Gå bara, del 2: För barn går allt att göra till en lek

Det här är del 2 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Andra delen är fortsättningen på kapitel 1 som utspelar sig under Abdis barndom i Mogadishu, med vardag och fest trots kriget som när som helst kan göra sig påmint.

För barn går allt att göra till en lek. Pappa sa alltid att barn inte skulle gå nära krigsherrarna och deras milismän eftersom de var farliga och oberäkneliga, men precis som många andra kunde jag inte låta bli att tycka att det var spännande. Det kunde hända att jag följde med andra nyfikna barn och att vi tillsammans gömde oss och spanade på dem som sköt. Vi var livrädda och uppspelta på samma gång. Vi pratade om dem som vi pratade om våra fotbollsidoler och lekte att vi också hade vapen. Om någon unge var starkare än de andra kallade vi honom för Modoobe, det var en av de mäktigaste krigsherrarna i vårt område just då. Han hade mördat massor av människor och när han kom gående på gatan sprang folk och gömde sig. Han hade alltid solglasögon på sig och en AK47 hängande över magen och han såg livsfarlig ut. Det var han också. Han såg ut som en actionhjälte i biofilmerna vi kollade på. Modoobe själv gillade också filmerna, han satt självsäkert och bredde ut sig i biosalongen och rökte cigarr. Alltid tungt beväpnad. Vi sneglade på honom. Att vara en sådan, som alla var rädda för och som alla lyssnade på, det drömde vi om. Vi hade inte tillgång till så många förebilder på nära håll, Bollywoodskådespelarna och fotbollsspelarna var för ouppnåeliga. I Mogadishu hade de som inte använde våld inget att säga till om. Antingen spred man skräck eller så var man rädd.

Pappa sa att våldet tog ifrån barnen deras drömmar, deras framtid. Ett barn som bara ser och tänker på våld kommer att bli soldat. Han ville inte att jag skulle bli soldat. Varken för krigsherrarna eller senare för regeringen eller al-Shabaab. Men dessa saker fick jag aldrig prata om utanför hemmet, det var han noga med. Då skjuter de mig, sa han, och det räckte som varning. Jag höll tyst. Pappa litade på mig och jag litade på pappa.

När vi väl kom fram kunde vi andas ut

Varje sommar åkte vi till min farbror. Han bodde långt från Mogadishu, i en by på landet. Krigsherrarna hade många vägspärrar längs den sträckan men vi åkte på natten då vakterna sov. Det var omöjligt att betala varje gång man passerade en spärr, de kom ungefär var tionde minut och alla ville ha minst tjugo dollar. Men när vi väl kom fram kunde vi andas ut.

Tiden hos min farbror på sommaren var den bästa på hela året. Han hade getter och ungefär hundra kameler och alla hjälptes åt att ta dem till ställen där de kunde beta. Det var roligt att vara ute alla tillsammans, alla barn från byn var med och många vuxna. Jag kände mig stor när jag fick hjälpa till, mana på kamelerna och visa dem vägen. De litade på oss, visste att vi skulle leda dem rätt. Kameler är fina djur och viktiga i Somalia, det har de alltid varit. Färsk kamelmjölk är så obeskrivligt god, inte alls som mjölk man köper i affären. Den är söt och varm och så nyttig att det sägs att sjuka blir friska av att dricka den. Många i Mogadishu har släktingar på landet, det är viktigt att ha det, från landet får man mjölk och kött. Och för dem på landet är det också bra, om de behöver komma in till stan och köpa socker och salt och annat som de inte har. Då är det skönt att ha släktingar att bo hos.

På kvällarna hos min farbror blev det fest. Alla var med, barn, vuxna och de gamla. Det var underbart, jag minns det som en stark känsla av frihet och gemenskap som var svår att hitta bland konflikterna i stan. Vi dansade, åt god mat och någon läste dikter. Det finns en stor poesitradition i Somalia.

Skriftspråket blev officiellt på 1970-talet, innan dess memorerade folk dikterna i stället. Långa dikter som tog timmar att berätta. Man sa att folk föddes till poeter, att kunskapen att berätta gick i arv. Det fanns olika sorters dikter, en del långa och vackra om kärlek och tro och gemenskap, en del politiska om läget i landet och en del mer krigiska där olika klaner skulle visa vems klan som var bäst, som ett rapbattle ungefär. Men dem gillade inte pappa.

Det är svårt att berätta om min uppväxt

Kriget fanns knappt på landet vid den här tiden. Visst, ibland kom det någon från en annan klan och stal kameler eller ville bråka, men det var inte alls så våldsamt som i stan. Det var lättare att vara där. Men vi hade inga djur och pappa och mamma jobbade i stan, så vi hade inte kunnat bo där hela tiden. När sommaren var slut åkte vi tillbaka till osäkerheten i Mogadishu. Det kändes alltid sorgligt.

