Natten till onsdag hände det något som har skapat ett stort hål i mig som jag inte finner verktyg för att fylla. Min fina elev!
Han var bland de snällaste pojkarna jag träffat, utan att överdriva. En totalt harmlös och glad pojke som älskade att skoja och som jag hade äran att jobba med. Mina tankar går till familjen och alla som delar denna sorg. Ett helt ofattbart brott mot en som precis startade sin resa genom livet och som precis hade ”prövat sina vingar”!
Min elev var ingen ”ung man”. Han var ett barn!
Min elev var ingen ”ung man”. Han var ett barn! En pojke som älskade sin mamma och pappa. Min fråga är hur många till som ska drabbas, hur många fler föräldrar ska se sin barns liv slås i spillror och falla offer för denna meningslösa, värdelösa kriminalitet? Hur många till som ska falla offer för segregationens handklovar och kedjor? Falla offer för utanförskapets begränsningar och osynliga hinder?
Att kalla en pojke för en ung man är att spä på stereotypa föreställningar om ”den problematiske unge mannen i förorten”, som i detta fall inte stämde. Den felaktiga bild som nu sprids urholkar pojkens oskuld, den gör honom orätt. Innan man rusar ut och publicerar felaktig information hade det varit bra om de medier som rapporterat hade ställt en enkel fråga om pojken.
Nu har medier genom slarvig och felaktig hantering lyckats kväva samhällets reaktion mot detta ofattbara brott. En reaktion som borde leda till lagändringar, intensiva och systematiska åtgärder för komma till rätta med segregationens konsekvenser.
Vad mer kan vi i skolans värld göra?
Jag vet att detta är lite väl långt. Men jag vet inte hur jag ska forma mina ord för att beskriva den sorg jag känner över att ha förlorat min elev. En pojke jag jobbat hårt med för att en dag se lyckas. En pojke som jag och mina kolleger systematiskt planerat för och omsorgsfullt lämnat över till ett samhälle som nu slagit sönder honom.
Vår sorg och förtvivlan är stor. Jag vet inte vad mer vi kan göra i skolans värld, förutom att ge all vår kraft för att våra elever ska komma ut i samhället med alla verktyg de behöver. Snälla, kan samhället som tar emot i nästa led se till att dessa förmågor tas till vara.
Dessa ord har på inget sätt gjort min elev rättvisa. De har bara varit ett sätt för mig att bearbeta en sorg som jag nu bär med mig genom livet.
Iman Ehsani
