Inga Harnesk
Inga Harnesk

Hur blir våra liv efter detta? Nyhetsbyrån Järva ber oss alla att berätta om tankar och erfarenheter under dessa coronatider.

Jag tog fram skrivblocket, där det brukar finnas slarviga anteckningar om händelser eller enstaka ord med viss laddning som kan användas längre fram. Men nu fanns där bara två ord – skrivna 31 mars 2020. Jag daterar allt, med årtal till och med. 

De två orden var ”Utanför – Igen!” Vad menade jag? Jo, jag hade som många andra barn i orten, upplevt skilsmässa från mina älskade bröder och föräldrar. Jag kom från Tyskland och blev väl omhändertagen av släktingarna i Sverige i stället. De turades om, men längtan var kvar och då och då ”hörde jag inte till”.

Texten till hoppsa-stegen kan jag fortfarande och visa stegen kan jag också – kanske på Järvaveckan 2021 – om ni vill!

Utanför 1939? Ja, det gällde ju att bli kompis med de andra i åk 3 på rasterna och ha kul. Snabbt lärde jag ut mina tyska lekar: showade med hoppsa-steg och fick ihop till en ringlek med tillhörande sång, som jag lärde ut på svenska. Min moster ville inte höra mig tala tyska. Det gick jättebra och lärarna satt på farstubron på Alfta kyrkskola (åk 1- 5) och tittade på. Texten till hoppsa-stegen kan jag fortfarande och visa stegen kan jag också – kanske på Järvaveckan 2021 – om ni vill!

Som ung vuxen blev jag svensk medborgare och hamnade till slut via olika anställningar i olika sociala och geografiska miljöer. Mycket givande, men är man ”stockholmare” och bosätter sig som hemmafru med två barn i gruvorten Malmberget får man förstå om man anses som lite ”annars”. Det sade faktiskt min ena svägerska till mig – mycket varligt – efter många år. Men vi var goda vänner. Jag trivdes så bra med folk och deras avslappnade sätt att umgås och hade inte svårt att anpassa mig.

Efter tio år flyttade vi därifrån och min gruvarbetare var glad att i sin tur utveckla nya färdigheter söderut i Sverige. Han såg också fram mot tidigare vårar med mer grönska och mindre snö att skotta. Ett annat liv.

Man verkar inte behöva varann, känns det som

Vad har allt detta med ”utanför” att göra? Hålla sig undan? Helt nytt för en nyfiken äldre. Det gäller verkligen idag, men när jag skrev det ordet tänkte jag på något annat. Jag upplever så starkt klyftan mellan de olika kulturernas invånare och boende i orten. Man verkar inte behöva varann, känns det som. Man upplever så mycket gemenskap och kärlek på egen hand i samhället. Som nästan ”svenne” kände man ”duger vi inte att umgås med?”

Jag vet inte ens vad det är som är ”innanför” i dag och vad jag kan anpassa mig till den här gången. Bara hålla sig undan? Bli bortskämd av alla andra? Lära sig tacksamhet och respekt tills vidare? Känna igen kärlek? Glömde ju ordet ”igen” i mina rader, men jag tror att vi fixar det här också igen. Precis som klarat tidigare kriser.

Inga Harnesk
Print Friendly, PDF & Email
Lämna ett svar
You May Also Like

Nu grönskar det – i vårens glada tid

Det är den tiden igen! Våren som jag sett fram emot – varje år lika mycket. Genom fönsterrutan lockar lövträden med sina översvallande lövklädda grenar – lockar mig som sitter i TV-stolen att gå ut. Absolut! Det har regnat hela dagen och gör det fortfarande, men vad gör det.

Fira födelsen – och den födande

Noël, eid al-milad, navidad. På många språk är ordet för jul direkt kopplat till ordet för födelse. Det är fint tycker jag. Vi firar ju födesedagar och den som blivit född, men födandet och den födande talas det inte speciellt mycket om. Trots att barnafödande både är helt fundamentalt och något otroligt storslaget att vara med om.

En vanlig torsdag på buss 514

Satt på buss nr 514 en torsdag mitt på dagen. Jag var på väg till Erikshjälpen för att bli av med grejor som bara tar plats i min lägenhet.

Rapport från Landet utanför

Nej, så heter det ju inte. Jag menade ett ”utanförskapsområde”. Vad kan en ensamstående äldre kvinna hinna uppleva på en vecka? På den här orten?