Det här är del 8 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Abdis flykt fortsätter genom Sahara i 50 graders värme, utan tillräckligt med mat och vatten. Sanden är överallt. Människor blir sjuka, galna och dör.
Vi har hittat en man som ordnar resor för folk som vill ta sig genom Sahara. Men vi är för få, han vill inte åka om det inte är minst hundrafemtio personer med, annars tjänar han för lite pengar. Vi måste vänta.
Anap vill inte vidare. Vi delar våra pengar med henne som vi lovade, och via studenterna hittar hon någonstans att bo. Hon gifte sig med en man där sedan, tror jag. Då får man stanna. Jag hade inte kunnat få uppehållstillstånd, jag hade hamnat i ett flyktingläger förr eller senare. Jag hoppas att Anap fick det bra. Men det vet jag inget om.
Det är dyrt för oss att stanna i Khartoum, med mat och allt. Vi betalar hyra till studenterna också. Även om Sahara känns väldigt skrämmande så vill vi komma iväg. Bättre att ha det gjort än att gå och vänta. Vi bor sju personer i ett rum hos studenterna. Det kommer fler folk, några har flugit ända från Bangladesh och ska åka med oss i öknen.
Fyra dagar är ingen omöjlig tid
När vi har varit en månad i Khartoum är vi tillräckligt många för att smugglaren ska bli nöjd. Han säger att vi ska åka i en bil som heter Land Cruiser. Den är snabb och klarar av att köra i sand, och militärer använder den. I Somalia kallas den för Abdi Bile, efter en somalisk friidrottsstjärna som satte världsrekord på 1500 meter i VM 1987, för att den är så snabb. Med en sådan bil tar det fyra dagar att åka genom Sahara, säger han. Det känns bra, det känns som att vi kommer att klara det. Fyra dagar är ingen omöjlig tid.
Jag får låna en telefon av en student och ringer till affären i Lafoole. Oday-Bile svarar. Pappa är inte i närheten. Han frågar hur det går för mig. Jag säger att det går ganska bra, att jag klarar mig. Men att jag nu ska resa genom Sahara. Jag ber honom att hälsa till pappa att jag ska ringa om fyra dagar när jag är framme. Gör jag inte det har jag antagligen inte överlevt.
Oday-Bile lovar att framföra det. Han säger: ”Abdi, din pappa är väldigt orolig för dig, han tänker på dig hela tiden.”
”Jag tänker på honom också. Säg att det kommer gå bra, säg att jag litar på dem som kör oss och att jag kommer åka i en Land Cruiser. Det kommer gå bra. Det är inte så lång tid.”
Jag lägger på och jag längtar efter att höra pappas röst så jag kan gå sönder men jag vet inte om jag hade klarat att vara så lugn och säker om det hade varit honom jag pratat med.
Vi kan inte köra på nätterna för då kan flygplanen från Sudans armé se oss, så fort de ser ett billjus skickar de militärer. Vi får åka på dagarna bara. På kvällen stannar bilarna och folk sätter sig i små grupper, fixar i ordning lite mat. Jag har kommit ifrån Jabril, Kenan och Jamal, de hamnade i andra bilar. Det är svårt att bli kompisar på riktigt på en sådan här resa, tänker jag. Folk kommer och går. På något sätt är man väldigt ensam, fast man är omgiven av så mycket folk. Nu handlar det om att överleva. Sahara är något annat än det vi gjort tidigare, att åka in här är som att kasta sig ut för ett stup och inte veta vad som är under.
De vet inte att vi finns. Vi är helt ensamma
Första natten kan jag inte sova. Man ska ligga direkt på sanden och det är kallt på nätterna i öknen. Jag ligger och tittar upp mot himlen. Ovanför är tusentals stjärnor och ibland något flygplan. Kanske är det armén, kanske är det turister som ska på semester. De ser inte oss, tänker jag. De vet inte att vi finns. Vi är helt ensamma. Jag somnar inte. Jag är rädd att bilen ska åka ifrån mig när jag sover. Jag har hört berättas att det har hänt. Många vill gå undan för att sova intill en sten eller något träd för att få skugga när solen går upp. Men det kan vara farligt. Smugglarna ropar bara en gång. Sedan åker de. Senare börjar vi sova framför bilarna för att vi ska vakna om de startar.
Det är läskigt ute i öknen. Det finns inga hus. Några enstaka träd i början men sedan inget. Bara sand. Sanden blåser upp runt oss och fastnar i munnen och halsen och ögonen. Det är svårt att andas ordentligt. Och mycket, mycket varmt på dagen, över femtio grader. Vi dricker mycket vatten, det måste man för att klara sig. En del häller vatten över huvudet för att kyla ner sig. Vi tror att det ska ta fyra dagar, vattnet räcker bra för fyra dagar.
