”Porträtteringen av livet i orten kändes som en svensktvättad version av den äkta varan”. Eleni Terzitane recenserar serien ”Måste gitt” som släpps på SVT idag. Serien är en fristående fortsättning från långfilmen 2017, där vi får följa huvudkaraktären Metin från Jordbro som släpps ut ur fängelset.
Bakgrund: Sist vi såg huvudkaraktären Metin, som porträtteras av Can Demirtas, åkte han in i fängelse efter att ha sålt fejkklockor och hans dagbok som publicerades som bok blev en försäljningsflopp. Under seriens åtta avsnitt får vi nu följa Metin när han släpps fri och är tillbaka i Jordbro. Hans förläggare Puma tjatar på honom om att han ska skriva en ny bok, men distraktionerna från vänner och familj är många och lusten finns inte där.
Det måste fastslås att Can Demirtas, som skildrar huvudkaraktären Metin, är sannerligen en naturbegåvning. Det finns ingen annan karaktär i serien som jag köper lika mycket som Metin. Det finns inget tillgjort med porträtteringen, utan jag trodde snarare att jag satt och tittade på en person som existerar på riktigt – för att Metin existerar på riktigt i nästan alla förorter. Sociolektet, kroppspråket, dissarna, humorn – allt! Metin är den personen som du inte kan säga nej till; med sin charm, sin argumentationsteknik och sina kvicka kontringar blir han oemotståndligt sympatisk. I min mening så lyfter Can Demirtas hela serien med sin skådespelarinsats. I övrigt är den ganska platt, och problematisk.
Platt för att man går och väntar på att avsnitten ska nå sin kulmen, utan att man aldrig riktigt kommer dit. Platt för att storylinen i varje avsnitt känns överdriven, utan att riktigt vara så rolig. Visserligen är blattehumor all about överdrift, men detta kändes mest cringe. De övriga karaktärerna lever dessutom inte upp till Metins nivå. De är inte lika roliga och de känns inte lika äkta (med undantag för bland annat karaktären Diana), med många gånger en tillgjord svenska och ett språkbruk som är långt ifrån det som talas i orten. Och där kommer vi in på den problematiska delen.
Blattar porträtteras utifrån alla möjliga stereotyper man kan tänka sig
Det första jag gjorde när jag såg klart ”Måste gitt” var att kolla upp namnen på regissörerna och manusförfattarna till serien. Till min förvåning såg jag inte majoritetssvenska namn. För genom hela serien hade jag en och samma tanke i huvudet – den här serien är skapad för att tilltala mer en majoritetssvensk publik i medelklassen, än folk i orten. Blattar porträtteras utifrån alla möjliga stereotyper man kan tänka sig – homofobiska, vulgära, korkade, sexistiska, okultiverade och listan kan göras lång. Det är som en våt dröm för en, ja låt oss ta Puma som exempel: En medelålders man som bor i innerstaden, pretentiös men utan för mycket lyx och flärd – gillar att köpa vintage och ekologiskt, en person med socialt- och kulturellt kapital som tittar på serien och skrattar åt, inte med, dem korkade men sympatiska invandrarna ute i misärens programområden.
Självklart finns det homofobi och sexism ute i förorten. Och självklart ska man inte förfina och ge sken av något som inte är äkta, och visserligen är blattehumorn problematisk. Men behöver dessa attribut verkligen alltid finnas med när en blatte porträtteras på TV? Och om man ändå ska tala om äkthet och i samma veva bolla tillbaka till det här med karaktärernas tillgjorda svenska och ett språkbruk som inte representerar standarden i förorten – Det var väl inte så äkta va? Om det nu är viktigt att bevara och upprätthålla en känsla av genuinitet. Dessutom kändes porträtteringen av livet i orten i överlag som en svensktvättad version av den äkta varan. Allt ifrån interaktionerna till kulturen.
Berör inte dessa ämnen alls eller berör dem på ett rättvist sätt
Jag var tudelad genom hela serien. Jag skrattade, jag blev irriterad, jag blev uttråkad, jag skrattade igen och sedan satt jag där som ett frågetecken efter ha sett dem sista avsnitten där samtida ämnen som rasism, feminism, föreningsliv och civil mobilisering berördes. Plötsligt kändes det lite bättre, som ett plåster på såren efter att ha berört bland annat hedersvåld (och inte på ett bra sätt) och stenkastning mot ambulanser några avsnitt tidigare. Och inte heller går man in på djupet i dessa ämnen, utan man ligger och skrapar lite lätt på ytan. Vilket i och för sig inte förväntas av en komediserie med avsnitt kortare än 30 minuter. Men då finns det två alternativ i min mening: berör inte dessa ämnen alls eller berör dem på ett rättvist sätt.
Det tar inte lätt på mig att såga andra blattar eller deras verk, men helt ärligt måste man fråga sig själv: Konsten är fri, men på vems bekostnad? Speciellt om det drabbar dina egna?
Eleni Terzitane
