alexandras föräldrar städade toaletter och fönsterkarmar hela dagarna utan skälig lön, och inte ett tack fick de av myndigheterna till de kostymklädda företagsmännen som fick sina toalettsitsar glänsande rena. De nedvärderande kommentarerna har satt sina spår i Alexandra. Hon vill aldrig bli som dem. Även om hennes föräldrar är hennes hjältar, och har en stor plats i hennes hjärta, vill hon aldrig leva deras liv. De olika organisationer hon deltog i som ung stärkte henne som människa, och även som debattör. Den har format henne till den hon är idag. Hon har lärt sig höja rösten och tänja på gränserna. Men allt där emellan är något hon har förträngt och helst vill glömma.
Hon är en förebild för mig och många andra
Alexandra som var en sprallig liten flicka från början förändras under resans gång. Hon får sitt drömjobb, men sparkas utan någon som helst förklaring. Hon får en lägenhet, men vågar inte sova där på grund av rädsla. Några vill henne illa. Alla bilder som skickas, där okända människor står framför hennes dörr, och alla hotbrev gör henne livrädd. Varför vill de henne illa? Varför just hon? är det för hon är invandrare? Det sistnämnda är ren fakta, och det är det som gör mig rädd. Bara för att man vill prata om jämställdhet och mänskliga rättigheter ska man väl inte mordhotas! Eller ska man det? Alla människor är lika mycket värda, ingen ska behöva gå igenom det här. Samhället och media vände henne ryggen. Ändå vågar hon stå upp för sig själv och stå framför kameran med en sprucken själ utan någon som helst tanke på att ge upp. Hon är en förebild för mig och många andra människor då hon lär oss att alltid sikta mot stjärnorna även om man hamnar på trädtopparna.
Hon fångar din uppmärksamhet och dina känslor
Rinkeby som är ett relativt litet samhälle bjuder på många minnen och glädje bakom den mörka fasaden. Men att hela tiden se och höra hur media tolkar stadsdelen är skrattretande. De har aldrig satt sin fot där, men ändå dömer de hej vilt. Alexandra försökte hela tiden motbevisa deras förutbestämda meningar genom att ta dem till ”byn”. Att de med egna ögon kan se den ”farliga” orten, och sedan förhoppningsvis komma på nya tankar och förstå att det inte var så farligt trots allt.
Författarens språk är ganska enkelt, hon blandar vardagliga ord med lite ”finare” ord. Boken är till för alla, både stora och små. Alla måste ta en del av hennes historia då den verkligen griper tag i dig och får dig att tänka på saker man aldrig skulle tänka på. Man stänger in sig i hennes värld, då hon fångar din uppmärksamhet och dina känslor. Man fäller en tår här och där utan att veta om det. Jag kan fortfarande inte förstå varför staten inte hjälpte henne. Om inte ens hon som är känd får skydd och upprättelse hur ska då alla vi okända bemötas? Vi viftas bort som små dammtussar. Det är något vi tillsammans måste kämpa emot, för tillsammans är vi starka.
Budskapet med denna fantastiska och rörande handling är väldigt enkelt. Det är att alltid vara sig själv, vad än du gör. Ingen människa ska behöva känna sig vilsen och glömd som Alexandra.
Du kommer aldrig se stjärnorna om du alltid tittar ner
Det jag har lärt mig är att man aldrig ska spela någon annan för att åstadkomma något. För ditt rätta jag kommer att komma fram smygande, och sedan finns ingen återvändo. Att alltid motbevisa fördomarna och alltid stå med huvudet högt. Att komma upp varje gång du faller, och att alltid vara ödmjuk. Du kommer aldrig se stjärnorna om du alltid tittar ner. Om du inte står för någonting, kommer du falla för vad som helst. Men kom ihåg att vinnarna inte är de som startar fighten, utan den som avslutar den. Alexandra är en riktig fighter som aldrig ger upp även om det var nära att hon gjorde det. Hennes bok är en inspirationskälla alla borde ta del av.
Ruweyda Abdijamal Omar
årskurs 8, Enbacksskolan.
SO-verkstan i samarbete med Nyhetsbyrån Järva
Bortom mammas gata, Bokförlaget Atlas
