De nuvarande byggherrarna saknar vision för 20 procent av stadens invånare. Det märks på de begränsade möjligheter som personer med en funktionsnedsättning har på våra gator. Men det krävdes en trappa i Rinkeby för att det skulle bli uppenbart att staden inte längre hyser några höga förhoppningar om att staden ska vara till för alla.
“When you look at a city, it´s like reading the hopes, aspirations and pride of everyone who built it” sa en arkitekt för inte så länge sedan. Många är vi som dessa sena sommarkvällar tittar ut över Stockholms stad och känner stolthet och tacksamhet. Över staden – och de som byggt den.
Enligt Stockholms stad ska universell utformning tillämpas i staden så att alla som bor i staden också kan nyttja den. För numera är det fullt möjligt att planera och bygga tillgängligt. Befintliga hinder kan rivas så att alla som bor i stan också kan utnyttja den. Men insikten om detta verkar inte ha nått fram till ansvariga i Stockholm.
Att nå ett tillgängligare samhälle behöver inte vara svårt
Att nå ett tillgängligare samhälle behöver inte vara svårt. Ibland räcker det med att avstå från att göra något dumt för att det ska bli rätt. Som att INTE godkänna att tusentals elsparkcyklar ställs ut på Stockholms gator på bekostnad av en begränsad rörelsefrihet för bland annat personer med rörelsehinder eller synskador. Man kan ta ledigt den dagen istället.
Ibland väcks nytt hopp. Nya ambitiösa mål sätts. Som när staden 2004 lovade att eliminera de vanligaste och enklaste hindren i våra skolor senast 2010. Men så händer alldeles för lite, och för långsamt. 2018 hade1 endast 27 procent av skolorna åtgärdats. Imponerande långsamt, inte minst då målet bara omfattar allmänna ytor. Tillgängliga klassrum, tillgänglig pedagogik och läromedel, dvs basen för en bra utbildning, omfattas inte av målet.
Det finns inget modernt över en stad som exkluderar stora delar av sina medborgare redan vid första skoldagen. Det politiska styrets slogan är ”möjligheternas Stockholm”. Kanske som i möjligheten att prioritera bort tillgänglig skolgång för barn med funktionsnedsättning.
Det är inte rocket science – det handlar om att kanske fixa en hörselslinga
På område efter område är det tyvärr liknande mönster. Personer med funktionsnedsättning göra sig icke besvär. Till och med en av stadens allra viktigaste funktioner, den lokala demokratin stänger ute delar av befolkningen. Det är inte rocket science – det handlar om att kanske fixa en hörselslinga och ett höj- och sänkbart talarpodium i fullmäktige. Ändå lyser det med sin frånvaro. Liksom den tillgängliga informationen under coronaepidemins första fas (trots att staden så sent som 2018 rekommenderats att åtgärda brister avseende just tillgänglig samhällsinformation). Eller vad sägs om avsaknad av ett tillräckligt antal handikapp-parkeringar vid viktiga institutioner, möjligheter till tillträde vid kulturen och idrottslivet.
När staden genvägat får vi ta omvägen
Det är inte de enskilda exemplen, som är problemen. Det är den samlade bilden. Den otillgängliga trappan i Rinkeby var på inget sätt värre än otillgängligheten vi möter överallt i vår vardag i Stockholm. När staden genvägat får vi ta omvägen. Det var byggherrarnas, tillika två ansvariga borgarråd, oblyga demonstration av denna otillgänglighet som förvånade. Och en förvaltning som lika oblygt påstod att det gjort alla rätt – trots att alla kunde se att så inte var fallet. Trappen blev sinnebilden av avsaknad av ambition och tanke.
Vi förväntar oss inte att det ska blir rätt varje gång. Bara att det ska blir rätt fler gånger än det blir fel. Kanske även en förhoppning om att någon gång ska kunna se på vår stad och känna att de som byggt denna stad, haft strävanden och förhoppningar som också inkluderat oss.
Funktionsrätt Stockholms stad/Anna Quarnström
