I Alexandra Pascalidous bok Mammorna får vi möta tjugo mammor från olika socioekonomiskt utsatta områden runtom i Sverige. Mammor som tvingats göra det otänkbara – att begrava sina barn, istället för att begravas av sina barn. Mammorna som släpptes tidigare i höst är här för att göra oss påminda om perspektiven vi glömmer, av rösterna vi glömt.
Tjugo mammor, tjugo röster, tjugo berättelser. Alla kommer att få ditt hjärta att svikta. I Alexandra Pascalidous reportagebok Mammorna får vi ta del av perspektiv som sällan får utrymme. Röster som sällan kommer till tals. Röster som påminner oss om att för varje dödsskjutning, för varje liv som alldeles för tidigt släckts, finns det brustna hjärtan. Hjärtan som aldrig kommer att bli hela, för att samhället glömt bort dem.
Pascalidou inleder kort varje berättelse med en introduktion. Sedan överlåter hon micken och låter mödrarna tala direkt till oss, helt ofiltrerat. Inget är förskönat, varken språket eller tankarna. Jag kunde störa mig ibland på vissa uttalade fördomar hos vissa mammor. Men det är ju det som är poängen, det ska vara äkta. Pascalidou ligger inte och skrapar på en polerad yta, hon skövlar bort flera jävla lager med dessa berättelser. Mammorna porträtteras inte som madonnor med glorior över huvudet. De är mänskliga, de är slitna och de erkänner sina fel. De spottar ur sig råa sanningar. Deras berättelser känns transkriberade direkt på papper utan större justeringar. De sticker inte under stolen med något, och det är det som gör boken till det den är. En helt ursinnig hjärtskärande kalldusch.
Boken påminner oss om att dessa förlorade liv, att dessa människor, var människor med drömmar och familjer. Nedbrutna av utanförskap, av rasism, av fattigdom, av en destruktiv tillvaro och av negativa familjeförhållanden. Ignorerade av samhället på grund av myndigheters passivitet. Vi får inte glömma att människor går inte och bestämmer sig för att ”idag ska jag bli kriminell, det är väl kul och det är ju snabba cash”. Jag vill också ha snabba cash, de flesta av oss vill det, men ändå hamnar majoriteten av oss inte i våldsbejakande gäng. För det fungerar helt enkelt inte så. Att dessa unga män endast vill leva ut sin Scarface-fantasi är en alldeles för förenklad förklaring. Och då får vi heller inte glömma att alla dessa offer var inte heller kriminella.
Man kan inte resonera så, dessa människor har pushats ut i utanförskapet. Och i utanförskapet råder det mörker, förtvivlan och desperata handlingar. Vi måste göra vår självkritik, både som samhälle och som individer. Vi måste sluta döma, sluta sluka upp allt etablissemangets medier matar oss med, och vi måste pusha landets beslutsorgan att erkänna dessa skjutningar som en nationell kris. Att ta oss på allvar och att utvärdera hur poliskåren och samhällets olika skyddsnät egentligen fungerar. Bevisa för oss att våra liv är lika viktiga som majoritetssvenskens i medelklassen. Ge oss kriscentrum i våra orter när det sker dödsskjutningar, inte bara när det sker tragedier i små samhällen dominerade av villor, vovvar och Volvos.
Varför behövde vi ens den här boken för att göra oss påminda om dessa människor i utanförskapet? Och då menar jag inte bara offren, utan framförallt mödrarna. Ja, what about mödrarna? Mödrar som får samtal vi inte ens vill tänka tanken om. Mödrar som gråter bara när deras barn är förkylda och som senare tvingas begrava dem. Mödrar som bär livets alla sorger på deras böjda ryggar. Mödrar som ändå står rakryggade och vittnar om det obekväma i denna bok. Mödrar som vi glömt bort.
Dödsskjutning efter dödsskjutning, jag förstår, vi har blivit apatiska. Det händer ju hela tiden, knappt så att någon höjer på ögonbrynen längre. Många hävdar att de inte kan känna empati när kriminella dör, för de har ju säkert själva blod på händerna. Med likgiltighet ser vi dödsskjutningarna som statistik, siffror utan namn, utan bakgrund, utan en egentlig förklaring. Mammorna i boken ger oss därför perspektiv, förtvivlade klagoröster som ber oss att lyssna. Men när har man någonsin lyssnat på kvinnor?
Eleni Terzitane
Mammornas manifestation mot det dödliga våldet, söndagen den 18.11 på Sergels torg, 13.00- 14.00.
https://www.facebook.com/events/282821759228688/
