Det här är del 5 i sommarens följetong Mizeria. Boken, som är skriven av Melody Farshin, handlar om tvillingarna Aicha och Ali och deras liv i en förort i miljonprogrammen. Trots att de är födda på samma dag, i samma familj, ser tvillingarnas liv och förutsättningar så olika ut.
Aicha
”Vad är din agenda?”
Jag pressar noggrant ihop en snöboll och kastar den rakt mot Nanos ansikte. Ingen tilltalar honom vid hans egentliga namn, han har alltid haft smeknamn. Ett tag kallades han för LinkedIn, för han var en vandrande LinkedIn-profil. Han skiftar jobb varannan dag och ingen kan riktigt veta hur han mår egentligen eftersom han alltid är så samlad. Sån driftig grabb som inte stannar på en arbetsplats för länge. En dag catchades han i skjorta i centrum efter en arbetsintervju, ingen hade sett honom i annat än mjukiskläder, någon kallade honom för LinkedIn och sen dess har det fastnat.
Ortenbarn är kreativa med smeknamn som blir ditt permanenta namn, ibland mot din vilja. En killes axel gick ur led, sen dess har han kallats för Axelsson. Eller Hassan som blev Hassan Kofot, inte för att han använder en kofot, utan för att hans fot ser ut som en ko.
Nano är namnet han själv valde att presentera sig med, så det är vad han registrerades som i mitt huvud.
En grabb ska aldrig veta var han har dig, det har tjejerna lärt mig
Han tar emot snöbollens träff i nacken utan att påbörja en hämndboll. Shuno spelar gentleman.
”Du har ekat på alla mina sociala medier som en ihärdig annons, vad är din plan?” säger jag och ser ut över sjön som fortfarande har lite is. Fastän det är så otroligt kallt så är den här delen av stan väldigt vacker. Utsikter och mycket tystnad. Inte en enda person i närheten, så skönt.
”Hur länge har jag ekat?” Nano ler belåtet, han försöker möta min blick men jag låtsas vara mer intresserad av att rita märken i snön med foten. Om jag kollar på honom så kommer jag bara att fnittra som ett barn. En grabb ska aldrig veta var han har dig, det har tjejerna lärt mig. Så jag vägrar visa någonting.
”I fyra stabila månader har du dykt upp överallt, hur fick du ens min snap?” Solen ligger i ögonhöjd så jag kisar när jag kollar på honom, men jag ser ändå hans irriterande belåtna leende.
”Så du håller koll?” Nano känner sig fett nöjd med sitt vinnarargument.
”Jag håller koll på min profil ok, få inte luft.” Jag sätter mig på parkbänken bakom oss som är täckt av snö. Hade mamma sett mig hade hon skrikit att jag kommer få urinvägsinfektion, 100 procent med full garanti.
Hans polare är riktiga golare, i alla fall när det kommer till systerspan
Att växa upp som tvillingsyster till en grabb som Ali är inte lätt. Han har vänner i varje hörn och alla respekterar honom högt, dom håller koll på mig åt honom. Hans polare är riktiga golare, i alla fall när det kommer till systerspan. För att undvika onödiga rykten och spekulationer håller jag min cirkel sluten. Ali vet exakt vilka mina vänner är, han vet att jag inte blir smickrad av grabbars uppmärksamhet, jag skäller snarare ut den som kollar en sekund för länge. Ali säger själv, fett stolt, att jag är mästare på att friendzonea grabbar så dom inte ens får för sig att det finns en chans.
Nano och hans pokerface var en av dom, en ekare på sociala medier med för stort huvud. Ett bekant ansikte som jag inte riktigt kunde placera. Ett ansikte som med jämna mellanrum dök upp på min skärm, fastän jag aldrig svarade. Till slut fick han mig att skratta. Konversationerna började flyta på. Han blev min digitala vän i fickan, fanns med i varje steg, delade alla moments. Man kan faktiskt lära känna varandra bra utan att vara fysiskt närvarande. Och i mitt fall, yani vilken annan väg ska ens finnas? Det är inte som att jag kommer tugga stadigt med en främling för att kunna lära känna honom. Men digitalt, när ingen såg, kunde jag slappna av med just honom.