Plötsligt ramlar en pojke ur bilen, det går snabbt och det finns ingenstans att hålla i sig. Han faller. Vi ropar att de ska stanna. Efter ett tag bromsar de in. De är irriterade och vill först inte vända, men vi säger att vi vägrar att åka vidare, vi ska inte åka vidare, vi måste vända, annars dör han ju! De vänder till slut. Och vi hittar honom. De skriker: ”Varför ramlade du? Sitt still! Skärp dig!” De slår honom med en träpåk. Pojken är bara tyst, tar emot slagen utan att försöka försvara sig. Han verkar i alla fall vara tacksam för att bilen kom tillbaka. Men sedan viskar han till mig att han egentligen hade hoppat. Han vågade inte mer, han vågade inte åka längre in i Sahara. Nu har han ont av slagen från påken. Varför behandlar de oss så här, slår oss hela tiden? Jag förstår det inte.
Vi åker och åker och ser bara sand. Jag har aldrig sett ett landskap som det här. Nu finns det inga träd alls. Sanddynerna fortsätter i oändlighet. Men plötsligt stannar vi.
Vi förstår inte vad som ska hända men vet att vi måste lyda
”Gå ur bilarna, allihop!” säger förarna. Vi förstår inte vad som ska hända men vet att vi måste lyda, så vi hoppar av, landar mjukt i den brännheta sanden. Allt är stilla en stund. Så hör vi ljudet av bilmotorer. Det kommer andra bilar, gamla slitna lastbilar som knappt kan ta sig fram över sanden. De måste ha väntat på oss någonstans. Bilarna har två våningar på flaket så att alla ska få plats. Rangliga bänkar att sitta på. Männen som kört oss slänger igen bildörrarna och vänder. De ska tillbaka till Khartoum, för att ta nästa gäng migranter, antar jag. Nu kommer det inte att ta fyra dagar. Vi har bara med oss mat för fyra dagar. Och vattnet kommer också att ta slut. Någon försöker protestera men blir åthutad. Nu blir vi rädda på riktigt. Jag undrar hur det ska gå. Det finns inget alternativ. Jag kan inte vägra. Jag kan inte stanna här. Alla tänker samma sak. Det finns inget alternativ. Vi fortsätter, vi klättrar upp i lastbilarna. Smugglarna tafsar på kvinnorna, skrattar och tar hårt i dem, nyper i deras lår. De försöker värja sig men måste försöka ta sig upp så fort som möjligt, inte förarga smugglarna, inte riskera att bli kvar ensamma. Någon gör en ansats att säga ifrån, men då lyfter en annan smugglare sitt vapen, markerar. Vi har ingenting att säga till om, absolut ingenting. En efter en tar sig alla upp i bilarna. Vi försöker hålla oss fast så vi inte ska ramla av när de startar. Vi sitter tätt, tätt ihop för att alla ska få plats. Jag blundar och tänker, snart är det över, snart öppnar jag ögonen och ser en helt annan verklighet.
Efter några dagar blir vi stoppade av en milisgrupp i öknen som kallas Janjawid. De tar oss tillfånga och kräver femtio dollar från varje person. Alla har inte pengar. De våldtar flera kvinnor, både de som kan betala och de som inte kan. Det spelar ingen roll för männen. De säger att de sällan ser kvinnor ute i öknen och nu vill de ha dem. De säger till en äldre kvinna som inte kan betala att de ska döda henne. Kvinnan svarar lugnt: ”Du kan inte döda mig, bara Gud kan döda mig, bara Gud kan bestämma om mitt liv.” De beordrar henne att ställa sig på knä. Hon gör som de säger men säger igen att de inte kan döda henne. Då skjuter en av dem, siktar och trycker av. Alla blundar. Kvinnan skriker. Han sköt precis ovanför hennes huvud. En skenavrättning. Sedan skrattar han. ”Vi kan visst döda dig, vi gör vad vi vill med er.” De använder vapnen som leksaker, som att det är ett skämt och inte farligt.
Vi har snålat med maten så att det har räckt i tio dagar och det sista lilla vi har kvar är vi tvungna att äta upp under tiden de håller oss fångna. De ger oss ingenting att äta eller dricka. De släpper oss till slut. När vi fortsätter åka är maten nästan helt slut.
”Det är som ett självmord”
Jag sitter mitt emot en man som heter Abderahman. Vi börjar prata, han berättar länge om sin familj. I fem dagar sitter han framför mig. Det är fint, trots allt det hemska, jag känner mig trygg med honom. Han berättar att han har jobbat i södra Sudan i tre år. Han skickar alla pengar till sin familj i Somalia, alla pengar de har kommer från honom, men nu fick han inte jobba kvar längre. Det är därför han vill ta sig till Europa, han vill hitta ett jobb, kanske kan familjen också komma dit. Det är drömmen.
