Tvättkorg i badrum

Det här är del 2 i sommarens följetong Mizeria. Boken, som är skriven av Melody Farshin, handlar om tvillingarna Aicha och Ali och deras liv i en förort i miljonprogrammen. Trots att de är födda på samma dag, i samma familj, ser tvillingarnas liv och förutsättningar så olika ut.

Aicha

Tvättdag hemma hos oss innebär att alla ska lida. Mamma förvarnar alltid dygnet innan, säger att vi inte får gå någonstans dagen därpå och är som ett återkommande alarm om det som du inte kan snooza bort. Jag förstår henne ändå, hon har haft problem med ryggen länge nu och tvättdag är en påfrestning. Pappa jobbar hela dagarna så det blir vi som får vara avlastningen. Som idag, hon väckte oss 6 på morgonen på en lördag för att vi ska sortera tvätten. Hon stormade in på Alis rum som i en razzia och kastade hela tvättkorgen på honom när han vägrade gå upp och skvätte vatten på mig utifall att jag skulle få för mig att ta en halv minut på mig för att vakna till. Alis mun stinker nyvaken. Mammas hets med att hinna till tvättiden är som om jorden ska gå under. 

Mamma är en stolt och stark kvinna som vägrar erkänna när hon faktiskt behöver hjälp, så hon lägger upp det som att hon gör oss en tjänst genom att lära oss om livet. Jag antar att hon har rätt. Men att vi som nioåringar fick hantera hennes samtal med Försäkringskassan och andra myndigheter handlade inte om att lära oss någonting, det handlade mest om att vår svenska var bättre än hennes. Jag minns hur jobbigt det var för henne att utkonkurreras i språk av sina egna barn. Hennes självförtroende har sjunkit för varje år, även om hon inte vill ge sken av det.

Ali har chillat kant fett glad efter att ha hackat en gurka och fått beröm för det, som att han vunnit Nobelpris, medan jag fortfarande har disken kvar och bröd att baka

Hon har alltid sagt till oss båda när det är saker som behöver göras, men så fort det handlar om hushållsgöra så förlitar hon sig mer på mig än på Ali, vilket alltid har lett till tjafs mellan oss. Ali har chillat kant fett glad efter att ha hackat en gurka och fått beröm för det, som att han vunnit Nobelpris, medan jag fortfarande har disken kvar och bröd att baka. Hon kommer från en annan generation men jag gillar ändå inte att Ali lär sig det tänket. Han är lat av naturen och kommer aldrig insistera på att hjälpa till för att avlasta någon. Han vill helst ha någon som masserar hans fötter för att maximera hans chilleri.

Han hamnade på akuten en gång när han skulle öppna en burk med bönor. Han fick värsta jacket i tummen och det var blod överallt, som att han varit med i krig. På riktigt, jag kunde inte ens tycka synd om honom när han skrek som om han höll på att föda barn. Hade jag skadat mig på en konservburk så hade jag snarare fått en utskällning för att jag ens tänkt tanken att göra frukost från burk.

”Såhär fina ögonbryn?” Jag kollar på Ali som plötsligt gått från ett ögonbryn till två. ”Sen när tog dina unibrows skilsmässa?”

Ali blir defensiv och låtsas vara helt inne i att ta av påslakanet. 

”Vad snackar du om, dom ser ut som vanligt.”

Ali har blivit mer och mer medveten om hur han ser ut, men han skulle aldrig medge det. Som att inte dom förvånade ögonbrynen i hans panna avslöjade honom nog, jag hittade också hans grova neandertalar-hårstrån på min rosaprickiga pincett.

”Absolut, precis som vanligt” säger jag sarkastiskt. Han släpper inte blicken från sina Spidermanörngott som han har haft sen han var barn och fortfarande får leva med. ”Moses separerade röda havet, han kanske råkade toucha dina ögonbryn också såhär i efterhand.”

Ali kastar sin kudde mot mitt ansikte. Vi är uppvuxna med att mobba varandra brutalt, men på senare tid har han tagit åt sig mer än vanligt. Jag brukar fråga honom om han fått sin mens och det gör inte saken bättre.

”Jag ångrar att jag ens ville ha dom här Spidermangrejerna när jag var liten.” 

Hela Alis rum är dekorerat med Spidermangrejer, han älskade det när han var liten. Han önskade sig allt som hade med Spiderman att göra vid varje födelsedag ända tills han fyllde tio. Problemet var att det inte hamnade på rea förrän han fyllde tretton, och morsan gick loss.

Jag plockar upp den femte smutsiga Intersportstrumpan som Ali har knöglat in mellan madrassen och väggen i sin svettiga säng

Plötsligt var han en tonåring med ett rum som såg ut som ett barnkalas, och morsan är låst på att han måste använda allt så länge trådarna håller.

Mitt rum är fullt av hjärtan och blommor, jag hade ingen talan där heller. Hjärtan för att mamma alltid hypeat den så kallade drömprinsen som yani ska komma en dag, och blommor för att alla mammor har fetisch för växter.

Jag plockar upp den femte smutsiga Intersportstrumpan som Ali har knöglat in mellan madrassen och väggen i sin svettiga säng. ”Vad är det här? Stashar du strumpor i sängen, eller? Du har ögonbryn som en kronprinsessa, men strumpor som en DT.”

Ali plockar upp strumporna och pressar dom mot min näsa. Hur kan en människas fötter ge ifrån sig en så äcklig lukt? Min brors fotsvett är anledningen till att jag aldrig kan äta ost. Får kväljningar av bara tanken, för lukten påminner för mycket om hans äckliga fötter, som nu toppas med välpolerade ögonbryn.

 

Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 3 publiceras imorgon.

Lämna ett svar
You May Also Like

Sommar på torget i Rinkeby

Cirkus och högläsning blev det när det var Sommar på torget i Rinkeby på måndagen. Både föräldrar och barn trivdes och alla hade tur att det var långt mellan regnskurarna.

Årets vinnare av Tensta konsthalls Textpris för unga

Amar Jasarevic och Nasrin Mohamoud vann första och andra pris i Tensta konsthalls tävling Textpris för unga. – Jag skrek rakt ut när jag såg att jag vunnit, sade Amar Jasarevis. – Jag blev jätteglad, men hade nästan glömt att jag skickat in min text, sade Nasrin Mohamoud.

Dine Malmsten ställer ut i Galleri Husby Gård

Dine Malmsten ställer för andra gången ut sina tavlor som skildrar förorten och i synnerhet Rinkeby. Den här gången är det i Galleri Husby Gård, och i helgen hade hon vernissage. – De från trakten känner igen folk och ställena på tavlorna, men för andra som kommer utifrån Järva är det nya intryck, säger Dine Malmsten.

”Värmen som finns mellan människor är ljuset”

I Paris lever tusentals svensktalande ungdomar i tältläger i väntan på asylbesked. Annelie Drewsen har skrivit en roman om deras öde.  – Det är upp till läsaren om man vill kasta ifrån sig boken och aldrig mer tänka på det här, eller om man vill engagera sig på något sätt.