Det är Bernardo O’Higgins, han som sägs ha befriat Chile från spanjorerna, som står staty i Chillan och det är jag som sitter på sockeln. Statyn står på torget Plaza de armas, som nu har döpts om till Frihetens torg, Plaza de la libertad.
Nu går 2019 mot sitt slut och snart börjar ett nytt år.
Jag befinner mig i ett land som de senaste månaderna har präglats av ett folkligt uppror. En del kallar det revolution. Vi har sett massdemonstrationerna hemifrån på internet. Det har varit imponerande att se hundratusentals människor på gator och torg, de allra flesta i lugna, disciplinerade demonstrationståg, där fantasin och humorn dominerade. De mest våldsamma demonstranterna var de som slog med träslevar på sina kastruller.
Chile var det mest välkammade landet på kontinenten
President Piñera sade att ”Chile är en oas i Latinamerika” precis innan protesterna bröt ut. Och utifrån kunde man få ett intryck att Chile var lugnt, det mest välkammade landet på kontinenten. Men skenet bedrog. I månader hade lärarna strejkat och makten lyssnade inte. Sjukhusens personal strejkade, men makten lyssnade inte. Studenterna strejkade, makten lyssnade inte. Chile är ett samhälle med ofantliga klyftor mellan fattig och rik. Med en författning som tillåter att till och med dricksvattnet är privatiserat. Och när priset till tunnelbanan höjdes i slutet på oktober då fick folk helt enkelt nog.
Först var det studenter som började planka i tunnelbanan, men sedan fortsatte protesterna i alla samhällsskikt och överallt i landet. Både arbetare och tjänstemän protesterade mot försämrade levnadsvillkor. De som har arbetat i mer än 40 år får en pension som det inte går att leva på.
Inledningsvis var de massiva protesterna imponerande fredliga. Men regeringen svarar med tårgas och vattenkanoner, de skjuter på obeväpnade demonstranter med gummiklädda stålkulor. Tills idag har 29 dödats, flera tusen skadats och hundratals har blivit skjutna i ansiktet och förlorat synen. Ett blödande öga är målat överallt för att påminna om polisens och militärens brott. Det är stenkastande ungdomar mot bepansrade militära fordon. Det liknar upproren överallt i världen
I staden Concepcion skrek de hundratusentals demonstranterna – si no nos dan solución, quemaremos Concepcion. Om ni inte kommer med en lösning bränner vi ner staden. I fyra dagar var det lugna massdemonstrationer, den femte dagen började det brinna. Idag ser staden ut som efter den stora jordbävningen 2010. Som om det pågår ett krig.
Många människor som gemensamt kräver sin rätt gör mig hoppfull
Efter två månader pågår protesterna fortfarande, om än inte i samma omfattning. Januari och februari är semestermånader, alla säger ”vänta till i mars, då händer det”. President Piñera har tvingats gå med på en folkomröstning om en förändring av författningen och vilka som ska avgöra vad som ska förändras. Det var landets lokala borgmästare som lyssnade på folkets krav och tvingade regeringen att gå med på det. Den 26 april 2020 blir det folkomröstning.
Hur det slutar är ovisst, men många människor som gemensamt kräver sin rätt gör mig hoppfull. Det finns inget mäktigare än ett enat folk.
Året slutade i sorg
Hur har 2019 varit i Järva? Relativt lugnt ändå, hade jag tänkt skriva, men året slutade i sorg. En ung man blev skjuten till döds på årets sista dag. Så förfärligt, så onödigt, så outsägligt sorgligt.
Livet och vardagen i Järva har under det gångna året innehållit både glädje och sorg, både framgångar och motgångar. Folkets Husby och Rinkeby Folkets Hus har fungerat som levande centra för föreningslivet. I Tensta Träff finns ambitionen att skapa något liknande. Men demokratipengarna försvann, och medborgarvärdarna likaså. Ingen lyssnade på protesterna.
Oförtrutet fortsätter kampen mot utförsäljningen av allmännyttans lägenheter, men stadens styre fortsätter sälja kommunens mark till riskkapitalbolag.
Hyresgästerna på Rinkebysvängen håller på att bli galna för att de nya tvättmaskinerna inte tvättar rent. Fastighetsägarna HSB lyssnar, men gör ingenting.
Ordningsvakter har varit ett återkommande tema. Nyheten om de fyra småkillarna som brutalt brottades ned i Kista galleria gav oss tusentals nya läsare. Protesterna blev omfattande, men inga ordningsvakter åtalades eller ens prickades.
En annan följetong har varit Rinkebys tunnelbana, en ständig källa till frustration. Antingen står rulltrapporna stilla eller hissen. Ibland både ock.
Satsningen på Broken Windows-metoden bådar inte gott
Det som oroar är ”effektiviseringarna” inför 2020. Mindre pengar till förskolan, skolan och föreningslivet. Mer pengar till ordningsvakter och kameror. Alla pratar om preventiva åtgärder, men pengarna går till repression. Satsningen på Broken Windows-metoden bådar inte gott. Den är en kopia av vad som gjordes i New York på 1980-talet, en metod som ingen förespråkar i USA längre. Den ledde till omfattande trakasserier i fattiga områden och drabbade afroamerikaner och latinos mest. Här lanseras den som något nytt och framgångsrikt och klubbades igenom utan någon särskild kritik från oppositionen.
Hur går det för Nyhetsbyrån Järva? Jo tack, det går riktigt bra. Vi fick inte en krona av de statliga medlen, men vi fortsätter ändå. Vi producerar fler artiklar än någonsin och har även fått in lite fler annonser. Sedan starten den 6 juni 2018 har vi publicerat mer än 750 artiklar av ungefär 60 olika lokala skribenter. Vi som är redaktörer arbetar alla med annat vid sidan om. Hur länge orkar vi? Vi orkar länge. För vi vet att vi behövs.
Snart hemma igen, tills dess önskar jag alla ett Gott Nytt År!
Kerstin Gustafsson Figueroa
