Satt på buss nr 514 en torsdag mitt på dagen. Jag var på väg till Erikshjälpen för att bli av med grejor som bara tar plats i min lägenhet.
Som 90-åring har jag insett att jag behöver allt mindre av det jag stuvat in i klädkammaren och ingen av barnen vill ha något. ”Du förstår, vi är så gamla nu så att vi har allt redan!” sade min måg mycket försynt nyligen. Och de unga har som bekant annorlunda smak och behov.
På resan fram till ”Solhöjden”, där man stiger av, mötte jag folk som bor längs leden. Det var tomt och tyst i bussen så här dags. Här och där satt flera ensamma män utan packning eller väska och längre bort kvinnor, ensamma eller i par, med desto mer väskor och packning.
Det blev lite hjälpsam gemenskap i bussen
När jag senare väntade på hemvändande buss blir det lite snack med andra väntande. ”Kommer man till Kista Centrum med den här bussen?” frågade en dam. ”Det står Jan Stenbecks torg?”
”Vissa tider och dagar skall man stiga av där om man skall till Kista Galleria,” förklarade jag.
Vi satte oss sedan mittemot varann i bussen. ”Hur brukar du annars ta dig dit? Cyklar du?” skojade jag.
”Nej, jag bor här i närheten i mina föräldrars villa och kör annars bil”.
En stund senare undrade hon hur man kommer till Hjulsta Centrum, där hon skulle ta tunnelbanan. Det visste två kvinnor och senare också en av de ensamma männen. Det blev lite hjälpsam gemenskap i bussen, som på en så kallad öppen mötesplats.
Vi småpratade lite till innan hon steg av vid Hjulsta Torg med ett ”hej då!”. (Då hade vi först hindrat henne att stiga av vid ”Hjulsta Allé” förstås!)
Det bästa med den resan tyckte jag var att den ensamma mannen kände en anledning att mumla ett tyst ”hej då” när han klev vid en senare hållplats.
Jag tror på möten!
En annan plats besökte jag och hundratals andra kvinnor och män både torsdag och fredag kväll veckan därpå. Det var två viktiga möten som skulle hållas på Folkets Husby. Det första mötet hade rubriken ”Hur stoppar vi marknadshyror?” och dagen därpå var det möte med Stockholms stads borgarråd.
Båda mötena var välbesökta och efter två timmars intensivt lyssnande gick jag och min väninna hem. Båda kvällarna såg vi genom fönstren att så gott som alla andra stod kvar på golvet mellan stolarna, livligt diskuterande med varandra.
Jag tror på möten! ”Det gör inget om ni inte lyckas den här gången”, sade en talare för några år sedan när vi ockuperade Husby träff. ”Var stolta! Det sätter spår för framtiden.” Det verkar så.
Men hur det gick när jag var på Erikshjälpen? Ja, det är en annan historia.
Inga Harnesk
