Jag vill slå ett slag för alla duktiga flickor där ute. Vi som kompenserar för våra bröder, mammor och pappor. Vi som kompenserar för mediabilden och som bär förorterna på våra axlar.
Unga tjejer med utländsk bakgrund är en stor grupp på landets universitet och högskolor. Särskilt hög är andelen av flickor som invandrat efter sju års ålder. (Hela 63 procent, enligt Statistiska centralbyråns mätning från 2016/2017.)
Det finns en hel del att säga om unga pojkar, överallt i hela landet, men särskilt i de socialt utsatta områdena. Föräldrar lägger många gånger sin tillit till flickan, medan pojkens roll är svårare att hitta. En man kan ju bara ge sig ut och arbeta, men när arbetsmarknaden diskriminerar och hindren är svåra att ta sig över, så faller pojkarna mellan stolarna. Krocken mellan den traditionella mansrollen och samtiden knäcker framtidstron och leder istället till hopplöshet. Hela samhället hämmas av den existerande mansrollen, men kanske blir det mest påtagligt i orten. Förutom utanförskap, så ger mansrollen också begränsade möjligheter till livsval för pojkarna. Redan i skolan blir det tydligt, många pojkar känner inte att studier är mödan värd.
I ett trångbott hem stannar flickan hemma och gör sina läxor. Men pojken tar cykeln, ger sig iväg ut, träffar gänget och ibland går det snett. Jag satt där på min säng och hörde hur polisen kom hem med min bror för femtonde gången. Jag låtsades läsa min bok, men tårarna rann längs mina kinder varje gång. Jag ska visa mina föräldrar att de ska vara stolta, tänkte jag. Jag ska visa att de inte är misslyckade, att de visst har koll på sina barn. Jag ska visa samhället att vi kan, jag ska bevisa att rasisterna har fel.
Jag vet, syster, det är tungt att bära! Jag ser dig och din ryggsäck. Men vi är många. Låt oss hjälpa varandra. Kanske det kan hjälpa våra bröder, för de behöver också en plats i vårt samhälle.
Banar Sabet, lokalpolitiker Centerpartiet.