”Vi har förlorat vårt land”, säger han. ”Min familj är hungrig, det är därför jag måste åka genom Sahara. För kriget. Det är som ett självmord, men jag gör det för dem, jag måste göra det för dem. De har bara mig.”
Han har lite problem med hjärtat också, säger han. Vi är hungriga och törstiga. Maten är slut och vattnet också. Abderahman börjar se trött ut, verkar sjuk, ligger bara ner. När han är vaken ber han om vatten. Men det finns inget. Någon går fram till en av chaufförerna och ber om vatten, de har fortfarande kvar. Men de tar fram vapen och skjuter efter honom.
Vi åker tidigt varje morgon och jag somnar i bilen. Det är lättast så, då går tiden snabbare. Om man sover när man kan. När jag vaknar ligger Abderahman på sidan, alldeles stilla. På golvet. Jag tänker att han sover, men något ser fel ut. Jag väntar, han måste få sova, han är så trött. Hans hjärta behöver vila, slå långsamma, trygga slag. Kanske drömmer han om sin familj. Han sover, tänker jag igen, så är det, inget annat. Jag tillåter inga andra tankar. Då vaknar en annan man. Han ger Abderahman en blick. Sedan hoppar han ner på golvet och känner efter hans puls. Det går en stund. Han skakar honom. Det går en stund till, jag vet inte hur länge.
”Vad är det med honom?” ropar jag.
”Han är död.” Mannen sätter sig upp, tittar sig omkring, undrar kanske vad han ska göra.
Jag kan inte tro att han är död, det kan inte vara sant. Jag hoppar ner jag med, fortsätter skaka Abderahman, precis som den andre mannen gjort, jag slår på honom, ropar hans namn.
”Rör honom inte, han är död!” ropar de andra i bilen.
”Nej, vi pratade ju nyss, han kan inte vara död! Vi pratade i morse, han var som vanligt.” Jag vet att de har rätt men jag vill inte, det får inte vara så.
Tårarna kommer. Jag drar mig undan från Abderahmans livlösa kropp.
Jag kommer aldrig att klara det här, tänker jag. Jag kommer att dö som Abderahman.
De andra säger: ”Du är för ung, du fattar inte sånt här, du borde inte vara här.” Någon i bilen ropar till chauffören att Abderahman har dött och vi stannar till. Chauffören säger att vi ska begrava honom i sanden. Jag orkar inte hjälpa till att gräva, jag är för hungrig och uttorkad. Men några orkar. Han blir begravd. Sedan fortsätter vi. Jag vill skrika rakt ut men jag kan inte. Jag vet att jag aldrig ska glömma Abderahman.
Jag kan inte skrika, jag har sand i halsen
Folk har sparat socker. Det blir mycket bråk om detta. ”Varför bråkar ni om socker?” frågar jag. En man svarar att det blir bättre av socker, lättare att härda ut. Han är stor och ser stark ut, han tvingar till sig socker, slår en annan och tar hans socker. Den andra killen ramlar bara ihop. Folk har inget motstånd kvar i sig. Den starke mannen dör under resans sista dagar. Några säger att det är för att han slagits och stulit från andra. Som ett straff. Jag vet inte.
Det är som i ett fängelse, de starka styr och tar från de svagare. Alla är desperata. Men det är inte säkert att det är de starka som kommer att överleva. Folk undrar hur jag kan överleva, undrar varför jag inte skriker efter vatten. Det är inget konstigt med det. Jag kan inte skrika, jag har sand i halsen. Jag bara sitter där. En man kollar till och med om jag har extra vatten i mina väskor. Det har jag inte. Jag bara sitter. Jag bara lever. Det är det enda min kropp kan just nu. Överleva. Jag vet inte varför det går. Det är inte min tid att dö bara.
Men många dör, hela tiden blir det fler och fler. En gammal kvinna i vår bil har diabetes. Man kan inte leva utan vatten om man har diabetes. Vi har pratat mycket hon och jag, om situationen i Somalia, om hur det var förut och om hur det är nu. Som alla gamla jag träffar så saknar hon tiden med Siad Barre. Hon skulle kunna vara min farmor eller mormor. Snäll. Omtänksam. Bestämd. Hon är törstig nu, hon måste ha vatten. Hon blir mer och mer desperat. Hon skriker efter vatten, drar i kläderna på dem som sitter bredvid, skriker och ber att de ska ge henne något att dricka. Men ingen kan, för ingen har. Jag sätter mig närmare henne, för att trösta, men jag kan inte göra något. Hålla hennes hand bara. Hon rör sig oroligt, hon vill hoppa ur bilen, hon säger att hon vill dö nu på en gång. Vi håller i henne, säger att hon inte ska dö ensam. Till slut orkar ingen hålla fast henne längre. Vi är för trötta. Och hon orkar inte försöka hoppa heller. Hon blir stilla men skriker hest efter sin son, hon tror att hennes son är där, hon ropar efter honom, att han ska komma och hjälpa henne. Rädda henne. Hon skriker och skriker och skriker. Jag står inte ut. Vi säger: ”Snälla mamma, din son är inte här.” Hon förstår inte. Fortsätter bara. Orkar till slut inte skrika. Viskar bara hans namn.