Det är svårt att berätta om min uppväxt. Om man har vuxit upp i en bra tid, på ett bra ställe kan man ha en vacker och tydlig berättelse om det. Jag har inte det. Jag vill gärna berätta om det positiva men alla minnen hackas sönder. Det blir förvirrat. Det är svårt att minnas allt. Jag vet i alla fall att jag hade tur som hade föräldrar. De föräldralösa barnen klarade sig sämre. Kanske bodde de hos någon släkting som hade massa egna barn och inte kunde ta hand om dem ordentligt eller så bodde de ingenstans. Mamma och pappa försökte hjälpa några av alla dessa barn. De var ofta hemma hos oss och åt mat och fick nya kläder. Många av de här barnen blev senare soldater för al-Shabaab.

Min mamma var världens snällaste. Hon såg alltid till att vi barn hade vad vi behövde, trots att vi inte hade så mycket pengar, och hon försökte hjälpa andra så mycket hon kunde. Hon pratade mycket om hur farligt hatet var, att vi inte skulle hata andra utan vara snälla mot folk oavsett vilka de var. Mamma hade en liten butik längst ner i vårt hus. Hon köpte stora sockerstycken och säckar med ris och delade upp det i mindre paket och sålde där. Hon tjänade inte så mycket pengar på det och om någon inte kunde betala hände det att hon gav bort paketen gratis. Butiken var egentligen mera som ett café. Alla mammas vänner kom dit. När jag kom från skolan var butiken full av kvinnor som bodde i samma område som vi. De skrattade och pratade, berättade historier för varandra och diskuterade. Mamma hade ställt ut stolar utanför på gatan där man kunde sitta. Butiken var öppen fram till elva på kvällen. I Somalia har folk ofta inte så mycket pengar så när man går för att handla socker köper man kanske bara så det räcker i två dagar. Sedan måste man ordna fram mer pengar och gå och handla igen. Så folk kom ofta till mammas butik, och de hade roligt där. Kvinnorna i Mogadishu var annars väldigt begränsade. Det var farligt att vara ute och gå själv, våldtäkter förekom ofta.

Vi kvinnor måste också ha någonstans att träffas

Men kvinnornas män blev irriterade på samvaron i butiken, de tyckte att deras fruar skulle vara hemma och ta hand om barn och hem. Pappa tyckte att mamma kunde stänga affären, hon tjänade ju ändå knappt några pengar på den. Men mamma vägrade. Hon sa: ”Vi kvinnor måste också ha någonstans att träffas och så är det med det.”

Som jag minns det brukade hon oftast hålla med pappa men när det kom till butiken vek hon sig inte. Den fick vara kvar.

Jag tyckte om att hjälpa till där efter skolan, det var roligt. Plocka upp varor och ta betalt. Det fanns godis också, och när jag trodde att hon inte såg brukade jag smaka lite. Men hon såg alltid.

”Vad ska folk köpa om du har ätit upp allt godis!” skällde hon. Men hon var snäll, hon tänkte nog mest på mina tänder.

Kriget gjorde sig påmint när som helst. Plötsligt hördes vapen, män som sköt på varandra. Mamma släppte allt, drog med sig mig och de som stod närmast in i butiken och slängde igen luckorna bakom oss. Hon höll mig nära intill, vi andades tungt tillsammans i mörkret. Hon viskade att jag inte skulle vara rädd och jag höll hårt i hennes hand. Utanför sprang folk åt alla håll, flydde i panik, tog skydd på första bästa ställe. Vi lyssnade på skotten, skriken, jag blundade, vi väntade tills det sakta ebbade ut, eller drog vidare, blev mer och mer avlägset. Och när det tystnat kikade mamma försiktigt ut, såg efter att det verkligen var över och öppnade luckorna igen. Kunderna kom tillbaka, skakade på huvudet åt situationen, tog upp samtalet där de lämnat det, fortsatte med vardagen, med livet. Det var bara så det var.

Vi ville bara få leva vanliga trygga liv

Det finns fina minnen. Jag minns när vi firade eid efter ramadan. Vi fick vara lediga från skolan och mamma hade lagat massor av mat. Ris med grönsaker, pasta, stekt kött, sambuusa, halva, dadlar, allt var så gott. Och vi fick nya kläder. Grannbarnen som hade förlorat sin pappa fick också presenter, mamma var kompis med deras mamma och det var självklart att de skulle fira med oss.

