När Expressen rapporterar om att en fotbollsspelare har en koppling till någon som i sin tur ska ha koppling till kriminella måste vi tala klarspråk – man kan ha hur många kopplingar som helst utan att själv överhuvudtaget ha gjort något fel.
År 2017 publicerades ungdomsromanen ”När Allt Står På Spel” som jag skrev tillsammans med Haidar Hajdari. Boken handlade om en kille från Husby, Malik Manneh, som spelade i en fiktiv fotbollsklubb i Allsvenskan och ett försök att få honom att fixa en match mot IFK Göteborg.
Inte långt efter boken kom ut sköts en match upp på grund av misstankar om just matchfixning mellan Stockholmsklubben AIK och IFK Göteborg. Dickson Etuhu, en före detta AIK-spelare, friades i tingsrätten men dömdes sedan i hovrätten för givande av muta.
Inte en enda kom.
Inte. En. Enda.
I boken var det en kriminell kille som är uppvuxen med Malik i Husby som står bakom mutförsöket och hoten. Boken var en roman, men tanken bakom den kom inte ur tomma intet – som aktiva sportjournalister är vi mycket väl medvetna om hur smutsig fotbollsbranschen är, hur många som vill lyckas och hur många fler det finns som vill tjäna pengar på talanger.
När vi lanserade boken bjöd vi in dussintals, ja kanske till och med hundratals, journalister från Sveriges största redaktioner till Tensta Konsthall då vi ville berätta om boken, om problematiken och om läget i det området där den äger rum.
Inte en enda kom.
Inte. En. Enda.
Nu helt plötsligt, över två år senare, finns det ett intresse för att granska vem som känner vem, och vem som representerar vem, och vem som är ”kopplad” till vem inom fotboll.
I boken försökte vi skriva en rak och tydlig berättelse, men såklart finns det flera lager för den som vill läsa lite djupare. En av dessa påpekar något som borde vara rätt självklart men som uppenbarligen inte är det – bara för att man känner eller till och med regelbundet umgås med kriminella betyder inte det att man själv är kriminell.
Med andra ord – att min broder gör något brottsligt gör inte mig till brottsling.
Vissa har varit journalister, bankirer och tjänstemän.
Vissa har becknat, misshandlat och suttit inne.
Vissa har blivit fotbollsproffs.
Andra har blivit mördade.
Robin Quaison har tunnlat mig två gånger på cirka tre sekunder på Kvarnbacka Bollplan i Husby en gång – just denna bollplan som nog är min favoritplats i hela Sverige. Där, på platsen jag känner mig mest hemma i hela landet, har jag spelat med och mot hur många andra spelare som helst.
Vissa har varit journalister, bankirer och tjänstemän.
Vissa har becknat, misshandlat och suttit inne.
Vissa har blivit fotbollsproffs.
Andra har blivit mördade.
Vissa av de som har suttit inne har varit bland de snällaste och mest generösa jag har träffat på.
En av bankirerna har tacklat mig så hårt att jag min vänsterfotknöl blev lika stor som en tennisboll.
Det jag har lärt mig på Kvarnbacka bollplan, och i Husby och i Tensta och i Rinkeby, är inget är enkelt. Människor är inte bara snälla eller elaka, goda eller onda, ärliga eller kriminella. Ibland är de både ock, och ibland är de allt samtidigt.
Just nu sitter jag och Haidar och skriver uppföljaren till ”När Allt Står På Spel” som kommer ut till våren. Den handlar igen om Svea United men den här gången om mobbning, om vad som motiverar oss att trycka ned varandra eller försöker röja undan folk vi tycker är svagare så att vi själva kan nå framgång. Precis som föregångaren kommer den här boken att utspela sig dels i elitfotbollen, men också i Sveriges förorter.
Och precis som föregångaren ska vi försöka visa som många nyanser som möjligt, så många olika sidor av samma sanning vi bara kan. Vi har samlat in berättelser från gatan och omklädningsrummet, från proffs och amatörer, från mobbare och offer.
De karaktärerna vi skapar i böckerna är påhittade, men de situationerna de hamnar i kommer alla på något sätt från verkligheten. Vi känner att vi är skyldiga att skildra dem på ett vettigt, verkligt och nyanserat sätt. Det blir ännu viktigare när vi skriver om verkliga personer i vår journalistik.
För precis som i det verkliga livet är saker och ting sällan eller aldrig så svartvita som man tror.
Philip O’Connor
