I sommar blir det tredje året i rad som Akademin för Rörelsejurister genomför sitt årliga internat för juridikstuderande och unga jurister. Akademins initiativtagare är Husbybon Rami Al-Khamisi.
Under sin tid som juridikstudent på Stockholms universitet skrev Rami Al-Khamisi rapporten Rörelsejurister som publicerades av tankesmedjan Arena Idé. Den kom att bli den mest nedladdade rapporten som de någonsin publicerat och lade grunden för akademin. I veckan stängdes anmälan ner för det årliga internatet som äger rum i augusti, och som i år hade rekordmånga ansökningar.
År 2008 var Rami Al-Khamisi med och grundade rättviserörelsen Megafonen i Husby, och han har sedan dess arbetat med gräsrotsorganisering av olika slag i miljonprogrammen. En aktivism som han även tillämpar i juridiken.
Vad motiverade dig att skriva rapporten?
– Rapporten tar sikte på de behov som finns i förorten. I och med Megafonen såg vi att förortsborna ser ett stort värde i att förstå det svenska rättssystemet och våra lagar. Många i förorten upplever sig bli diskriminerade av arbetsgivare och hyresvärdar. De upplever också övervåld från poliser, vissa kanske inte förstår myndighetsbrev från försäkringskassan eller hur de ska agera om en skola i området läggs ned. Man vet att man blir orättvist behandlad, men man vet inte vilka åtgärder man kan vidta.
– Problemet är att juridiken är svårtillgänglig och att svenska myndigheter består av en hel del byråkratiskt krångel. Men det är inte alltid via domstol som omfattande utmaningar kan lösas, utan via olika sorters påverkansarbete. Man måste tänka – var är det juristen kan göra mest nytta? Är det att driva rättsfall, att folkbilda, påverka lagstiftningen eller att gå via domstol? Det vi försöker göra i akademin är att diskutera dessa frågor.
Vilka brukar söka till Akademin för Rörelsejurister?
– Personer som är intresserade av politiska frågor och är samhällsengagerade. De som vill använda juridiken för att skapa en samhällsförändring. Men vi ser till att deltagarna också har en förankring i civilsamhället, genom att på något sätt ha arbetat med sociala och politiska frågor samt med organisering. Deltagandet ska inte handla om ännu en bedrift på CV:t, utan genuint engagemang.
Hur skulle du definiera rörelsejuridik?
– I rapporten redogör jag för hur rörelsejuridiken kan fungera som ett angreppssätt att stötta både utsatta grupper i samhället och sociala rörelser. Men den fungerar också som ett förhållningssätt till juridiken för juristen. Hur jurister och människor som utsätts för olika orättvisor kan agera tillsammans.
– Traditionellt juridiskt arbete fokuserar ofta på enskilda fall och är frånskilt från politik. Rörelsejuridiken menar att det tvärtom inte finns en tydlig skiljelinje mellan dessa, samt att juridiken ses som ideologisk. Man kan arbeta med enskilda fall, men också se och agera kring strukturella utmaningar som arbetslöshet, rasism och diskriminering.
Skulle du hävda att rörelsejuridiken är en form av aktivism?
– Man kan se rörelsejuridik som en form av aktivism och samhällskritik, som ett verktyg. För mig är det ett motstånd, speciellt med tanke på den samhällsutveckling som vi har sett. Det finns många som är väldigt kritiska mot den utvecklingen. Vi får inte glömma att rättsväsendet inte är en isolerad ö, som inte kan påverka på ett politiskt plan vad gäller exempelvis lagstiftning.
Poliskåren ska ju vara fri från politiska ideologier, men bakom brickan finns det vanliga människor med egna åsikter. Detta gäller även jurister som exempelvis sitter i Stockholms tingsrätt. Kan juristkåren också vara partisk?
– Självklart! Vi måste reflektera kritiskt mot alla institutioner. Det går inte att säga att juridiken är juristen och att lagen är objektiv. Att säga att juridiken inte är ideologisk stämmer ju inte. Vidare påverkas samhället av könsnormer och rasism. Vår syn på samhället påverkas även av bostadssegregationen vi lever i och av klasskillnader. Rörelsejuridiken försöker hitta svar på hur vi kan motverka institutionella orättvisor.
Så rörelsejuridiken är flerdimensionell?
– Det finns flera påverkansområden. Det finns en ambition att tillgängliggöra juridik och jurister för dem som organiserar sig för social rättvisa. Men även att förändra organisationer internt. Exempelvis Hyresgästföreningen som historiskt sett har arbetat för arbetarrörelsen, men som någonstans på vägen glömt bort sin historia. Samhället har ju förändrats sedan dessa rörelser föddes och därmed finns det nya behov idag.
– Man kan se rörelsejuridiken som en uppmaning till Juristprogrammen att utvecklas och kanske inkludera rörelsejuridik i läroplanen. Juridiken uppfattas ofta som elitistisk eftersom den är väldigt konservativ. Den distanserar sig från politiska, sociologiska och kriminologiska frågor. Därför fungerar också akademin som en alternativ plattform där man kan hämta kunskap om andra perspektiv.
