Noël, eid al-milad, navidad. På många språk är ordet för jul direkt kopplat till ordet för födelse. Det är fint tycker jag. Vi firar ju födelsedagar och den som blivit född, men födandet och den födande talas det inte speciellt mycket om. Trots att barnafödande både är helt fundamentalt och något otroligt storslaget att vara med om.
I många kulturer finns starka traditioner kring födande och ofta handlar det om att den nyblivna mamman ska tas om hand av sina kvinnliga släktingar. Innan jag skulle föda mitt första barn frågade en kompis, som då var ganska ny i Sverige, när det var lämpligt att hälsa på efter födseln. “I min kultur kommer hela släkten till sjukhuset, men jag tror inte att det är så här, eller?”. Jag visste inte och hittade inget svar som kändes allmängiltigt, utan det blev väl något om att vi skulle höras, för det finns knappt någon kulturell norm för födande i Sverige.
Avsaknaden av tradition och norm gör folk osäkra
Det vi har är “bebisbubblan”. Ett diffust begrepp som säkerligen betyder väldigt olika för de som är i den beroende på omständigheter och förutsättningar. De som står utanför aktar sig noga för att spräcka den. Nyblivna föräldrar lämnas ifred, eller ibland snarare åt sitt öde, eftersom avsaknaden av tradition och norm att förhålla sig till gör folk osäkra. Är det inte något grovt paradoxalt i oron för att någon ska lämnas ensam över jul samtidigt som normen är att lämna nyfödda och deras föräldrar just ensamma? Vi vet att psykisk ohälsa ökar under julen och ensamhet är en riskfaktor där. Men jag tror vi pratar för lite om ensamhet som riskfaktor när det kommer till de psykiska påfrestningar som graviditet, födande, amning och föräldraskap i ett individcentrerat samhälle innebär.
För några generationer sedan såg det annorlunda ut. Det svenska välfärdssamhället har ersatt behovet av storfamiljen. Den offentliga välfärden har många fördelar, men är långt ifrån fläckfri, och vad händer nu, när välfärden säljs ut och monteras ner? Barnmorskorna vet. Undersköterskorna vet och de födande vet. Krisen i förlossningsvården är akut och kvinnor tvingas föda med otillräckligt stöd, bristande medicinsk tillsyn eller ensamma i undersökningsrum och förråd. I glesbygden är det ännu värre. Till följd av nedlagda förlossningskliniker föds barn i bilar utmed motorvägen och ABF har fått hålla kurser i bil-förlossning. Det är osäkert, oetiskt och ovärdigt.
Låt oss fira födandet i jul. Skänk en tanke åt de förlossningsrädda, de som akutsnittas, de som får mjölkstockning, de som aldrig slutar må illa, de som tar all smärtlindring, de som föder hemma, personalen som inte hinner äta eller gå på toaletten och alla andra som gör sitt allra bästa trots allt.
Anna Nygård
