Vi ser oss gärna som en av världens första och främsta välfärdsstater. Men Sveriges tid som välfärdsnation är dock kort för några av oss. I Per Albin Hanssons folkhem fanns inte plats för några ”idioter”. Det samhälle som inte skulle göra skillnad på kelgrisar eller styvbarn, hade märkligt svårt att inkludera människor med funktionsnedsättningar. Hur har det sedan gått?
Först när lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade trädde ikraft kom folkhemmet att på̊ riktigt omfamna alla i samhället. Det var en lag som sågs som revolutionerande i det att alla oavsett funktionsförmåga skulle garanteras förutsättningar att bo och leva som andra.
Men det som var så viktigt och för en stund kändes så självklart, kan också̊ det ryckas ifrån oss. Det har inte minst den nuvarande pandemin lärt oss. Med coronan följde initialt en stolthet över att vara svensk. Människor ställde upp för dem som behövde det mest. Enskilda gjorde stora insatser och staten sköt till de resurser som krävdes.
”Tänk om coronan gör oss solidariska igen”, skrev den nyligen bortgångne Sven Wollter hoppfullt i april
”Tänk om coronan gör oss solidariska igen”, skrev den nyligen bortgångne Sven Wollter hoppfullt i april.
Men så har det ju inte blivit med facit i hand. Inte heller är det dem som utsatt sig för mest risk och burit det tyngsta lasset under pandemin, som blivit de första att kompenseras. Det har inte heller blivit nämnvärt mycket lättare för den som behöver få hjälp och stöd, att få det i rätt tid och omfattning.
Även om det ofta betonas att vi alla sitter i samma båt, att vi alla är beroende av varandra, är det svårt att skaka av sig känslan av att den återfunna solidariteten inte omfattar alla – utan vissa. Inte heller att den kommer sträcka sig längre än till pandemins sista dag. Vad kommer då finnas för hinder mot att återgå till ett samhälle där samhällskontraktet inte längre stipulerar en strävan efter jämlika levnadsvillkor, utan söker en minsta möjliga kostnad för grundläggande rättigheter. Om hanteringen av coronan varit ett lackmustest för hur folkhemmet mår och prioriterar har det varit ett inte alltför smickrande resultat.
Personer med funktionsnedsättningar är åter beroende av andras välvilja
Som till exempel när Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, mitt under befolkningens mobilisering, skrev till regeringen om lov att få överge personer med funktionsnedsättning. Regeringen svarade lyckligtvis ”Grundläggande rättsprinciper gäller ännu även för personer med funktionshinder.”
Men det var få som firade. För de som omfattades av SKR:s skrivelse hade fullt upp med att hantera följderna av den välfärd som redan har flytt. Inte minst inom LSS, lagen om stöd och service som var revolutionerande och en grundförutsättning för ett fullt ut inkluderande folkhem, men som idag endast fläckvis håller ihop. Den ger inte längre dem som behöver det förutsättningar att leva som andra. Det saknas en ambition att följa den. Bakom den bristande ambitionen står SKR tillsammans med Försäkringskassan. Ingen av dem kända för att försvara högre ideal eller värden.
Så har de för somliga klockat bort möjligheten att leva som andra och rationaliserat bort människors behov. Så blev människor istället hänvisade till hemtjänst för det allra nödvändigaste. På så sätt gjort personer med funktionsnedsättningar åter beroende av andras välvilja utan rättigheter. Inte sällan i oundgängligt behov av anhörigas hjälp.
LSS målas ut som ett hot mot välfärden och inte en garanti för den
Trots att en annan verklighet inte bara är möjlig utan fanns där för bara några år sedan. Då när folkhemmet inte bara skulle omfatta dem som redan har, utan även dem som behöver. När vi åtminstone på pappret var överens om att det för dessa grupper som välfärden måste fungera. Ändå ljuder larmen nu högt om kostnaderna. Och bland annat en rimlig LSS målas ut som ett hot mot välfärden och inte en garanti för den.
Något i det nya folkhemmet har gått förlorat. Det är fortfarande möjligt för att återupprätta det som en gång gjort oss så stolta över Sverige och vår välfärd, att bli solidariska. För det krävs inte bara rättvisare hantering av pandemin och dess följder utan även återupprättandet av LSS.
Anna Quarnström
Funktionsrätt Stockholms stad