”Hur skulle vi kunna ha roligt om vi vet att de sitter i huset bredvid och inte har någonting?” sa mamma och så var det ju. Då hade allt bara känts fel.

Vi ville bara få leva vanliga trygga liv, men krigsherrarna stod så ofta i vägen för det. En gång skulle jag ensam åka och hälsa på mina kusiner. De bodde i en by som hette Awguye, ett par mil utanför Mogadishu. Jag älskade att vara i Awguye, det påminde om tiden hos min farbror, så jag var glad och förväntansfull där jag satt på bussen.

Men plötsligt blev bussen stoppad av en krigsherres milismän. De gick på, såg sig omkring. En av dem fick syn på en tjej i bussen, hon försökte titta bort, göra sig osynlig, men han hade sett hennes ansikte och tyckte väl att hon var vacker. Han sa något till de andra männen. Och så tog de henne bara. Hon skrek och grät och hennes mamma skrek och försökte hålla fast henne. Men det gick inte. Ingen kunde göra något. Det var de som höll i vapnen, inte vi. Jag skakade av ilska, men jag visste inte vad jag skulle göra. Flera män stod och siktade med maskingevär på oss. Mamman bara grät.

Hon hade försökt göra motstånd

Efter en stund kom de tillbaka med flickan. Hon hade blod på händerna och skakade. Kanske var hon sjutton, arton år. Hon hade försökt göra motstånd, men det hade inte gått. De hade tvingat sig på henne. Hon klamrade sig fast vid sin mamma och de grät dämpat tillsammans. Alla andra var tysta. Bussen startade igen, åkte vidare. Jag blundade och tänkte på vad jag skulle gjort med de där männen om jag inte hade varit liten, om jag hade haft något att sätta emot. Sådant här hände hela tiden. Krigsherrarna gjorde vad de ville.

Mamma var orolig när vi var i skolan. Vägen dit och hem var farlig, man kunde hamna mitt i en skottlossning. Det var oftast vanligt folk som skadades, vi hade ju inget att slå tillbaka med och vi var oförberedda. Under mina första skolår gick jag själv, sedan började Abdifatah och Hamdi också skolan, då skulle jag följa dem och se till att de kom fram ordentligt. Jag var alltid orolig att något skulle hända dem, de var så små och trodde att jag kunde beskydda dem, vilket jag ju inte kunde. Det var farligt att åka buss, när som helst kunde den bli beskjuten. Mamma sa hela tiden att vi skulle springa och gömma oss så fort vi hörde vapen. Det var det enda rådet hon kunde ge, det fanns inget annat att säga.

Mamma och pappa ville inte att jag skulle vara kvar i Mogadishu. Jag var elva år och skolan hade stängt, det var för farligt att vara där. Pappa visade sällan vad han kände inför situationen i vårt land, men jag märkte att han var mycket oroad. Det blev allt vanligare att folk flydde till andra länder. Hus såldes eller lämnades tomma. Pappa ville inte göra det, ville inte lämna sitt hemland för en oviss framtid någon annanstans och dessutom hade vi inte haft råd att åka allihop. Och vi ville vara tillsammans.

Men det var livsfarligt i Mogadishu. Döda kroppar som låg på gatorna var en vanlig syn. Pappa och mamma skickade mig till en internatskola en bit utanför staden. Det kostade femtio dollar i månaden, det var mycket för oss, men de betalade för att jag inte skulle behöva vara i stan och för att de tyckte att det var viktigt med utbildning. Vi bodde fem pojkar i varje rum. Det fanns en flickskola också, den låg i huset bredvid. Det var svårt att vara borta från mamma och pappa men jag kände mig tryggare där och jag fick åka hem på helger och lov.

Vi skulle kämpa tillsammans

Ahmed började också på internatskolan. Det var skönt att ha en kompis som följde med, vi kände varandra så bra. Ahmed hade höga ambitioner. Han ville bli läkare och hjälpa folk. Eller något annat fint som kunde göra Somalia bättre. Vi pratade ofta om hur viktigt det var att vi unga fixade det här, vi kände stort ansvar, de vuxna verkade ju inte kunna lösa det. Vi pratade om framtiden, hur det borde vara. Ingen skulle behandla någon illa någon på grund av hans eller hennes klantillhörighet. Jag och Ahmed tillhörde olika klaner, men det spelade ingen roll alls för oss. Vi skulle kämpa tillsammans. ”Tillsammans kan vi göra skillnad”, brukade Ahmed säga, och det gav oss hopp. Som ett slagord, något viktigt. Det var skönt att höra Ahmed säga det, jag var glad att jag hade honom som vän i den annars hopplösa situationen.

