När jag läser i tidningar eller sociala media om att vårdpersonal, som inte är så gamla, dör på grund av att de har blivit smittade på jobbet, blir jag orolig. Jag går faktiskt runt med en ständig oro.
Man blir påverkad och oron sätter sig på psyket. Samtidigt kan jag inte bara stanna hemma om jag är frisk eftersom det saknas vårdpersonal. För om jag själv blir sjuk, så vill man ju att vårdpersonalen ska ta hand om en, trots risken för smitta. Därför är det moraliskt riktigt att ställa upp om man har den kompetens som behövs och kan hjälpa till.
Jag jobbar också varannan helg i hemsjukvården, där finns den största risken att bli smittad. Större än när jag jobbar på sjukhuset. Med tanke på att jag kan vara den första som upptäcker att patienten visar coronasymtom. I hemsjukvården får man använda skyddsutrustning bara på kända/ misstänkta fall. Och till skillnad från på sjukhuset så är det snålt med skyddsutrustning.
Det som hemtjänstpersonalen berättar om brist på skyddsutrustningen är sant
Många av våra patienter i hemsjukvården har ju hemtjänst, och vi träffar personalen hos olika patienter. Det som hemtjänstpersonalen berättar om brist på skyddsutrustningen är sant. De kan, precis som vi i sjukvårdspersonalen, ge omsorg till coronasmittade ”klienter” (märkligt ordval som används nuförtiden, säkert på grund av New public management (NPM) men det får bli en annan artikel). De tar hand om patienter utan att veta om de är smittade och innan de läggs in på sjukhus.
Det är som att befinna sig krig utan möjlighet till flykt
Trots allt detta går vi till jobbet, det känns verkligen med livet som insats. Det är som att befinna sig krig utan möjlighet till flykt.
När jag jobbar på sjukhuset känner jag mig mer trygg, eftersom patienter med misstänkta coronasymtom är helt isolerade tills svaret kommer. Dessutom har vi tillgång till heltäckande skyddsutrustning och om patienten är smittad flyttas patienten till en annan avdelning.
Ifra-Degmo Mohamed
