Anna Nygård porträtt
Anna Nygård

”När är corona slut egentligen?” Barnen undrar. Alla undrar och tiden bara går. Vänner får barn, fyller år, gör slut med sin partner och förlorar nära anhöriga utan att det går att träffas och krama varandra. Snart har det gått ett år sedan man sågs på grund av restriktioner.

För mig går tiden fort. Vardagsstök, rutiner, parker, förkylningar, tjat och tvätthögar. Allting återkommer. Barnens snabba växande gör att det känns som att tiden rusar. Men tid är som bekant helt relativt och jag förstår varför 2020 kan upplevas som ett evighetsår.

Vi minns ambulanserna, alla känner någon som blev sjuk och många förlorade någon närstående

Det är lätt att bli uppslukad av den egna tristessen och lidandet. På facebook var det någon som beklagade sig över hur svårt det är att jobba hemifrån och samtidigt ha småbarn hemma. Zoom-möten måste tas på toaletten och det kommer ketchup på ens viktiga papper. Sådant stök. Jag har själv delvis kunnat jobba hemifrån och det är långt ifrån en bra arbetsmiljö. Men vilket privilegium ändå, att kunna följa restriktionerna och skydda sig själv och sina närmaste från smitta.

De flesta i Järva har inte det privilegiet, därför kom sjukdomen tidigt till oss och med våldsam kraft. Vi minns ambulanserna, alla känner någon som blev sjuk och många förlorade någon närstående. ”Jag bara undrar vem av dem jag känner som kommer att dö nu i vinter” sade en bekant jag pratade med i lekparken förra veckan.

Stadsdelen Rinkeby-Kista har haft de lägsta siffrorna i hela Stockholm

Samtidigt i innerstan är det business as usual. Jag hör att restaurangerna är fulla, barnen går på barnkalas, julhandeln börjar komma igång. Somliga gör till och med en grej av att inte vara oroliga, de kramas och tar i hand som om de vore odödliga. Statistiken från Folkhälsomyndigheten talar dock sitt tydliga språk. De senaste veckorna har antalet bekräftade sjukdomsfall ökat konstant och allra mest ökar det i innerstan. Stadsdelen Rinkeby-Kista har haft de lägsta siffrorna i hela Stockholm. Om det beror på att vi redan haft omfattande smittspridning eller på att folk är mer försiktiga här vet jag inte. Kanske en kombination.

Vi var bra på att ta hand om varandra i Järva i våras. Gubbarna på torget stod med munskydd och skrek till varandra med två meters avstånd mellan sig, människor organiserade sig för att hjälpa sina grannar. ”Ni är så duktiga”, var det någon som sade. Okej, tack…

Jag tror och hoppas vi kan fortsätta att vara solidariska

Jag tror och hoppas vi kan fortsätta att vara solidariska, följa restriktionerna och se efter våra medmänniskor. Det är inte så svårt, ibland behövs bara ett telefonsamtal. Checka dina vänner, både dem som verkar ensamma och dem som på ytan ser ut att ha det okej. Livet i coronans tid innebär olika påfrestningar för alla. Oro, ångest, långvarig sjukdom, pengastress, rädsla för en våldsam partner eller förälder, eller en förgörande ensamhet. Legobitar under fötterna och usel ergonomi på hemmakontoret är också en påfrestning, men ärligt talat – vilken lycka om det är ditt största problem.

Anna Nygård

 

 

 

 

Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

”Brenton Tarrant är en produkt av vår samtid”

Det var med en stor sorg och förtvivlan jag vaknade till nyheten om terrorattentatet i staden Christchurch i Nya Zeeland.

Klart att du skall rösta idag!

Men på vem eller vad? Svårt det där. Det har det alltid varit. När vi första gången fick frågan om Sverige skulle gå med i EU, var vi många som sade ”nej, vi kan väl avvakta?” Men valet det året gjorde att vi nu är med i EU och då gäller det väl att göra det bästa av det medlemskapet?

Vad som händer mellan skjutningarna är det intressanta

Det är vintertid. Klockan är runt 8 på kvällen och mörkret har omslutit denna förort nordväst om Stockholm. Gatlyktorna surrar och belyser gångvägen på bron som leder till pendeltågsstationen, snön agerar kompanjon och lyser upp scenen ytterligare.  

Så påverkar pandemin oss som går på gymnasiet

Den 17 mars 2020 fick gymnasieeleverna beskedet att skolorna stänger. Mindre än en timme efter att nyheten kom kunde vi elever träffa reportrar utanför vår skola som ville intervjua oss om hur vi kände inför detta. Jag minns, att alla var lyckliga över beskedet och även nyfikna på hur det skulle bli. Det liknande en scen i en film, saker höll på att ändras.