En ihopknycklad servett

Osmans mamma, som annars brukar hålla så låg profil, har skrikit sig hes av sitt hysteriska gråtande. Varje mamma där inne kan känna hennes sorg, för varje gång hennes attacker slår till så dras hela rummet med. Min mamma förklarade på morgonen att ingen förälder är förberedd på sitt barns begravning, för det är inget som en förälder ska bevittna.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Aicha

Föreningslokaler används till så mycket. Till att organisera folk, för nyanlända som vill träffa folk med samma modersmål, för fester, till och med för bröllop, och nu minnesstunder. Det har varit fler minnesstunder i detta kvinnocenter på sistone än den faktiska verksamheten. Det är trångt av svartklädda gäster som kommer för att beklaga sorgen. Alla improviserar fram sittplatser, bord och pallar används som stolar, det sitter till och med någon på toalettstolen och gråter.

Osmans mamma, som annars brukar hålla så låg profil, har skrikit sig hes av sitt hysteriska gråtande. Varje mamma där inne kan känna hennes sorg, för varje gång hennes attacker slår till så dras hela rummet med. Min mamma förklarade på morgonen att ingen förälder är förberedd på sitt barns begravning, för det är inget som en förälder ska bevittna. Och det syns verkligen här. Alla dessa mostrar och farbröder som alltid varit så sansade gråter nu i ett enda stort kaos. Det är en skum känsla att se dom stabila pelarna i ens liv brytas ner och bli så förstörda.

Osmans mamma kommer aldrig att förlåta sig själv för sin frånvaro i hans liv. Hon slår sig själv på bröstet och anklagar sig själv, hade hon varit vid gravsättningen hade nog folk behövt hålla i henne för att hon inte skulle hoppa i. Jag känner knappt igen henne i detta skick, det gör nog ingen.

I ett rum fyllt av sörjande mödrar vet jag att min sorg inte går att jämföra med deras

Jag håller hårt i åkbandet som börjat blekna kring min handled. Fastän Nano är orsaken till min ångest så har jag på ett konstigt sätt börjat räkna med ångesten. Det som tidigare var så olikt min personlighet, som dödade min karaktär, känns nu som hela min identitet. Ångesten lämnar mig aldrig, den är alltid där, på ett sjukt sätt är det som att jag kan lita på ångesten. Jag börjar glömma hur livet var innan den fanns där.

I ett rum fyllt av sörjande mödrar vet jag att min sorg inte går att jämföra med deras. För varje person som sagt till mig att tänka på folk som har det värre så har jag alltid vetat att dom har rätt. Folk har det värre än jag. Jag hade kunnat bli lämnad ensam med ett barn, eller berövad barnet, eller vad som helst egentligen. Men det som har hänt mig är min verklighet och något som min kropp inte kan hantera. Det är som att säga till en utbränd person att vara glad över att inte ha gått på en mina. Klart personen blir tacksam över det, men utbrändheten är ändå kvar.

I slutet av dagen går jag hem till mina problem, min ångest, mina demoner. Hur små eller stora dom än är i kontrast till andras.

Osmans mammas man har inte fällt en tår. Han är en vandrande mustasch som delar ut näsdukar, han rör inte en min. Han träffade Osman två gånger totalt. När han kom för att hämta mamman för flytten och när han förbjöd Osman att besöka dom. Ali berättade att Osmans mamma aldrig fått veta om det mötet, hon har alltid tagit för givet att Osman distanserat sig och undvikit henne på grund av det fysiska avståndet.

Jag är likgiltig till min egen existens, så varför skulle förlusten av timlön betyda någonting

Min telefon ringer, det är min chef. Jag klickar bort och skriver att jag är på minnesstund för en nära vän till familjen. Ingen hänsyn visas, hon svarar lika snabbt att jag missat två arbetsdagar utan att meddela varför så jag behöver inte återkomma. Sparken ain’t got shit on me. Jag är likgiltig till min egen existens, så varför skulle förlusten av timlön betyda någonting.

Med döden på så nära håll ser jag ut över alla som sörjer och tänker att Osman ändå är befriad från sorgen som alla vi andra sitter fast i. Han slipper vardagens kvävande och måsten. Han slipper vänta på bussen i slaskigt oväder för att ta sig in till ett jobb han inte ens vill ha. 

Jag har haft så många existentiella frågor på senare tid, jag som alltid älskat livet. Få saker berör mig längre, jag känner mig redan död fastän jag kan röra kroppen.

Andetagen blir tyngre och det blir svårare att andas. Min ständigt närvarande vän ångesten är på väg igen. Det är nästan så jag känner hur den slukar mig.

Mizeria …

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 28 publiceras imorgon.

Lämna ett svar
You May Also Like

Galdem a Talk: Orten tokenism

Tokenism kan beskrivas som diversitet utan inkludering, eller som strävan efter mångfald utan representation. I detta avsnitt av Galdem a Talk avhandlas orten-tokenism och hur det kan vara att bli ”en token” på en arbetsplats, effekten av det och så blir det tips på vad man kan göra om man råkat ut för det.

Ett frö har slagit rot i Rinkebys betong

Ett frö slår rot var namnet på Axpyplans kvartersfest igår och det var tydligt att föreningen Det gror i betongen lyckats med sin sådd. På den nybyggda scenen avlöste artisterna varandra hela eftermiddagen fram till att det började skymma. 

Gå bara, del 17: ”Det viktigaste är att vi följer reglerna”

Det här är del 17 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi har sökt asyl i Sverige men på Migrationsverket är det ingen som vill lyssna på hans historia. Abdis fingeravtryck finns nämligen på Malta. 

En hjärtskärande, men också vacker och fängslande berättelse

”Romanen beskriver hur livet bara på några andetag kan förändras och allt runt omkring en brakar samman”,  skriver Sabina Mailova från årskurs 8 på Enbacksskolan i Tensta, i sin recension av Suad Alis bok “Dina händer var fulla av liv”.