Många av våra grannar och vänner firar ramadan nu och snart är det eid, fyraåringen var lite avundsjuk. ”Men vi firar ju jul” försökte jag. Fast ärligt talat har det inte varit så mycket med det.
Julen har aldrig varit min grej, jag är inte kristen, får mest ont i magen av köphetsen och jag har ingen stor släkt som håller fast vid traditionen.
För några år sedan tillbringade jag ett par månader på Västbanken som aktivist med International Solidarity Movement, ISM. Där såg jag hur både religionen och den politiska kampen var helt integrerade i det dagliga livet. I många byar demonstrerar invånarna mot ockupationsmakten varje fredag efter bönen, ibland ber de utomhus som en del av själva protesten.
Jag tror på solidaritet mellan människor, samarbete, organisering och styrkan i det gemensamma
Det hände att jag fick frågor om min religion i Palestina, då blev folk förfärade när jag förklarade att jag inte är religiös alls. ”Men, något måste du ju tro på! Hur kan du annars leva?” Och det är sant, jag har något som jag tror på, annars skulle jag inte ha varit där.
Jag tror på solidaritet mellan människor, samarbete, organisering och styrkan i det gemensamma. Det är inget hippieflum jag menar, för lika mycket som jag vill ha fred mellan alla folk vet jag att en strid mellan klasserna är oundviklig.
Den nyutkomna boken Klass i Sverige som är baserad på en stor forskarledd utredning, vittnar om att vi lever i ett land med skenande klassklyftor. Trots att hälften av landets befolkning tillhör arbetarklassen förs en politik som gör de rika rikare och de mest sårbara utslagna. Nedskärningar, utförsäljningar och utförsäkringar sliter sönder samhället.
Pandemiåret har gjort det tydligare än någonsin, det finns de som åker till Alperna på skidsemester och det finns de som kör alpresenärer i taxi. Båda kan bli smittade av coronavirus, men deras chanser att överleva sjukdomen ser helt olika ut. Låginkomsttagare löper fyra gånger högre risk än höginkomsttagare att dö av covid-19 enligt en rapport från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm.
Framförallt är det en dag för att hämta kraft
Idag på första maj, arbetarrörelsens högtidsdag, brukar jag varje år demonstrera och fira tillsammans med alla mina kamrater och vänner. Vi minns historiska segrar som arbetstidsförkortning och semester, men framförallt är det en dag för att hämta kraft.
Efter ett år av otaliga timmar på jobbet, med obetalt arbete i hemmet, på fackliga förhandlingar, föreningsmöten, blockader, demonstrationer och strejker möts vi på första maj i ett hav av leenden under röda fanor och minns att vi är många. Vi kramas, skålar och dansar och sedan orkar vi ett år till, med arbetet för en bättre värld.
Det är svårare i år förstås, de röda fanorna kommer vaja en och en från balkonger och fönster, men vi kan fortfarande möta varandra på förortstorgen och skapa forum för gemenskap i isoleringen. För idag är vår dag – den bästa.
Anna Nygård
