Det här är del 21 i Nyhetsbyrån Järvas följetong Gå bara. Abdi mellanlandar i Tyskland på väg tillbaka till Sverige. Men där grips han och sätts på ett nytt plan. Tillbaka till Malta igen.
När jag mellanlandar i Tyskland blir det problem. En man kommer och tar mitt pass. Han är amerikan, jag tror det är FBI, de kollar somaliska ungdomar i hela världen. Han frågar mig vad jag har gjort, var jag kommer ifrån och vart jag ska. ”Det här är inte Amerika”, säger jag.
”Vi samarbetar, vi arbetar mot terrorism”, säger han kort och börjar ställa massa frågor. Han vill ha bevis på att jag har varit i Addis och var jag har fått pengar ifrån.
”Emma”, säger jag. Bara Emma, inget efternamn, jag vill inte att hon ska få problem. Han förhör mig i fyra timmar och sedan säger han att jag ska deporteras till Malta.
Jag orkar inte det här mer.
Jag svarar samma sak på frågorna, igen och igen
Polisen tar mig direkt på Malta, jag ska in på förhör. De ställer samma frågor fast de redan vet allt, de delar all information, de har redan fått alla svar. Jag svarar samma sak på frågorna, igen och igen. Sedan säger de: ”Gå till ditt tält. Inom två veckor vill vi ha papper på varför du åkte till Etiopien. Med en tydlig förklaring, rätt förklaring.” Jag är så trött, säger att jag ska fixa det.
När jag kommer ut från flygplatsen är det kväll. Ingen buss, så jag går. Igen. Jag kan den här vägen nu. Jag går till tältet där jag bodde förut men det är fullt i våningssängarna. Jag lägger mig på marken och sover. Det känns hopplöst nu. Huvudet är fullt av tankar. Jag är hungrig och har inga pengar. Ingen plan.
Nästa morgon är det många som frågar vart jag tog vägen, vad som har hänt. Jag vill inte säga att jag har varit i Somalia, jag vill inte att någon ska börja misstänka mig för något, även här kan folk tro att man är med i al-Shabaab om man åker tillbaka så där. Eller så kanske någon har kontakt med de som letar efter mig i Mogadishu. Jag säger att jag har varit i Italien och träffat släktingar bara. De andra är bekymrade för mig, de tycker att jag ser svag och trött ut. Jag tror att de är rädda att jag ska ta livet av mig. Det ska jag inte. ”Tänk inte på det dåliga”, säger de. ”Det går över.” ”Jag vet det”, svarar jag.
De som bor i tälten på Malta har bara ett hopp, att få bli en del av vidarebosättningsprogrammet genom FN eller USA. Dagarna är hopplösa, meningslösa. Vi står i kö för att få lite mat. Länge står vi i kö, flera hundra personer ska få mat. Jag får panik av kön, ibland orkar jag inte. Då äter jag bara en gång om dagen. Jag försöker kämpa vidare, jag går till FN:s kontor varje dag, pratar med dem genom fönstren, undrar om det finns någon plan för oss i tälten, om vi ska få komma vidare någon gång. Vi jobbar med det, snart kanske vi hittar en lösning, säger de. Bla bla bla. Jag tröttnar på att höra det hela tiden. Jag tror inte på det.
Jag letar jobb också hela tiden. Jag och några andra går runt och frågar på olika ställen. Alltid tillsammans, aldrig ensamma, det är farligt. En dag går jag och en kompis in på en arbetsförmedling i Valletta. Folk vänder sig om och stirrar, ser ut att undra vad vi gör där. Vi går fram till receptionen och säger att vi letar jobb.
