Tänk om jag hade vetat efter Ahmeds begravning att min egen bror stod näst på tur. Jag har fortfarande inte hunnit tvätta mina svarta kläder. Jag önskar det var jag som begravdes istället för honom.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.
Ali
Vattnet från duschen är så varmt att huden svider. Men jag orkar inte lyfta armen för att justera temperaturen. Jag visste inte ens att jag kunde gråta. Även om jag känt saker inombords så har jag aldrig gråtit. Inte ens när Hamza gick bort. Någonstans har jag bara avvecklat den funktionen hos mig själv. Jag trodde inte ens att det var möjligt för mig att gråta.
Men nu gråter jag ohejdat. Okontrollerat. Uglycry. Jag skriker och gråter samtidigt, snor rinner ner i munnen. Ibland gråter jag utan att det ens kommer några tårar. Min tårbank känns rånad men kroppen vill gråta konstant. I duschen slipper jag känna tårarna, dom bara rinner av.
Så fort jag sluter ögonen ser jag Osmans huvud falla mot marken och jag börjar hyperventilera
Så fort jag sluter ögonen ser jag Osmans huvud falla mot marken och jag börjar hyperventilera. Bilden är så tydlig. Inbränd i min hornhinna, på repeat i mitt huvud. Jag ser blodpölen, jag känner lukten av krutet som träffat hans huvud. Det är som om mina sinnen spetsades till maximal funktion under dom sekunderna och jag både såg, hörde och smakade på allt hundra gånger tydligare. Trots det så har jag fortfarande inte fattat. Jag vill vakna, jag vill ringa Osman och ha en vanlig dag. Jag vill fråga när han ska lämna tillbaka min parajumperjacka.
Jag mår illa. Jag har kväljningar. Ögonen är uppsvullna, det känns som om ett revben är brutet från när Omar kastade in mig i bilen. Det gör ont att andas, dels för att jag gråtit så mycket, men också för revbenet. Jag vill spy. För jag ser bilden av Osman död. Och för att jag äcklas av mig själv som inte ingrep.
Jag vill ringa Osman och spela Fifa. Jag vill vakna från mitt helvete.
Jag tänker stanna här, där hans kropp ska begravas
Pappa har inte sagt ett ord till mig. Alla packar för att åka till Göteborg, dom ska till Osmans mamma och minnesstunden där. Jag vägrar följa med dit. Jag vägrar se mannen som tog Osmans mamma och såg till att han blev utan henne. Jag skiter fullständigt i den delen av honom som är i Göteborg, även om hans mamma är själva anledningen till att vi känner varann. Jag tänker stanna här, där hans kropp ska begravas och hans pappa kommer att sörja ensam.
Tänk om jag hade vetat efter Ahmeds begravning att min egen bror stod näst på tur. Jag har fortfarande inte hunnit tvätta mina svarta kläder. Jag önskar det var jag som begravdes istället för honom.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 25 publiceras imorgon.
