Det var en helt vanlig torsdag, lite halvklart väder, ganska behaglig temperatur och jag var för ovanlighetens skull ledig. Så lite ovanlig var den.
Det hela började när jag var på väg uppför backen från Eggeby gård, där jag mötte två äldre kvinnor. De hälsade mycket artigt och såg väldigt glada ut. Jag hälsade artigt tillbaka och tänkte inte så mycket mer på det, kände mest att det var kul att de var glada över att se mig.
Lite senare skulle jag iväg på ett möte i Hjulsta och när jag kom gåendes på en av gångvägarna i Tensta kom en kille fram till mig och gav mig en spontan kram och sa “respekt”. Jaja tänkte jag, det är alltid kul att få uppskattning.
Men så känd är jag väl ändå inte
Sen när jag kom till torget i Hjulsta var det många ungdomar där. De tittade lite förtjust på mig och fnissade. Någon sa något artigt och jag log lite generat.
Efter mötet var jag en tur in på Matvärlden i Tensta centrum. Plötsligt frågade en man i yngre medelåldern mig om han fick ta en bild på mig. Men så känd är jag väl ändå inte, tänkte jag, men han får väl ta en bild. Han kanske blandar ihop mig med någon eller så är jag lik någon annan.
Lite senare på eftermiddagen skulle jag iväg till Södertälje för att hämta ett rack case som jag hittat på blocket, en sån där låda man har för ljudprylar. När jag kom till tunnelbanan var det en kollega som hälsade glatt på mig, nog såg hon lite gladare ut än vanligt. Turen till Södertälje gick bra och efter några timmar var jag tillbaka i orten igen. Tänkte att nu är klockan efter 20 och det börjar bli kväll.
Så när jag kom gående på gångvägen igen blinkade först några killar till mig och log lite innan det kom ytterligare en kille. Han gav mig ingen kram, men däremot en high five och glada tillrop.
Varför reagerade så många människor på mig denna dag? Jag, en vanlig svensk medelålders man som inte ser ut som en filmstjärna. Jag har klurat, men vet inte riktigt säkert. En av mina vänner trodde att det kunde bero på T-shirten jag hade köpt några dagar tidigare i Rinkeby när den Somaliska nationaldagen firades där. T-shirten har en Somalisk flagga och det står “I love Somalia” med vackert blått tryck.
Kanske det beror på att jag inte ser livrädd ut
Kanske min vän har rätt. Kanske det är så enkelt att mötas av så mycket vänlighet och kärlek i det som media beskriver som en “no go zone”.
Kanske det beror på mig själv, att jag inte ser livrädd ut, att jag inte stirrar på de i majoritet svarta människorna i orten utan möter deras blickar med värme.
Kanske är det så enkelt att istället för mer “hårda tag” så behövs det något av oss, vi måste kanske ändra attityd.
För ungefär trettio år sedan satt jag i någon nämnd här ute, det var ungefär samma diskussioner då som nu. Kanske det är dags att tänka om, att bli skickligare och mer ekonomiskt effektiv. Att istället för att ösa ut pengar på vakter, övervakning och andra repressiva metoder börja i andra änden. Att humanisera orten, att våga vara här på kvällarna tillsammans med de äldre damerna som är ute och rör sig, ofta ensamma.
Det finns så mycket jag kan berätta om vardagen i orten efter att ha återvänt till Stockholm efter ett antal år i exil i Norrland. Vackra historier, jag vet inte om någon vill höra dem för det är så mycket enklare att gömma sig bakom “No go zone”, “hårdare tag” och så vidare.
Det är dags för oss svenskar att säga ifrån
Det är dags för oss svenskar att säga ifrån, det får vara nog med galenskaperna nu. Vi har inte råd med mer strukturell rasism som hämmar Sveriges utveckling kontra resten av världen. Det finns en orsak till att sju av tio av världens snabbast växande ekonomier är på den Afrikanska kontinenten och inte någon annanstans. Vi behöver fler matriarker som Cherrie, inte färre.
Michael Steger, boende i orten
