Benjamin Karipidis, 58, bor i Kista och arbetar som taxichaufför. Coronapandemin har drabbat hans yrkesbransch hårt, därför går han nu i tankarna om att byta jobb om ingen förbättring sker inom en snar framtid.
Benjamin föddes i en by i norra Grekland 1962. Hans pappa kom ensam till Sverige 1969 som arbetskraftsinvandrare, ett år senare var hela familjen på plats i Småland. Benjamin upplevde de första åren i det främmande landet som svåra, språkbarriären var kämpig att ta sig över.
De blev bättre när hela familjen flyttade till Stockholm 1975. De landade i Rinkeby som vid det laget beboddes av flera arbetskraftsinvandrare från bland annat Grekland, Turkiet och forna Jugoslavien. Plötsligt var det inte lika ensamt och nu kunde han kommunicera med människor på sitt eget modersmål.
– Det var fint på den tiden. Alla kände alla, folk av alla möjliga etniciteter var vänner och hälsade på varandra på torget. Alla var som en familj, säger Benjamin.
Många av dem visste inte att de återigen skulle komma att bli migrerande arbetare.
Benjamin Karipidis träffade sin fru Sofia på Rinkebyskolan. Sofia gick i en parallellklass och tillhörde också hon en familj som arbetskraftsinvandrat från Grekland till Sverige. De gifte sig och flyttade tillsammans till Grekland 1987. Saknaden till hemlandet, där ”det gyllene årtiondet” var innevarande, gjorde det möjligt att drömmen om återvandringen kunde besannas. Den extrema fattigdomen i Grekland hade ersatts av en blomstrande ekonomi. Benjamin och Sofia var inte de enda greksvenskarna som återvandrade i slutet på 1980-talet och under 1990-talet. Många av dem visste inte att de återigen skulle komma att bli migrerande arbetare.
I Grekland arbetade Benjamin som lastbilschaufför och tjänade cirka 2000 euro i månaden. När finanskrisen drabbade Grekland 2008 var det en början på ett än idag pågående ekonomiskt lidande för landets invånare. Benjamin tjänade nu istället 500 euro i månaden, men med samma marknadspriser på bland annat livsmedel som före krisen, priser som kraftigt hade stigit när Grekland konverterade valuta 2002 från drachma till euro.
Vi var tvungna att lämna, vi behövde bröd på bordet och det kunde inte Grekland erbjuda.
Året var 2013 när Benjamin och Sofia packade väskorna, lämnade barn och barnbarn, och tog sig till Sverige, ännu en gång som arbetskraftsinvandrare.
– Det var riktigt svårt. Att ännu en gång behöva lämna sitt hemland, sin familj. Hela sitt hjärta. Men vi var tvungna att lämna, vi behövde bröd på bordet och det kunde inte Grekland längre erbjuda, säger Benjamin.
Väl tillbaka i Sverige började han köra taxi, främst till och från Arlanda flygplats. Han berättar att taxibolaget han arbetar för hade mellan 100-200 körningar mellan Arlanda och Kista före pandemin.
– Det finns ju många techbolag i Kista, därför körde vi ofta affärsmän dit från Arlanda eller från Kista till Arlanda. Men nu jobbar ju de flesta hemifrån.
– Före pandemin hade jag 6-7 körningar till Arlanda per dag, sedan pandemin började har jag haft 2-3 körningar dit sammanlagt, alltså på nästan ett år.
Jag tror att Uber kommer att lämna en effekt även efter coronan.
Numera kör han främst sjukresor och färdtjänst, det är sällan han får vanliga körningar. Han menar att det istället är Uber som får stå för alla vanliga körningar på grund av bolagets billiga avgifter.
– Uber är ju billiga och de har ingen växel. Före pandemin märkte vi som körde taxi inte av det så mycket, men efter pandemin så verkar folk hellre välja Uber framför vanlig taxi. Jag tror att många upptäckte Uber på grund av pandemin. Sedan är det ju främst unga som väljer Uber, de få vanliga körningar jag har fått, har varit äldre personer. Jag tror att Uber kommer att lämna en effekt även efter coronan.
Vi kan inte leva på en lön som lämnar oss hungriga.
Benjamin Karipidis berättar att han tror att det rör sig om en cirka 60-procentig nedgång av körningar under det senaste året. Han arbetar 13 timmars pass sex gånger i veckan och tjänar numera hälften så mycket som innan viruset lamslog Sverige och världen.
– Att städa är numera bättre än att köra taxi. En lokalvårdare får mer pengar och jobbar färre timmar än en taxichaufför. Jag kommer att behöva byta jobb om inget förändras, taxibranschen har dött. Vi kan inte leva på en lön som lämnar oss hungriga. Om inte Arlanda öppnar som vanligt snart igen så ser det inte ljust ut.
Eleni Terzitane
