Skytten hämnades och offret hämnas! Så förklarar medierna skjutningarna. Hämnd är inget motiv, utan en handling. Vilket är det vanligast motivet vid dessa skjutningar? De mindre vanliga? Motivet vid den senaste skjutningen? Karl-Gustav Köhler analyserar mediebevakningen av Orten.
Av rädsla för att uppfattas som mjuk i fördömandena kontrar en del dessa frågorna med ett, ”man vet ju vilka som håller på och skjuter, vad mer behöver man veta?. BRÅ-forskare hånas för att de vill veta. När polisen talar om hämnd menar de att motivet är girighet – uteslutande pengar. Men hur rationellt är det att dealers skjuter på varandra? Tänk om motiven var mer komplexa än bara pengar?
Polisen anklagar Orten för en kompakt tystnadskultur
Polisen anklagar Orten för en kompakt tystnadskultur. I alla stadsdelar finns illegala tjänster att köpa. Vad konsulter, rådgivare, jurister och någon advokat säljer i innerstan gör dem skyldiga till ekonomiska brott. Riskfritt för alla parter, för vad gäller skattefiffel är tystnaden en nationell dygd. Riskablare tjänster lämnas åt springpojkar i Orten och handlar om våld-, knark- och vapenbrott.
Men vänta, hör vi inte polisen skrytsamt hävda den känner alla i gängen? Då är väl tystnaden i Orten relativ? Varför smeta ner människorna där med bilden att de vägrar hjälpa, när polisen fått hjälp och just efterlyser mer hjälp? Skjuta sig i foten, brukar det kallas. För resten, hur är det med tystnadskulturen inom polisen och i journalistkåren?
Att knark från Orten levereras till fina adresser är mönstret överallt. Villorna i Djursholm och Stureplans krogar pekas ut. Vid prostitution ser samhället köparen som problemet, men vid knarkförsäljning är köparen inte alls det. Hur hänger det ihop? Vill man inte se problemen på andra håll för att skylla allt på Orten?
Lasse Wierup gillar att härma hur poliser pratar
Se rubrik i Dagens Nyheter den 21 augusti: ”Områden blir knarkbutiker när gängen tar över”. Lasse Wierup gillar att härma hur poliser pratar. Ni vet, no-go zoner och sånt språkbruk, ibland rent rasistiskt. Kallar polisen Järva för ”knarkbutiker”, så kommer kunderna rimligen från andra områden? Skulle inte insatser sättas in mot också dessa områden?
”Tar över”, citerar Lasse polisen. Det suggererar korruption i och utanför Orten. Resultatet skulle vara att ”gängens knarkhandel håller utsatta områden i ett förlamande grepp”. Lasse publicerar polisens lista på 60 ”utsatta områden” och där alla hålls ”i ett förlamande grepp”. Drygt 90 000 bor på Järva, 10 procent av stockholmarna. Plussa på med de övriga stadsdelar på listan – Bredäng, Hagsätra, Rågsved, Hässelby, Vällingby, Östberga, Vårberg – så plågas en tredjedel av stockholmarna under knarkmaffian. Bara i innerstan och Bromma andas man ännu fritt.
På listan förekommer hela Botkyrka, halva Södertälje, Järfälla och Huddinge, delar av av Sollentuna, Sundbyberg och Upplands-Bro. Halva stockholmsregionen i knarkhandelns händer. Fortsätter polisen, DN och Lasse att leka med listor, cirklar och staplar, så har snart hela regionen hamnat i knarkträsket.
I tidigare inlägg för Nyhetsbyrån Järva visade jag hur DN frenetiskt gräver fram all möjlig statistik, men aldrig sätter den i något begripligt sammanhang. Siffrorna får styra läsarens fantasi dit den vill. Det leder in i bubblan där läsarna bara hör och ser vad de själva vill.
DN missar aldrig att få med ’andel med utländsk bakgrund’
DN missar aldrig att få med ”andel med utländsk bakgrund”. I de 60 områden skulle den vara 74,9 procent. Den tiondel som saknas till 75 procent ska lura läsarna att det handlar om seriös journalistik. Låt vara att 30-50 procent i varje område är födda i Sverige, eller haft hela skolgången här, låt vara att en europeisk invandring utgör mer än hälften, ändå suggererar DN att siffran står för en i huvudsak utomeuropeisk muslimsk invandring, och detta skulle vara universalförklaringen av alla problem. Extremhögerns kalifat-syndrom har smugit in sig in i DNs kriminaljournalistik.
Karl-Gustav Köhler
