Jag vill ändra mitt namn. Eller, jag vill snarare ändra tillbaka mitt namn. Namnet jag bär på just nu är en täckmantel, en fasad av någon jag inte är.

Jag tillhör de barn som är andra generationens invandrare som gavs ett svenskklingande namn. För att enklare få jobb, sa mina föräldrar. I mitt huvud översätts det som ”För att du inte ska diskrimineras för den osvenskhet som ditt namn bär på”. Men jag behövde inte heta Helen för att inte göra mig påmind om hur osvensk jag är. Det såg klasskamrater, lärare och vita rum till.

Även om jag är vit, rasifieras jag som icke-vit i svensk kontext. Och det får mig att undra om människor ser det jag ser; att när jag diskrimineras på grund av mitt utseende, på grund av att jag är blatte för att tala klarspråk, tänk då hur det ser ut för dem som ligger längre ner i hierarkin? I ett av världens mest progressiva demokratier.

Därför tvingas också många av oss på denna täckmantel. För att vi vet att det är enklare att överleva och ta sig fram. Den här fasaden öppnar dörrar, naturligtvis. Men till en kostnad. Till en kostnad av att förneka sin existens, att anpassa och förändra sig. Till en kostnad av att inte få vara sitt sanna jag.

Jag vill inte heta Helen. Helen har aldrig varit jag, jag har aldrig identifierat mig med det namnet. Jag gillar inte ens det namnet. Mitt namn är Eleni, det betyder en lysande och gloriös kvinna. Jag döptes efter min mormor, min största förebild. Mitt namn är alltså mitt arv. Och jag tänker inte acceptera en angliserad variant av det.

Men.
Jag vill utnyttja namnet först. Varför inte? Varför ska jag inte utnyttja den makt mitt svenskklingande namn har? Har jag i en livstid burit på ett namn jag hatar i onödan? Allt inom mig skriker efter att skicka iväg blanketten till skatteverket och få det gjort. Att äntligen sluta anpassa mig. Och att äntligen slippa all förvirring på nya arbetsplatser eller när jag måste introducera mig officiellt för någon.

Men jag är rädd av samma orsak som mina föräldrar när de skrev Helen istället för Eleni på BB. Att jag kommer att ha svårt att få jobb. Eleni Terzitane, vem vill anställa henne? Helen Terzitane dock, det namnet är halvvägs lite bättre. För Helen kanske har fått det efternamnet i och med ett äktenskap, en majoritetssvensk alltså. Oddsen ökar.

Hjärnspöken eller legitima resonemang, jag vet inte. Men jag vet, att jag har sett tillräckligt många strukturer av diskriminering och rasism på olika nivåer i samhället för att veta att det inte är så enkelt att svara på. Det svenska samhället genomsyras av främlingsfientlighet, och de senaste årens framväxt av högerextremism runtom i världen borde räcka som argument för att övertyga alla skeptiker.

En annan sak som genomsyrar, i alla fall den här artikeln, är min ambivalens. Ändra nu eller ändra senare? Är det hyckleri att hata sitt namn och allt det står för, men samtidigt vilja utnyttja den situation man ofrivilligt sitter i? Jag är trots allt nog inte den enda som har en moralisk kompass, men som måste ta till fulingar på grund av den maktordning som råder i det svenska samhället.

Eleni Terzitane
Lämna ett svar
You May Also Like

Varför går nättrollen fria?

2020 var det året hela världen skrek ikapp, ”black lives matter, black lives matter”. Även i Sverige skrek vi, digitalt och på gator lovades det att svarta liv räknas och vi köpte ropen. Vi bokstavligen köpte mellanmjölken trots att vi visste att kon bar på en fruktansvärd sjukdom. Strukturell rasism.

All kamp fortsätter till det inte finns något efter

Under hela 2010-talet upplevde jag att det ena året kom att bli värre än det föregående. Världsutvecklingen gick som på steroider. Men sedan kom 2020, som under ett enda år förändrade världen i lika stor skala, om inte i större, som hela det tidigare decenniet. Givetvis hade vi inte haft ett år som detta om det inte vore för de föregående åren, förspelet. År 2020 uppnådde vi klimax. Eller?

Pandemisysslor och funderingar över året som gått

2020 är ett år som vi sent ska glömma av olika anledningar. Mest för den världsomspännande pandemin förstås, men också för att det på alla sätt skapat förändring.

Många vägar leder till Husby Gård

Jag var med på årets Husby Gårdsdag. Där fick jag se prov på Husbys – och övriga Järvas – alla goda krafter. Jag stötte också ihop med en och annan kamrat, som var med från början på 1970-talet. Vi nyinflyttade svetsades samman, både socialt och kulturellt, under perioden då Norra Järva byggdes.