Varje dag väntar jag i fyra timmar men ingen väljer mig
”Jaha”, säger receptionisten. ”Vi har svårt nog att ge jobb till malteser, jag kan inte ordna något jobb till er. Men kolla på väggen där borta, där sitter annonser som ni kan ringa på.” Vi gör det. Men när jag ringer och säger att jag heter Abdi och är från Somalia så lägger folk på. Några migranter på Malta har jobb, men de är inte många. Kommunen hjälper till ibland, mest kvinnor som har barn. De hjälper inte vuxna män. Jag letar svartjobb också. Man kan gå till en plats i Valletta tidigt på morgonen dit det kommer män i stora bilar och väljer ut arbetare för dagen. Pekar: du och du och du. De tar dem som ser starka ut, det är alltid hårt kroppsarbete man ska göra – gräva, bära och lyfta tungt. De väljer aldrig mig. Jag stannar fyra timmar och väntar, sedan går jag. Det kommer inga fler bilar efter det. Varje dag väntar jag i fyra timmar men ingen väljer mig.
En gång får två av mina kompisar från Nigeria jobb på ett bygge. Oftast får man pengarna i slutet av varje dag, men chefen där säger att de ska jobba i tio dagar och sedan ska de få hundra euro. De jobbar och sliter i tio dagar, tio timmar varje dag. De bär sandsäckar. När jobbet till sist är klart får de ändå inga pengar. De ringer till chefen, men han svarar inte. Det är svartjobb, så de kan inte ringa till polisen. De går till byggarbetsplatsen men chefen säger bara att han är upptagen och viftar bort dem. De går dit varje dag, står och väntar. Till slut säger chefen: ”Här, ta tjugo euro. Var nöjda med det eller gå till polisen. Stick härifrån nu.”
Mina kompisar tar emot pengarna. ”Det här är inte vårt land, vi kan inte göra något”, säger de. Det är två euro per dag, per tiotimmarsarbetsdag. Det är som slaveri.
Polisen vet vad som pågår, men struntar i det
En person som var med om något liknande gick till polisen. ”Har du något kontrakt, något papper på att du har jobbat?” frågade de. ”Nej”, sa min vän. ”Då har du begått ett brott och vi kan inte hjälpa dig. Gå härifrån.”
Det känns som att polisen och arbetsgivarna på Malta samarbetar. Polisen vet vad som pågår, men struntar i det. De bryr sig inte om oss. Ungdomar kommer och kastar ägg och spritflaskor på oss i lägret. För att de vet att muslimer inte dricker alkohol. Då händer det att någon ringer till polisen. De säger att de ska komma men de dyker aldrig upp. Vi får klara oss själva. De migranter som är nya på Malta kontaktar polisen ibland. Sedan lär man sig. Vi som varit här länge vet att det inte är någon idé.
Jag får inget jobb, så jag tänker att jag måste göra ett sista försök att komma till USA. Jag registrerade mig ju förra året men har inte varit på den riktiga stora intervjun än.
Jag pratar med en kvinna i receptionen på den amerikanska ambassaden. Hon är den snällaste jag träffat på Malta som inte är migrant, hon tar sig tid att förklara för mig. Hon låter mig se dataskärmen, visar hur många som står i kö för intervju. Jag undrar om de har försökt ringa mig när jag varit borta, jag har inte haft telefon då. Nu har jag fått köpa en gammal mobil med kontantkort av en kompis. De har inte försökt ringa, säger hon. Jag står fortfarande i kö till andra intervjun. På tredje intervjun tar de fingeravtryck och kollar med alla register.
Jag tänker att Amerika är vår underhållning, att prata om det, att drömma om det
Det är viktigt att svara när de ringer. Bland tälten vaktar alla sina telefoner hela tiden. När det ringer till någon rycker alla till och lyssnar, tänk om det är USA:s ambassad! Vi är i samma situation så vi hoppas åt varandra. Om han kommer in kan jag också, tänker vi. Men det är inte så ofta USA:s ambassad ringer. Vi drömmer om det, sitter i tälten och pratar om hur det är där. En del har släktingar i Minneapolis, det bor många somalier där. Några lyckliga har redan fått uppehållstillstånd där och ska åka snart. Folk ger dem tips och råd. Om man får uppehållstillstånd i USA har man rätt till samma som alla andra där. Jobb, utbildning och så. Det är inte som på Malta. Men man måste jobba hårt, har vi hört. Kämpa varje dag. Men alla får jobb, bara man inte är alkoholist eller så, säger någon.
