Det här är del 20 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Den svenska studenten Emma har gett Abdi nytt hopp om Sverige. Han börjar om sin resa från början igen.

Jag åker samma väg som jag kom. Det är kontroller igen, tur att det inte är samma personer som kollar mig. Jag är rädd att de ska tro att jag är spion eftersom jag stannade så kort tid. Jag åker på natten, då orkar de inte kolla så noga. Vevar lite med ficklampan i ansiktet på mig bara. Sedan okej. Jag är så ledsen att jag inte träffat mamma och pappa. Min längtan är så stor. Det var så nära. Jag skulle vilja förklara allt, berätta allt. Jag är rädd att de inte förstår varför jag gör som jag gör.

Jag har mitt tillfälliga maltesiska pass i skon. Ingen kollar där, som tur är. Tankarna snurrar i mitt huvud. Ska du till Europa igen? Men kanske blir det annorlunda nu. Emma säger att det finns fler som jag i Malmö där hon bor. Man kan vänta i arton månader och sedan får man uppehållstillstånd.

Jag orkar inte vara rädd, följer med bara

Innan gränsen till Etiopien träffar jag på en smugglare. Han kan ta mig genom skogen för trettio dollar. Då slipper man gränskontrollen. Det blir bra. Jag vet inget om honom men jag orkar inte vara rädd, följer med bara. Vi går i två timmar i mörkret. Sedan är vi framme och han pekar mot ett ställe där bussarna till Addis går.

I Addis köper jag flygbiljett, jag kommer hamna i Rom först. Det är flera timmar kvar till avgången. Jag går förbi restaurangen där jag fick sova sist.

Mannen där stirrar på mig som om jag var ett spöke. Sedan väser han åt mig att försvinna. Alla är så rädda. Kanske har han varit i samma situation. Eller kanske tror han att jag är med i al- Shabaab. Eller någon slags spion.

Folk misstänker varandra hela tiden. I Sverige också. Om du frågar någon vad den tycker om al-Shabaab eller Isis tror personen att du samarbetar med Säpo. Det verkar så lätt att bli misstrodd och hamna i fängelse utan bevis när det handlar om terroristmisstankar. Det är inte konstigt att folk är oroliga. Om du pratar om terrorister så blir folk misstänksamma. Det är som en terroristfobi. Det skadar relationerna mellan människor. Jag har hört att polisen lyssnar av folks telefoner, vilka ord som sägs. Det finns folk som blivit kontaktade av Säpo efter att ha skämtat om al-Shabaab i telefon. Det känns som polisen har öron överallt och kan tolka det de hör som de vill. Det gör oss tysta. Och ensamma.

Jag kontaktar min släkting i Nairobi igen. Han blir minst sagt förvånad när jag säger att jag är tillbaka i Addis.

”Vill du hamna i dublinproblemen igen va? Vad tänkte du? Jag kan inte hjälpa dig mer.”

”Hur kan någon vara i Addis mindre än en månad?”

Jag försöker berätta men han förstår inte. Han undrar var jag fått pengar ifrån, varför någon skulle vilja hjälpa mig. Han kanske också tror att jag har blivit spion, att familjen inte kan lita på mig längre. Jag ljuger och säger att några kompisar som jobbar i Italien har skickat mig pengar. Annars skulle han inte tro mig.

Sedan åker jag till flygplatsen i Addis. En vakt frågar mig misstänksamt varför jag har varit där i en månad. Jag tar på mig ett stort leende och säger: ”Hur kan någon vara i Addis mindre än en månad? En vecka skulle vara alldeles för lite. Det finns så mycket att se och göra. En månad är ingenting, nästa semester ska jag ta två månader!”

Han ser nöjd ut, säger att jag är välkommen tillbaka. Jag fortsätter prata om hur fin kulturen är, trevligt folk och bra polis. Vakten ler och nickar, han är stolt som en tupp. Det funkar. Jag pratar bara med munnen, hjärtat är inte med. Men det funkar. Jag får gå på planet.

Illustration: Isabel Rozada
Isabel Rozada är allkonstnär från Västerort med rötter i Uruguay. Hon kopplar konst med aktivism och är en gatukonstnär som gillar att leka med det offentliga utrymmet och samhällsfrågor. Syna, töja och bryta gränser.

Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.

Lämna ett svar
You May Also Like

Sommaröppet på Tensta konsthall

Tensta konsthall bjuder in till konstveranda och konstfredag där barn och vuxna kan få utlopp för sin kreativitet. Samt två utställningar: Den uppmärksammade The Invisible Enemy Should Not Exist (Room G) av Michael Rakowitz och nya Body to Body av Åsa Norberg och Jennie Sundén.

Mizeria, del 31: Du vet aldrig vilka öron som är märkta

Både hissen och rulltrappan är ur funktion. Så vi tvingas bära hela den här skrotiga barnvagnen – plus allt Mishas skit som hon proppat in i den – i trappan manuellt medan hela Stockholm går in i oss. Misha är svettig och stressad som vanligt men har svordomar redo som hon skriker ut utan minsta tvekan så fort hon hör någon gnälla mellan tänderna. Hon är fett äkta, om hon känner något så flyger det ut ur hennes mun utan filter. Hon, som själv är mamma, sa precis ”din mamma” till tanten som mumlade irriterat bakom oss. Hon skiter i. Det värsta är att tanten väntade på att meningen skulle avslutas. Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.

Gå bara, del 19: Det här var mitt hem

Det här är del 19 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Två år har gått sedan Abdi lämnade familjen i Mogadishu. När han återvänder är ingenting sig likt. Abdi är också förändrad.

Gå bara, del 13: Andra sidan gallren

Det här är del 13 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Drömmen om Europa har blivit en verklighet full av förtryck, byråkrati och rasism. Abdi kan inte säga som det är till sin pappa, men det finns hopp ändå. Kanske ligger det värsta bakom honom.