Kommentar till Martin Marmgrens text i Aftonbladet
Efter att ha verkat under hela mitt yrkesverksamma liv i ytterstadens förorter kan jag enkelt konstatera att Martins resonemang är mycket bristfälligt och otillräckligt.
Har under mina år träffat ett oräkneligt antal ostraffade, skötsamma ”rasifierade” personer, som vid upprepade tillfällen tvingats utstå olika former av felbehandling och kränkande beteende från poliser.
Ibland i anslutning till att ett brott begåtts där poliser på mycket vaga grunder med hjälp av ”rasprofilering” valt att stoppa dessa personer, i många fall har detta skett utan att något brott begåtts.
Förutom att man blivit stoppad och varit tvungen att legitimera sig har det ofta hänt att personer genomsökts framför sina föräldrar, vänner och bekanta, i offentliga miljöer.
När detta har skett har man vanligtvis bemötts på ett sätt som tydligt markerat att man ”ska hålla käften och lyda” det vill säga man har avkrävts total underkastelse.
De som blivit stoppade på detta sätt har ofta i efterhand behövt försvara sig mot fördomar från andra boende som sett eller hört att de stoppats av Polisen, där resonemang som ”ingen rök utan eld” och så vidare varit vanligt förekommande.
Har kännedom om ett oräkneligt antal tillfällen där aktiva och engagerade fritidsledare, idrottsledare och andra företrädare för det lokala civilsamhället misstänkliggjorts, stoppats och blivit behandlade som brottslingar, utan någon som helst rimlig anledning.
Varje gång när detta sker bekräftas och befästs en upplevelse av en ojämlik maktordning som leder till försämrad tillit och förtroende för Polisen.
Den bild Polisen bekräftar är precis den bild äldre kriminella vill förmedla till unga det vill säga att ”du aldrig kommer bli behandlad på samma sätt som om du vore blond”
”Polisen behandlar oss som kriminella innan vi ens blivit kriminella” (skötsam högstadieelev i Rinkeby efter att vid upprepade tillfällen blivit stoppad av polisen)
Alla reagerar olika på denna typ av orättvisa och ojämlika behandling, inte sällan har det hänt att personer som inte i vanliga fall är aggressiva eller konfrontativa har blivit det efter att gång på gång blivit utsatta för denna typ av behandling.
När detta skett innebär det att polisens beteende har lett till att människor agerat ut och blivit lagförda.
Det är viktigt att sätta det som sker i en kontext, kontexten i detta fall är att människor med icke vit hudfärg redan lever under ojämlika villkor i samhällets olika rum, i utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i utelivet och en rad andra sammanhang.
Leif GW Persson uppskattar att ungefär hälften av Sveriges poliskår sympatiserar med Sverigedemokraterna, vissa anser detta vara högt, andra anser uppskattningen vara i underkant, oavsett kan man konstatera att det är en mycket hög andel poliser med denna typ av sympatier.
Sympatier för SD tillsammans med befogenheterna man har som polis är en mycket olämplig kombination. Det finns vissa som påstår att ”det inte behöver påverka människor i deras agerande”.
Jag ger inte mycket för denna typ av resonemang, jag tror inte att vi skulle acceptera kvinnohatande poliser, eller poliser som föraktar homosexuella, det lyser igenom.
Här finns det ett större problem som handlar om att myndigheten inte gjort upp med vart man står i dessa frågor, det verkar inte finnas någon uttalad värdegrund.
Polisen har gång på gång sagt sig ”arbeta aktivt mot dessa frågor” samtidigt har man undvikit den lösning som kanske kan utgöra den största garantin för att dessa problem inte ska upprepas, vilket är att se till att man har en myndighet som speglar landets befolkning och präglas av mångfald.
Anders Cardell, socialpedagog