Jag tänker att Amerika är vår underhållning, att prata om det, att drömma om det. Det är overkligt men ändå möjligt. Vissa får faktiskt komma. Det fördriver tiden, inger hopp. Egentligen vet vi ingenting, mer än det vi sett på film. Men det är det vi har. Jag känner mig starkare nu. Jag blir starkare hela tiden. Det här är bara en del av livet. Jag har inga pengar, ska jag gråta? Hjälper det? Nej. Jag ska bara fortsätta gå, fortsätta göra. FN, USA, tälten. Har du inga pengar till att åka buss? Nej. Promenera då! Finns inget att göra åt det. Men jag har kompisar. Vi hjälper varandra. Vi lyssnar på somaliska låtar och jag spelar ”I have a dream” för de andra, de tycker också att den är vacker. Vi drömmer oss iväg. Det är skönt, men man kan inte bara göra så. Drömma om framtiden. Jag förstår det nu. Man kan inte bara lura sig själv hela tiden. Vi lever så här, det här är vår situation. Man kan inte bara fly och glömma. En gång, kanske två, men inte hela tiden. Försök leta efter något som är bättre i stället. Du gör inget brott, det här är inte ditt fel, det är bara så det ser ut. I världen. Bli starkare och starkare.
Ett fängelse som man tar med sig vart man än går
Europeiska ministrar ska träffas i Bryssel och prata om oss. Vi diskuterar det, några hoppas att det ska bli bättre, att de ska ändra Dublinförordningen. Men ministrarna träffas ju hela tiden och pratar. Inget blir bättre av det. Alla är arga på Dublinförordningen. Den förstör för oss alla. Den är som ett modernt fängelse. Ett fängelse som man tar med sig vart man än går och som finns lagrat i ens fingertoppar.
Jag håller kontakten med Emma. Hon är glad för att jag är tillbaka i Europa, eftersom Mogadishu var så farligt. Jag berättar om säkerhetskontrollerna när jag skulle in, hon säger att det är vanligt och att det är tur att jag inte hamnade i fängelse. Jag säger att jag mår bra, men att det är svårt på Malta. Att jag står i kö hela dagarna. Jag säger att jag vill komma till Sverige igen, eller kanske Norge om det är lättare där. Jag frågar om hon kan hjälpa mig. Det är inte roligt att behöva fråga, men jag vet inte vad jag ska göra annars. Hon säger att hon kan. Jag är så glad att jag träffade henne.
Jag säger tack hela tiden
Emma för över pengar så att jag kan fixa ett nytt pass. Det tar några veckor, sedan kan jag resa igen. Hon frågar vart jag vill åka, det måste vara mitt beslut, inte hennes, säger hon. Jag kan ju prova ett annat land än Sverige. Hon hjälper mig att kolla upp hur det ser ut i olika länder. Jag funderar ju på Norge, men Norge är tydligen svårt. De deporterar en direkt om man är dublin. Och att hjälpa papperslösa personer är olagligt i Norge så det är inte så många som gör det. Det får bli Sverige ändå. Jag får pengar till en biljett, femtio euro. Jag är orolig att Emma får problem när hon ger mig så mycket pengar, men hon säger att det är okej. Asylgruppen i Malmö som hon är med i har en insamlingskassa. Jag säger tack hela tiden.
Det ser inte bra ut att åka helt utan bagage och med slitna kläder dessutom. Mina kompisar fixar en väska åt mig och lite bättre kläder. De säger att de hoppas att jag får stanna nu, att jag aldrig kommer tillbaka till tälten igen. Det är sorgligt att lämna dem, jag vet inte hur det ska gå för dem. De följer mig hela vägen till flygplatsen. ”Hejdå Abdi, vi kanske ses, men inte här! Kanske Amerika, kanske Sverige! Vi ses när allt har blivit bra.”
Illustration: Ma Dell
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
