Vad gör man i denna bistra tid av isolering? Man kan ju läsa! Och när jag råkade se att Lena Andersson skrev i DN att Maj Sjöwall och Per Wahlöö i sin serie Roman om ett brott, propagerade för att Sverige skulle bli ett DDR-samhälle, fick det mig att rota fram alla tio böckerna och läsa om dem i ett svep. Och väldigt lägligt kunde jag fortsätta med nyutkomna Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for, av Johan Erlandsson.
Erlandsson berättar om ett samtal om Sjöwall Wahlöö. En 25-årig tjej i sällskapet frågar vilka de var.
– De som skrivit böckerna om Martin Beck.
– Va! Inte visste jag att det fanns böcker om Martin Beck!
Det underliggande ärendet var politiskt att ”avslöja socialdemokraternas svek mot arbetarklassen”.
För mig är det tvärt om. Jag har sett bara någon enstaka av de 38 filmerna. Och när jag nu 40 år senare läser om böckerna slår det mig hur välskrivna de är. Jag har glömt tillräckligt för att de ska vara spännande. Man imponeras av den noggranna researchen. Man påminns om ett Sverige som flytt. Och den som inte var med då kan uppleva tiden som for och få perspektiv på vår egen tid. När många av Sjöwall Wahlöös föregångare lät glada amatörer lösa konstruerade gåtor beskrivs här hur polisen faktiskt arbetar. Inget under att böckerna gav upphov till de svenska och nordiska deckarnas segertåg över världen. Fast det underliggande ärendet var politiskt att ”avslöja socialdemokraternas svek mot arbetarklassen”.
I Erlandssons bok får man också ta del författarnas fascinerande livshistoria. Lilla Maj växer upp på hotell Gillet vid det som var Brunkebergstorg i ett svunnet Stockholm, före rivningen av våra stadskärnor, där fågelsång och hästhovsklapper bara bryts av gårdsmusikanter och någon enstaka bil. Hon umgås hellre med de finska potatisskalarna i källaren än låter sig hunsas av en kontrollerande far och frånvarande mor under kristallkronorna högst upp i huset. Småningom leder ett jobb i växeln på Wahlström & Widstrand till journaliststudier. Maj Sjöwall levde ända till i våras och hade mycket att berätta för Johan Erlandsson.
Per Wahlöös uppväxt är annorlunda. Hans farfar Arge-Per var en skrivande överkonstapel i Malmö och fadern journalist, så han fick journalistiken och polismiljön med sig hemifrån.
Per och Maj träffades på den Gyldene Freden som då var ett av huvudstadens journalisthak. I början av 60-talet håller Per skriver på sin fjärde bok, Uppdraget. Han tar in på hotellet Renen för att få arbetsro. Mittemot ligger gamla Tennstopet, där figurer som Nils Ferlin, Pär Rådström och Lars Forsell blandar sig med murvlarna och Maj är en i gänget. Maj får i uppdrag att renskriva Uppdraget. Ibland finns luckor i manus, med instruktion:
– Här får du fylla i själv!
Så föds deras samarbete. Och det utvecklas så att det bara är handstilen i originalmanusen som avslöjar vem som skrivit vad.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur hyresgästerna här i Husby har det hos Hembla.
Samhällskritiken i böckerna är träffande. Fast nog kan den idealiserande inställningen till det stalinistiska Ungern i Mannen som gick upp i rök te sig naiv i backspegeln. Och kritiken mot ”miljonprogrammets ödsliga betongförorter” kännas lite fel idag när dagens politiker abdikerat och överlåtit bostadspolitiken åt marknaden. Och när mordet på en direktör visar sig ha begåtts av en stackare som först två gånger fått sparken från direktörens företag och sedan vräkts från sin bostad i samma herres hyreshus, kan jag inte låta bli att tänka på hur hyresgästerna här i Husby har det hos Hembla, eller på politikernas strävan att riva upp den lilla trygghet som LAS givit landets lönearbetare. Att det förekom brutalitet och övergrepp från polisen på den tiden är allmänt omvittnat liksom att Socialdemokraternas IB tävlade med Säpo i jakten på vänster- och Vietnamaktivister. När Per Wahlöö en gång ringer till vpk-riksdagsmannen Bo Hammar, svarar en röst:
– Säkerhetspolisen.
Fast när böckerna skrivs pågick fortfarande uppbyggnaden av det svenska välfärdssamhället.
Planen var att skriva tio böcker på lika många år som en sammanhängande historia i 300 kapitel. Men det lyckades bara med ett nödrop. När sista boken, Terroristerna, skrivs är Per Wahlöö dödsmärkt av sjukdom och när boken sommaren 1975 kommer ut av trycket har han redan dött. Ett år senare får Sverige sin första borgerliga regering efter kriget och en nedmontering av välfärden börjar. Man kan undra hur paret Sjöwall Wahlöö skulle ha skildrat dagens Sverige!
Nedan listas alla böcker av Maj Sjöwall och Per Wahlöö i serien Roman om ett brott:
1965 – Roseanna
1966 – Mannen som gick upp i rök
1967 – Mannen på balkongen
1968 – Den skrattande polisen
1969 – Brandbilen som försvann
1970 – Polis, polis, potatismos!
1971 – Den vedervärdige mannen från Säffle
1972 – Det slutna rummet
1974 – Polismördaren
1975 – Terroristerna
Mats Leander