Är initiativet till Akademin för Rörelsejurister i sig en form av opinion?
– Det är en förlängning som grundar sig i erfarenheter av ett rättsväsende som brister. Så absolut kan man se det som opinion. Både för att vi vill ändra en viss rättskultur, men också som en uppmaning att förhålla sig kritiskt till juridiken.
Menar du att bara för att något är lag, betyder det inte att det är rätt? Precis som när slaveri en gång i tiden var lagligt?
– Exakt! Därför måste vi måste synliggöra brister i viss lagstiftning. Som sagt, rörelsejuridiken är ett väldigt brett och mångsidigt arbete.
– Den är också mycket mer vanlig i andra länder, bland annat i Sydafrika och många länder i Sydamerika. Man kan även titta på den afroamerikanska gruppen i USA som under lång tid byggt strategier för att förhålla sig till den samverkan som finns mellan juridik och social rättvisa.
Ligger vi efter på den fronten eftersom det är nu vi ser ökade klyftor i samhället?
– Ja, vi ser en ökning av rasism och nationalism i Sverige på senare år. Men vi ligger efter även på grund av den naivitet som finns bland politiker, och även inom juristkåren. Det finns en uppfattning om att våra tillsynsmyndigheter behandlar alla lika och att vid eventuellt maktmissbruk har vi mekanismer för att utkräva ansvar vid dessa övertramp.
– Men många upplever att det inte riktigt ser ut så. Det saknas förtroende för exempelvis Diskrimineringsombudsmannen och för poliskåren som själva utreder anmälningar mot poliser som gjort tjänstefel.
Samtidigt som vi ser en ökning av högerextrema krafter ser vi fler som gör motstånd. Vi ser en ökad medvetenhet och fler som organiserar sig. Tror du att vi tar de första stegen mot en sorts medborgarrättsrörelse i Sverige?
– Ja, det skulle man kunna säga. Samhället blir allt mer polariserat och de som är utsatta tvingas på något sätt komma till insikt. Ser man ett hot organiserar man sig. Därför ser vi också många flera initiativ och sociala rörelser uppstå än vad vi såg för bara några år sedan. Vi har dock mycket kvar att göra.
Jag tänker att det kan handla om att det svenska samhället numera består av andra, tredje och fjärde generationens invandrare. Och vi har ett helt annat tänk än våra föräldrar, vi känner bättre till systemen och vi behärskar det svenska språket. Kan detta också ha en verkan på expansionen av sociala rörelser i Sverige?
– Absolut! Många av oss har till skillnad från våra föräldrar fått möjligheten att studera. Vi har också fått möjlighet att arbeta på vissa institutioner som vi märker inte kan relatera till våra erfarenheter, vilket är en del av problemet. Vi törs också yttra oss om vad som kan göras annorlunda och är beredda att skapa alternativa plattformar, precis som med Akademin för Rörelsejurister.
Är bristen på mångfald inom dessa institutioner en del av problemet? Att det saknas representation bland makthavare och beslutsfattare?
– Det är viktigt med representation och mångfald som röstbärare i homogena arenor, men det är inte tillräckligt. Där kan rörelsejuridiken agera genom politiskt påverkansarbete. Ta återigen diskrimineringsombudsmannen som exempel – om de förstår sin roll som en ursprungligen aktivistisk och konfrontativ myndighet och får den befogenheten från riksdagen, kan de också tvätta bort stämpeln som passiva.
– Det gäller också att civilsamhället agerar för att skapa förändring. Det kan vi redan se inom vissa grupper som exempelvis rörelsen för dem med funktionsvariationer. De använder sig ofta av juridiken för att stämma olika aktörer, som inte lever upp till tillgänglighet för funktionsvarierande individer. Det är hög tid att ta den antirasistiska kampen också ges möjlighet att utvecklas på liknande sätt.
Vad kommer härnäst?
– Jag har arbetat på en ny rapport tillsammans med juriststudenten Miran Kakaee. Den skildrar motstånd med erfarenheter från bland annat Brasilien. Vi har också skrivit om den repressiva retoriken som uppkommit de senaste åren kring hur man ska handskas med problemen i dem svenska förorterna. Den retoriken utgörs ofta av argument som hårdare straff, kameraövervakning och militär närvaro i förorter. Vi vill visa att det kanske inte är den vägen vi bör ta.
– I bland annat Danmark har vi sett denna retorik gå från förslag till diskriminerande åtgärder när det kommer till att behandla en viss typ av brottslighet i vissa områden. Vi hoppas därför på att, genom den kommande rapporten, initiera en diskussion om frågan och på så sätt vidareutveckla Akademin för Rörelsejurister.
Rami Al-Khamisis och Miran Kakaees rapport lanseras i maj och kommer att finnas tillgänglig på Arena Idés webbsida.
Eleni Terzitane
Foto: Carolina Oviedo Johansson