När jag växte upp levde vi med drömmen om det Somalia som en gång varit. Alla gamla pratade om det, hur fint allt var då. Om vi pratade om det mycket kändes det nästan som att vi hade upplevt det. Men i tysthet undrade jag hela tiden varför det var så dåligt nu. Om det nu hade varit så bra innan.

Varje morgon vaknade vi till nya vittnesmål om krigsherrarnas framfart. Vi fick höra om hur de mördat, våldtagit och skjutit folk på öppen gata. Jag tror det är svårt att föreställa sig hur det är när en stad och delvis ett land är helt styrt av gangsters. För det var så vi upplevde krigsherrarna. De hade ingen plan, de ville ingenting med Somalia. Det enda som var viktigt var att de själva fick vad de ville ha. Även om det är fruktansvärt att leva i en diktatur så har ju en diktator i alla fall någon slags idé, en tanke med hur ett land ska styras, även om man inte håller med. Och kanske en önskan att vara omtyckt av folket. Krigsherrarna struntade totalt i det. Jag hatade dem intensivt. Många gamla bad oss unga: gör någonting, se till att de försvinner.

Jag tyckte om att prata med äldre människor, de som kunde berätta om hur det hade varit. En granntant satt alltid utanför sitt hus och blev glad när jag gjorde henne sällskap. Hon var så ledsen för hur Somalia förfallit.

Det enda jag hade sett var det trasiga

”När jag var ung gick jag i skolan och sen hade jag ett arbete. Allt var bra. Nåja, kanske inte allt, men det fungerade i alla fall. Nu är allt trasigt – titta på husen, på vägarna. Ingen bryr sig, ingen tar hand om det gemensamma. Bara krig mellan krigsherrar och klaner. Abdi, du ska inte tänka på klan, hör du det?” sa hon och tittade strängt på mig. ”Det är inte viktigt. Din generation måste göra så det blir bra, bygga upp något nytt.”

Jag nickade och tittade ut över vår gropiga gata, vårt slitna kvarter. Egentligen tyckte jag att det var svårt att föreställa sig att allt en gång varit bra. Det enda jag hade sett var det trasiga.

Allt var mer eller mindre fallfärdigt eller i ruiner. Alla vapen. Hur skulle jag och mina kompisar kunna ändra på det? Vi som inte ens hade upplevt något annat? Hur skulle vi börja? Men jag lyssnade vidare.

”Om du åker utomlands kommer alla tänka ’krig’ när de ser dig. Det finns i ditt ansikte, i ditt språk. Stackars barn. Somalia har blivit synonymt med krig, det betyder inget annat i folks öron. Det brukade komma turister hit, kan du tänka dig det, Abdi? De kom för stränderna, för det sköna klimatet, för att det var så vackert här. Presidenter kom på statsbesök. Kommer det någon nu? Nej, de håller sig borta. Ingen vill vara här. Ingen vågar. Och ännu värre, ingen bryr sig.”

Hon skakade på huvudet.

Jag skakade också på huvudet, suckade åt det hela, precis som hon gjorde. Det var skönt att lyssna. Det var det vi hade att hålla oss fast vid. Tanken på att det skulle bli bra igen, att det goda fanns där någonstans och bara väntade på att få komma tillbaka, hur svårt det än verkade vara.

Andra länder räknade med Somalia

I skolan hade vi en äldre vaktmästare som också gärna berättade om det gamla Somalia.

”Folk från Europa bodde här, det fanns företag från Italien och Tyskland. Andra länder räknade med Somalia. Om jag åkte till Kenya visade de mig respekt. Nu säger de bara ’Ge dig i väg!’.” Vaktmästarens son hade dött i en konflikt mellan deras klan och en annan. Det var hans stora sorg, en saknad som alltid syntes i hans ögon och märktes i hans lite för tunga steg. Varken han eller hans son hade varit inblandade i konflikten, det var en hämnd klaner emellan bara. Någon dödar någon och någon annan ska ta ut hämnd.

Jag funderade mycket på allt det här. I Koranen står det att om du dödar en människa så är det som att du dödar alla människor i hela världen. Alla liv är viktiga och hänger ihop.

Varför följer de inte Koranen i Somalia? undrade jag. Det står att man inte får döda. Inte våldta. Men nu kunde en man som dödat femhundra personer sitta på gatan och dricka te och röka och skratta med sina vänner. Ha ett bra liv. De bara satt där som om inget hade hänt. Det fanns en ilska som växte i mig. Och jag var inte ensam om det. Trots att folk inte vågade göra motstånd mot krigsherrarna än så var vi många som hade tröttnat på deras våld.

Illustration: Sofia Lucas