”Nu är det jul i vårt hus”! Så lät de första tonerna på kassetten, ”Älskade julsånger” framförda av Berit Bohm, som jag lyssnar på för att komma i stämning för dessa rader.
Jul i vårt hus var det husmor som måste ordna, åtminstone i en femtiotalslägenhet i ett norrländskt arbetarsamhälle där jag bodde med man och barn.
Adventsstakar fanns ju på plats från och med första Advent. Det var vanligt att man kantade ljusen med mossa, som man själv hämtade i närmaste skogsdunge. Detta slutade jag med några år senare. Jag återkommer till det. Julgardiner och dukar är på plats och på ytterdörren hänger en välkomnande krans. Allt som skall hänga i granen har inköpts eller knåpats ihop av barnen i förskolan.
På Sveriges Radio sändes ett program som hette ”Endast mamma är vaken”.
Sista kvällen före julafton blev alltid sen. Var allt klart? Sillen inlagd? Skinkan grillad? Lutfisken förberedd? Ost, leverpastej, sylta, rödbetssallad, revbensspjäll? På Sveriges Radio var man medveten om situationen och sände ett program som hette ”Endast mamma är vaken”. Det var väldigt uppiggande. Fin musik. Man var ju trött och karlarna hade kanske tidiga skift på sina arbetsplatser.
Tankarna gick en sådan kväll tillbaka till en julafton jag firade i min barndom. Det var i mitt fall i Nordtyskland på 1930-talet. Mina två yngre bröder och jag var då ännu tillsamman som en hel familj med Mutti och Vati. Men vi barn hade inte deltagit i några förberedelser och vår far var ensam i rummet för att förbereda allt. När han var nöjd med sitt verk hade vi sen inträde och kunde beundra allt. Hela rummet var så festligt med den pyntade granen. Julklapparna låg under granen, ej inslagna. Mer minns jag inte.
Var och en av oss firade sedan jul på olika håll – i åtta år – innan vi kunde fira jul i Sverige tillsammans.
Här fick jag verkligen uppleva hur man förbereder sig för julen. Julgranen hade min man, liksom de andra karlarna, hämtat själv i skogen. Det blev en liten skidtur. Vi hade ljusstakar för små stearinljus som fästes direkt på grenarna, ett 20-tal kanske. Bredvid stod ofta en hink med vatten. Det var långt innan vi hade elektrisk julgransbelysning. En fördel med levande ljus är att man kan dansa julens traditionella ringdanser kring granen. Senare var sladdarna i vägen för sådant.
Och på själva julafton fick sedan barnen uthärda denna långa väntan på julklappsutdelningen
Och på själva julafton fick sedan barnen uthärda denna långa väntan på julklappsutdelningen, som skulle ske senare på eftermiddagen. Jultomten kom inte till alla familjer. Det var mycket olika. I vårt fall fick vi ofta själva placera diverse hemlighetsfulla paket under den klädda julgranen direkt på den speciella julmattan.
Julklappar och mat i gemenskap med familjemedlemmar, ensamma släktingar eller bekanta som hade möjlighet att komma, gjorde att det alltid blev en fin kväll tillsammans.
Men tidigt nästa morgon, på juldagen, var det dags för julotta i kyrkorna, för den som vill ha andlig stillhet eller helt enkelt vill följa en tradition.
Några år senare hade vi flyttat till en annan ort med andra umgängesvanor. Min man gick då till kyrkans julotta med några föreningskamrater. Jag föredrog att stanna hemma med minstingen och tände adventsljusstaken på köksbordet för att skapa lite stämning. Det var julotta i TV också så jag lämnade köket för att se det. Det var då det hände. Mossan i ljusstaken fattade eld, både duken och bordsytan blev skadade, men jag kunde snabbt hejda branden.
Eftersom det gått många år sedan allt detta hände har jag fått nya vanor. Och det jag hoppas mest på numera, efter julafton med mina barn och deras familjer, är att det blir en julkonsert i den vackra kyrkan bara några stenkast ifrån min bostad.
Från radion kan man nu höra ”Nu tändas tusen juleljus!” Ja, snart tänder vi alla ljus igen.