När Concy Bwomono växte upp kallades Rinkeby för Världens by. Hon bodde där då Rinkeby Folkets Hus byggdes upp och hon minns det som en spännande tid.
– Vi skrev en bok tillsammans med författaren Gunilla Lundgren. Det var den bästa tiden i livet.
Byn var hennes hem under många år, som barn och även som vuxen.
– Rinkeby var en mycket lugn plats om man jämför med idag, säger Concy Bwomono.
Hon trivdes mycket bra i Rinkeby och hade många vänner.
– Vi lärde oss väldigt mycket om andra kulturer. Kommer ihåg att vårt hem var som en stor hållplats där det hela tiden kom folk som gick in och ut. Det fanns ingenting att vara rädd eller orolig för.
Hur många gånger i livet har jag inte fått n-ordet kastat i mitt ansikte
Men det har inte alltid varit lätt, såklart. Nog har hon känt av rasismen i samhället.
– Hur många gånger i livet har jag inte fått n-ordet kastat i mitt ansikte. Jag tycker synd om mänskligheten som inte begriper bättre. Vad vill du att jag ska säga? Lär dig vad ordet betyder innan du häver ur dig det. Jag känner till mitt ursprung och jag är stolt över det, säger Concy Bwomono.
Vid ett tillfälle åkte hon med en väninna från stan och i samma tunnelbanevagn satt det fem skinheads.
– De uttryckte sitt hat mot alla som hade mörk hårfärg. Och som vanligt i Sverige så sitter alla knäpptysta och säger ingenting. Men de två killarna som jag och min väninna satt och pratade med reste sig upp och sade ifrån. Då började skinheadsen skrika att vi smutsade ner deras säten.
En av dem kom fram till Concy och sade “Jag vill att du reser dig upp och kliver av tåget, din jävla n- hora”.
– Jag kommer ihåg så väl att jag svarade honom ”du, vi har rätt att sitta här och smutsa ner dessa säten, det är våra skattepengar som går till att rengöra dem”. Var jag rädd? Ja, det var jag, men det finns väl inget värre än att hålla tyst när någon far illa.
Hon har inte alltid orkat ta fighten. Hon går dagligen en annan fight, med sin kropp
Men hon har inte alltid orkat ta fighten. Hon går dagligen en annan fight, med sin kropp. Concy har sicklecellanemi, ett sällsynt blodsjukdom.
– Jag är redan fysiskt trött och med mina smärtor sade jag till mig själv, att det kommer alltid att finnas människor som säger något elakt om min hudfärg. Att vara en ”sickle warrior” är inte lätt, men man lär sig tidigt att acceptera livets motgångar.
Värst var det under gymnastiklektionerna i skolan.
– Jag försökte berätta för min gymnastiklärare att jag inte kunde vara med på så många fysiska aktiviteter. Han sa alltid att jag hittade på ursäkter och att jag måste ta med ett intyg från mina föräldrar. Så var det varje gång. Jag kommer ihåg de gånger jag deltog under simlektionerna, så slutade det med två, tre veckor på sjukhus för mig.
Concy var mycket borta ifrån skolan, men hon klarade sin skolgång trots allt. Ofta kände hon att varken vuxna eller jämnåriga förstod vad hon gick igenom. Därför startade hon Patientföreningen KBS, (Kronisk Blodsjukdom) som senare kunde ansöka om stöd från Allmänna Arvsfonden.
– Just nu arbetar jag i ett projekt tillsammans med Blodcancerförbundet, som heter ”Du är inte ensam”.
Krista Sirviö