Så långt tillbaka jag kan minnas har jag demonstrerat på första maj. Jag var liten när jag höll pappas hand och vi gick från Humlegården till Norra bantorget. Mamma var inte med. Det berodde inte på att hon var av någon annan åsikt, utan på att hon inte orkade gå så långt. Hon hade en utsliten höft. Men pappa och jag, vi demonstrerade. Vi gick tillsammans med pappas vänner. Flera av dem bar svart basker och det gjorde pappa också. De hade en gemensam historia.
Land efter land fick fascistiska regeringar – ljusen släcktes ett efter ett
När pappa var runt 30 arbetade han på en bilverkstad i Hudiksvall. Läget i Europa oroade honom. Land efter land fick fascistiska regeringar – Tyskland, Italien, Österrike, Rumänien… ”Ljusen släcktes ett efter ett”, som en av pappas kamrater uttryckte det.
Spanien hade en regering med liberaler, republikaner, socialdemokrater och kommunister. I juli 1936 gjorde den spanska militären uppror och de fick stöd av Hitler och Mussolini. Men landets folkvalda regering fick inget stöd av västvärlden. Då bildades de Internationella brigaderna. Mer än 45000 män och kvinnor från 54 länder gav sig iväg till Spanien för att försvara demokratin.
På första maj samlas vi uppe vid La Mano på söder för att minnas dem som kämpade mot fascismen. Från Sverige reste mer än 600 frivilliga. Min pappa var en av dem.
Kerstin Gustafsson Figueroa
