Statistiken visar att fler män än kvinnor blivit allvarligt sjuka av coronaviruset och dödligheten är högre bland män. Ändå är det kvinnorna som drabbas hårdast av pandemin. Kvinnor i världen, kvinnor i Sverige och kvinnor i Järva.
Jag tänker på den ensamstående mamman, undersköterskan, hon som jobbar på ett äldreboende. Det är en och samma person. Så mycket ansvar vilar på hennes starka, men trötta axlar. En annan ensamstående mamma, undersköterska hon med, jobbar nattpass på sjukhuset. Utöver jobbets stress måste hon kämpa för att hitta barnomsorg nattetid, någonstans där ingen är förkyld.
De som är föräldralediga med ett småsyskon borde hålla sina barn hemma
En förskollärare som blev intervjuad om sin arbetssituation berättade att oron och pressen på hennes arbetsplats är stor nu. De som är föräldralediga med ett småsyskon borde hålla sina barn hemma så att de som verkligen behöver omsorgen kan skicka sina barn till en så säker förskola som möjligt, menade hon. Det är helt rimligt. Undersköterskorna, sjuksköterskorna, lärarna och de personliga assistenterna behöver att kvinnorna på förskolan kan jobba nu.
Jag tänker på sjuksköterskan som nyss fått veta att vårdavdelningen på sjukhuset där hon jobbar stängs. Nu blir det ingen mer planerad vård. Istället ska hon och hennes kollegor ställa in sig på att jobba 12-timmars pass i en stor sal med bara smittade. De sjuksköterskor som redan jobbar med coronapatienter saknar riktiga skyddskläder och deras arbetsförhållanden har varit miserabla så länge att ingen längre pratar om deras löner eller hälsotillstånd. Nu räknas bara människoliv.
Många räknar kronor och många fruktar för sina liv
I hemmen, bland de svårt sjuka, de vanligt sjuka och de nästan friska, men väldigt rastlösa barnen, går kvinnor som vanligt och vårdar, tröstar, lagar mat, städar, tvättar, underhåller och så vidare om och om igen. Bördan är tyngre nu och stressen större än tidigare. Många räknar kronor och många fruktar för sina liv. Våldet i hemmen ökar när alla uppmanas stanna hemma och isolera sig så mycket som möjligt. Till allra största del är det mäns våld mot kvinnor och barn.
Miljontals kvinnor sliter dag och natt för att ta så många som möjligt levande ur krisen. Tacksamheten är stor, absolut. Men det är mycket som bara är snack. På Facebook läser jag förslaget att applådera storföretagen och bankerna snarare än vårdpersonalen och ge krismiljarderna till vården istället, på förekommen anledning. Kapitalägarna är ointresserade av att befatta sig med arbetsvillkoren på deras privata sjukhus. Applåder är trots allt bara applåder.
Någon räddar ditt liv, tar hand om ditt barn och byter blöjor på din pappa
Låt oss resa statyer över dessa kvinnor som bär samhället i sina armar. Men allra först: Löner och pensioner som står i proportion till den tacksamhet du känner när någon räddar ditt liv, tar hand om ditt barn och byter blöjor på din pappa. En politik som garanterar pengar och personal till välfärdens nyckelinstanser och tar dessa kvinnor på allvar när de yttrar sig.
Du som säger att ”vi sitter i samma båt” utan eftertanke, jag ber dig att ta dig samman. Se dig omkring, ser du någon båt? Förmodligen inte. Ser du någon kvinna som gör sitt allra bästa utifrån ganska värdelösa förutsättningar? Förmodligen. Vill du samhällets bästa så har du hennes rygg bara. I krisen och till evigheten.
Anna Nygård
