Det är vintertid. Klockan är runt 8 på kvällen och mörkret har omslutit denna förort nordväst om Stockholm. Gatlyktorna surrar och belyser gångvägen på bron som leder till pendeltågsstationen, snön agerar kompanjon och lyser upp scenen ytterligare.
På den här snöbelagda bron står nu två pojkar, 16 och 17 år gamla, med ett större gäng kompisar, när två jämnåriga pojkar går förbi dem i färd mot pendeltåget. Den ena pojken, iklädd en glansig svart jacka av märket Moncler fångar de två 16 och 17-åriga pojkarnas uppmärksamhet. 16-åringen vänder sig till sin grupp och frågar rätt ut ”ska vi råna dem? Några från gruppen svarar nej, några andra svarar att de inte håller på med sånt.
16-åringen får istället med sig 17-åringen och de börjar tillsammans gå efter de två pojkarna längs bron, och när de två pojkarna precis nått fram till biljettspärrarna stoppas de. 16-åringen rycker tag i pojken med Monclerjacka och säger att de ska ut och prata med varandra varpå pojken chockerat frågar vad han snackar om. 16-åringen blir aggressiv och börjar höja rösten mer och mer. Pojken börjar känna rädsla och slår en blick mot spärrvakten i biljettluckan som tittar tillbaka, utan att göra något.
16-åringen börjar då direkt beordra honom att ta av sin Monclerjacka
Pojken och hans vän upplever till slut att de inte har något val, så de följer med ut från spärrområdet, bort från övervakningskamerorna och 16-åringen börjar nu leda dem ut mot bron och mot en skog. 16-åringen vill att de ska gå längre, men pojkarna vägrar. De ber 16-åringen säga vad han vill säga där de står, fortfarande ovetandes om vad han vill.
16-åringen börjar då direkt beordra honom att ta av sin Monclerjacka och ge honom den. Pojken förstår nu vad det handlar om och säger nej, men 16-åringen fortsätter tjata och blir mer och mer aggressiv. ”Du har 10 sekunder på dig”, säger 16-åringen medan han hotfullt håller handen i sin jackficka. Pojken har nu ryggen mot ett räcke så han kan inte backa undan eller ta sig därifrån.
Kompisen till pojken som agerat åskådare försöker nu gå emellan för att säga att det räcker, men detta gör 16-åringen än mer irriterad. Han går närmare pojken, rycker tag i pojkens jacka och skallar honom över näsbenet. Näsan går nästan av, han börjar blöda och samtidigt försöker 16-åringen rycka av pojken Monclerjackan. Pojken håller nästan på falla till marken av kraften, men lyckas trycka bort 16-åringen som var på väg att attackera igen. Pojken och hans vän flyr igenom spärrarna och tar sig till perrongen bortom fara.
Detta var min allra första brottsutredning
Detta var min allra första brottsutredning. Jag hade aldrig fått en så detaljerad inblick tidigare i sådana händelser, bara läst kortare artiklar i media. Det gick upp för mig att tonårspojkar är villiga att ta till kraftigt våld, till och med mot främlingar på gatan, för att få tag på ett märkesplagg.
Jag läste en debattartikel på DN där författaren gjort en undersökning (tyvärr låst artikel) där man frågat flickor och pojkar på Östermalm respektive Järva om var man ser sig själv om 20 år. I Järva, där flickorna presterar bättre än flickorna på Östermalm, så handlade det i närmare 80 procent av fallen om drömmar om att bli läkare eller lärare, realistiska drömmar inom det akademiska som kan motivera en att göra bra ifrån sig i skolan och hålla sig borta från gatan. Men 40 procent av unga pojkarna i mellanstadiet i Järva hade “en på tusen”-drömmar, såsom fotbollsproffs eller Youtuber. Två saker som inte nödvändigtvis motiverar skolnärvaro, och två saker som ofta leder till social status genom berömmelse och rikedomar.
Detta är givetvis inte drömmar som är exklusivt reserverade för unga killar i socioekonomiska områden Hela vårt samhälle skickar dessa signaler till varje individ som är en del av samhället, och vi reproducerar dessa idéer mellan varandra. Problemet är bara att de som är på botten av hierarkin är de som kommer utsättas och drabbas av det yttersta våldet. Allt som en konsekvens av bristen på legitima medel att få det samhället skriker att man behöver.
Ett skifte måste ske, inte bara bland unga killar som begår våldshandlingar i förorten, utan i samhället i stort
Jag tittade på en debatt med Dialogiskt där Rashid Musa medverkade och han var i slutet av debatten inne på något liknande. Ett skifte måste ske, inte bara bland unga killar som begår våldshandlingar i förorten, utan i samhället i stort.
Definitivt behöver man prata om politiska lösningar, budgetar och prioriteringar, men vi behöver också ha en ren kulturell konversation med varandra. Denna sociala press vi sätter på varandra, där det materialistiska blir en sådan stark drivkraft att tonårskillar är villiga att skada sina medmänniskor för att få det de vill ha, behöver diskuteras mer.
Djävulen sitter i detaljerna, och vad som händer i vakuumet mellan skjutningarna är det intressanta. Vad är det som skapar en miljö där vi drivs av pengar och materialism, och hur kan vi samarbeta för en kollektiv frigörelse från dessa idéer?
Luay Mohageb
