Fotograf: Khim Efraimsson

– Jag var rädd att vännerna i moskén skulle undra varför jag skrev boken.
Författaren Johannes Anyuru var på Sundbybergs bibliotek för att berätta om sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

Johannes Anyuru inledde med att berätta hur han började skriva. På en lektion i gymnasiet hörde begreppet undergroundpoesi för första gången.
– Jag hade upptäckt hiphop-musiken och därför betydde det ordet något för mig. Jag läste en dikt av Allen Ginsburg och blev betagen.

Han bestämde sig direkt för att börja skriva poesi i hemlighet. Föräldrarna ville att sönerna skulle skaffa en bra utbildning som är gångbar överallt. Som går att fly med. Pappan var själv utbildad stridspilot i Uganda, något han inte kunde arbeta med som flykting i Sverige. Han såg en fara redan på 1990-talet i att högerextremister en dag kan komma till makten i Sverige, då kanske sönerna måste fly.
Så, de tre bröderna pluggade till ingenjörer. Men efter ett tag gick Johannes till föräldrarna och sa att det inte var något för honom. Han ville bli poet.

2003 kom diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, och han fick ett stipendium på 30 000 kr av Restaurang Prinsen i Stockholm. Han var timanställd inom vården och hade på grund av den osäkra anställningen inte haft semester på tre år.
– Så jag tog semester för att kunna skriva, och den semestern pågår fortfarande!

Samma sommar fick hans bästa vän Mattias ett återfall av cancer och gick bort. Detta gjorde Johannes akut medveten om sin egen dödlighet. Diktsamlingen Omega handlar om Mattias, hans sjukdom och begravning. Men det räckte inte för att bearbeta sorgen, han började läsa religiösa texter. Av sin pappa, som varit troende katolik men konverterat till islam, hade han fått Koranen. Där fann han tröst.
– Jag blev muslim, det är tio år sedan nu.

Under många år pratade han inte om sin religion, han tyckte inte att det berörde andra än honom själv.  Men när terrorn nådde Europa i och med skjutningarna på tidningsredaktionen Charlie Hebdo i Paris ville han skriva något om det. Fokus ändrades och utmynnade i romanen De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
– Den handlar om ett terrordåd i Göteborg, tre muslimer går in i en serietidningsbutik för att spränga sig i luften.  En av dem, en ung tjej, minns inte var hon kommer ifrån. Men precis när våldet bryter ut så minns hon allt och inser att hon måste stoppa attentatet. Hon kommer ifrån en framtid där dådet används för att rättfärdiga ett fascistiskt maktövertagande i Sverige.

Romanen blev väldigt väl mottagen, trots att den innehåller kritik av både muslimsk extremism och det svenska samhället. Johannes Anyuru hade oroat sig en del för hur hans muslimska vänner skulle motta hans bok.
– Jag var rädd att de skulle undra varför jag skrev boken. Ibland har jag en känsla av att vi muslimer tycker att offentligheten inte tillhör oss, men det är viktigt att vi börjar använda det offentliga rummet som vårt.
Han var också rädd för att bli ansedd som en anhängare av terror, men romanen fördömer terrordåden på ett grundläggande plan. Ingetdera hände, utan romanen har hyllats av en bred allmänhet och fick Augustpriset 2017.
– Det som gör mig gladast är att det är väldigt många olika sorters människor som läst boken.

Annika Skarf
Lämna ett svar
You May Also Like

Gå bara, del 7: Sudan

Det här är del 7 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdi är tillsammans med de andra på flykt, helt i smugglarnas händer. De tvingas kämpa som soldater trots att kriget i Somalia nu ligger långt bakom dem.

Mizeria, del 19: Vitaminlös multivitamin

”Samir skulle inte göra något fel. Han vet att det inte finns någon med kraftigare spionagemetoder än en svartsjuk ortenguzz. En ortenguzz hade kunnat lösa Palmefallet på en kvart via Instagram. Men det betyder inte att han är en grabb som är redo, jag vill inte se dig eller din kompis omkring honom.” Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Alla namn ryms inte i texten

De som skjuter finns här. De lever bland oss, de lever som vi. Offren fanns här, de levde bland oss, de levde som vi. Det är inte nytt för mig eller för någon annan. För det är inte första, inte andra, inte ens tredje gången det händer. Alla namn kan inte rymmas i texten.

”Boken om Dawit Isaak är en protest mot glömskan”

Martin Schibbye kände att Dawit Isaak, den fängslade journalisten i Eritrea, blivit en symbol. – Ja, någon som pliktskyldigt tas upp under Pressfrihetens dag. Men hur är han som människa och hur var han som journalist? Det frågade jag mig.