Hon dör sedan. Där i bilen. Folk börjar titta på varandra och tänker, vem är nästa? Vem ska bli galen nu? Börja skrika. Vem ska dö?
Jag klarar inte att begrava henne heller. Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.
Hur kan man dö när man är fjorton år?
Jag sitter helt stilla, pratar inte alls. Jag vet att alla ska dö en gång, men det ska inte vara nu. Jag vill leva, jag vill se min familj igen. Jag vill hinna ha ett liv. Hur kan man dö när man är fjorton år? Jag är ett barn, jag är faktiskt ett barn, även om det var länge sedan jag såg mig som ett. Det är inte man själv som bestämmer när man ska dö, jag vet det och det är okej, för alla måste dö någon gång, men inte när man är ung.
En man kommer och sätter sig framför mig. Han är kanske trettiofem år. Jag har inte pratat med honom förut. Han säger: ”Du ser inte ut att må bra. Du är utmattad och sjuk.”
Jag nickar, det stämmer ju.
”Har du några släktingar?” frågar han.
Jag säger att jag har min familj i Somalia och min farbror i Nairobi.
Han nickar. ”Du kommer nog att dö snart. Jag ser det på dig. Skriv telefonnumret till din farbror och din pappa här så kan jag ringa dem och berätta, när jag kommer fram.”
Jag blir jättearg. Jag är så trött, men ilskan kommer som en våg i mig. Jag kan inte skrika, jag väser fram orden.
”Hur kan du säga så! Hur kan du veta att jag ska dö? Det kan lika gärna bli du”, säger jag. ”Och jag har redan pratat med min pappa. Han vet att det är problem nu eftersom jag inte kommit fram än. Han kommer att få reda på det ändå. Säg inte till mig att jag ska dö. Det kan faktiskt lika gärna bli du.”
De tror att jag skickade djävulen på honom
Han dör sedan, den där mannen. Ett par dagar efter att vi har pratat. Folk tittar på mig, viskar och mumlar. Om det jag sa, att det lika gärna kunde bli han som dog. En del blir rädda för mig, börjar hålla sig undan. De tror att jag skickade djävulen på honom. Den hemska situationen gör folk misstänksamma. Jag orkar inte bry mig så mycket, jag orkar ingenting.
Det är så fruktansvärt varmt, det känns som om solen kommer närmare här än på någon annan plats i världen. Det är kanske sextio grader. När det blåser i Sahara fylls allt av sand, den tränger sig in. Sand i munnen, halsen och ögonen. När du sovit och försöker vakna går det inte att öppna ögonen. Folk som bor i Sahara har stora tyger lindade kring huvudet, med bara en smal glipa för ögonen. Chaufförerna har så också. Men inte vi. Vi visste inte.
Fler dör. Jag har sett döda kroppar förut, men för första gången ser jag folk dö mitt framför mig. Av törst. De skriker. Och jag kan inte göra någonting. De begravs efter vägen. Några personer dricker sitt eget kiss. Jag förstår dem, men vägrar göra det själv. En av dem dör direkt, de andra lite senare. Jag hade pratat med dem tidigare. Två unga killar och en ung tjej. Vi säger till chauffören att de måste hjälpa oss, annars kommer vi alla dö.
De förstår att det är sant och börjar ge oss lite foul varje kväll, en halv deciliter ungefär. Vi står i en lång ringlande kö och de riktar sina vapen mot oss. Det är det enda vi får under en hel dag. Fyra personer dör. Sedan sju till. Till slut är det ingen som orkar begrava dem. Vi slänger bara ut kropparna ur bilen och åker vidare. Nu har vi varit trettio dagar i öknen. Jag kan inte andas, inte prata. Sanden är överallt, i halsen, i öronen, ögonen, munnen. Det är så varmt. Inget tak på bilarna. Ingen pratar längre. Vi ska alla dö. Det finns inget hopp.
Vi vet inte att vi är nära gränsen. Chauffören säger ingenting om det.
Illustrationer: Jesper Forsberg Landin