Jag lärde känna alla hans dagsrutiner, vad alla familjemedlemmar hette, till och med vissa av hans djupa hemligheter. Han öppnade upp sig om svagheter som man inte skulle kunna tro om honom, som att han är ständigt paranoid och att det är hans största hinder i vardagen.
Plötsligt blev den här ekarens uppmärksamhet viktig för mig och för första gången undanhöll jag något från Ali. Min bror och jag är sammansvetsade annars.
Att träffas irl efter så intensivt kommunicerande var skumt. Två personer som vet så mycket om varandra, men blyga som om det vore en första date. Jag sitter på den mest konstiga informationen om honom, som vilken tå som drabbats av nageltrång, men saker som kroppsspråk och dofter är ändå helt nya intryck. Jag har ingen kontroll över hur blyg och tillbakadragen jag blir av det.
Vi är från olika orter i Stockholm och möts alltid på neutrala platser där ingen av Alis vänner brukar vara. Bland glutenallergiska hipsters och veganer.
Varför har mamma alltid rätt, till och med när hon bara är en röst i mitt huvud
Det är redan vår fjärde träff och jag måste få klarhet i mitt huvud för det är inte enkelt att smyga på det här viset för att träffa en grabb. Jag tror att varje skugga är Ali och jag pallar inte med stressen.
”Lyssna.” Han kickar bort snöbollen jag format med fötterna och greppar mitt ansikte för att få mig att titta upp på honom. Han är bestämd i sitt grepp men inte aggressiv, det är något med hans säkerhet som får mig att känna mig trygg med honom.
Snön har gjort mina byxor blöta och jag kan känna urinvägsinfektionen börja ta plats. Varför har mamma alltid rätt, till och med när hon bara är en röst i mitt huvud?
”Jag har inte velat skrämma dig, ok? Första gången jag såg dig var första gången på flera år som jag kunde känna glädje. Jag sa åt grabbarna som var med direkt att inte ens tänka tanken på att kolla på dig, för jag visste att du skulle bli min fru.” Nano ser mig rakt i ögonen och är helt bestämd i sin ton.
Abow. Så säker. Tro inte på honom Aicha, håll guarden uppe.
Han fångar mitt ansikte igen.
”Du har ingenting att oroa dig för. Låt mig spara till en stabil ring så ska jag träffa både din bror och dina föräldrar för att göra det officiellt. Jag kan inte dyka upp tomhänt.”
Det blir allt svårare att motarbeta leendet, så jag trycker huvudet mot hans bröst för att han inte ska se hur glad jag faktiskt blir
Jag har så svårt för att visa känslor, speciellt i en ovan situation. Jag har programmerat mig själv till att inte visa när jag tar åt mig av något, oavsett om det är positivt eller negativt, även om mycket händer inombords. Jag har alltid tänkt att den som vet vilka punkter som faktiskt påverkar, sitter med ett facit i handen om hur den kan styra dig.
Men hans beslutsamhet gläder mig, även om jag får anstränga mig hårt för att inte ge sken utav det.
Jag har aldrig trott på konceptet pojkvän-flickvän, inte velat lägga tid på förhållanden som inte leder någonstans. Är äktenskap inte i planen inom en snar framtid så är personen inte för mig. Den starka principen är precis vad jag behöver för att kunna tro på honom, och för att Ali ska få förtroende för honom.
Det blir allt svårare att motarbeta leendet, så jag trycker huvudet mot hans bröst för att han inte ska se hur glad jag faktiskt blir. Han lägger armarna omkring mig och för första gången på länge känner jag mig alldeles trygg.
Och kissnödig. Jättekissnödig.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 6 publiceras imorgon.
