Inga Harnesk
Inga Harnesk

Men på vem eller vad?
Svårt det där. Det har det alltid varit. När vi första gången fick frågan om Sverige skulle gå med i EU, var vi många som sade ”nej, vi kan väl avvakta?” Men valet det året gjorde att vi nu är med i EU och då gäller det väl att göra det bästa av det medlemskapet?

Det kan vara svårt att släppa ifrån sig självklara vanor och förmåner. Det kostar på och kräver obekväm anpassning: hur mycket skall, kan eller måste man dela med sig av till exempel? Antagligen mindre svårt för trygga människor, som har något att dela med sig av.

Vi äldre känner till – och de yngre har läst om – västvärldens rovdrift i till exempel Afrika. Där har det nu på sina håll skapats organisationer ur tomma intet av de drabbade ländernas invånare. Oftast är det kvinnors verk. I vissa fall med hjälp av internationella hjälporganisationer och utbildning. Där människor hjälps åt finns det alltid lösningar, verkar det som.

Hur mycket tid har vi nu?

Men hur kan vi axla de här miljöhoten gemensamt? Allt får ta tid, brukar jag säga i olika samhällsfrågor. Hur mycket tid har vi nu? Vi har så hög standard jämfört med förr. Vi är snabbare och effektivare än någonsin. Många sliter hårt för att få leva gott. Måste vi skaffa oss andra värderingar? Vi förbrukar så mycket.

Andra sliter lika hårt, eller hårdare, överallt i världen utan att få motsvarande trygghet och välfärd. Vi måste hitta nya vägar för gemenskap och överlevnad. För rättvisa.

Vad har det här med EU-valet att göra? Vi kan inte lösa alla frågor på en gång i Europa – eller världen – men var och en av oss har möjlighet att rösta efter sin egen vilja. Och det spelar roll vilka det är som fattar beslut i världsfrågorna.

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

En vanlig torsdag på buss 514

Satt på buss nr 514 en torsdag mitt på dagen. Jag var på väg till Erikshjälpen för att bli av med grejor som bara tar plats i min lägenhet.

Ingen ska behöva vara rädd när man ber

Tänk dig att du går in i moskén och stänger av din telefon för att lyssna på fredagsbönens predikan. Sedan gör du din korta bön, lämnar moskén och sätter på telefonen. Då läser du att polisen letar efter en man som riktat sitt gevär mot moskén du nyss har lämnat.

Varför är det ingen som ställer de rätta frågorna?

Jag ser åter och återigen samma cirkelargument och fyrkantiga fokus. Fel frågor ställs, av fel personer, till fel personer.

Är verkligen lösningen fler poliser?

Jag befann mig på jobbet när jag hörde en rätt så intensiv konversation mellan två kollegor. Konversationen handlade om något i stil med att det behövdes mer resurser till polis och ökad polisnärvaro i landet.