Inga Harnesk
Inga Harnesk

Hur blir våra liv efter detta? Nyhetsbyrån Järva ber oss alla att berätta om tankar och erfarenheter under dessa coronatider.

Jag tog fram skrivblocket, där det brukar finnas slarviga anteckningar om händelser eller enstaka ord med viss laddning som kan användas längre fram. Men nu fanns där bara två ord – skrivna 31 mars 2020. Jag daterar allt, med årtal till och med. 

De två orden var ”Utanför – Igen!” Vad menade jag? Jo, jag hade som många andra barn i orten, upplevt skilsmässa från mina älskade bröder och föräldrar. Jag kom från Tyskland och blev väl omhändertagen av släktingarna i Sverige i stället. De turades om, men längtan var kvar och då och då ”hörde jag inte till”.

Texten till hoppsa-stegen kan jag fortfarande och visa stegen kan jag också – kanske på Järvaveckan 2021 – om ni vill!

Utanför 1939? Ja, det gällde ju att bli kompis med de andra i åk 3 på rasterna och ha kul. Snabbt lärde jag ut mina tyska lekar: showade med hoppsa-steg och fick ihop till en ringlek med tillhörande sång, som jag lärde ut på svenska. Min moster ville inte höra mig tala tyska. Det gick jättebra och lärarna satt på farstubron på Alfta kyrkskola (åk 1- 5) och tittade på. Texten till hoppsa-stegen kan jag fortfarande och visa stegen kan jag också – kanske på Järvaveckan 2021 – om ni vill!

Som ung vuxen blev jag svensk medborgare och hamnade till slut via olika anställningar i olika sociala och geografiska miljöer. Mycket givande, men är man ”stockholmare” och bosätter sig som hemmafru med två barn i gruvorten Malmberget får man förstå om man anses som lite ”annars”. Det sade faktiskt min ena svägerska till mig – mycket varligt – efter många år. Men vi var goda vänner. Jag trivdes så bra med folk och deras avslappnade sätt att umgås och hade inte svårt att anpassa mig.

Efter tio år flyttade vi därifrån och min gruvarbetare var glad att i sin tur utveckla nya färdigheter söderut i Sverige. Han såg också fram mot tidigare vårar med mer grönska och mindre snö att skotta. Ett annat liv.

Man verkar inte behöva varann, känns det som

Vad har allt detta med ”utanför” att göra? Hålla sig undan? Helt nytt för en nyfiken äldre. Det gäller verkligen idag, men när jag skrev det ordet tänkte jag på något annat. Jag upplever så starkt klyftan mellan de olika kulturernas invånare och boende i orten. Man verkar inte behöva varann, känns det som. Man upplever så mycket gemenskap och kärlek på egen hand i samhället. Som nästan ”svenne” kände man ”duger vi inte att umgås med?”

Jag vet inte ens vad det är som är ”innanför” i dag och vad jag kan anpassa mig till den här gången. Bara hålla sig undan? Bli bortskämd av alla andra? Lära sig tacksamhet och respekt tills vidare? Känna igen kärlek? Glömde ju ordet ”igen” i mina rader, men jag tror att vi fixar det här också igen. Precis som klarat tidigare kriser.

Inga Harnesk
Lämna ett svar
You May Also Like

När har vi fått nog av SL?

“Det finns en knapp” säger tvååringen och håller händerna för munnen när det är dags att borsta tänderna. Jag trycker på kinden där knappen brukar finnas men får samma svar som alltid: “Den är avstängd.” Scenariot har varit standard två gånger om dagen hemma hos oss den senaste tiden, och jag kan inte låta bli att undra om det är SL:s fel.

Om Meghan, monarkin och medias whitewashing

Ingen älskar att hacka på underdogs lika mycket som britterna gör. De hatälskar underdogs oavsett vilken bransch eller tid i historien vi pratar om. Även dem i sina egna kungahus, ett hus byggt på just underdogs.

Varför är det ingen som ställer de rätta frågorna?

Jag ser åter och återigen samma cirkelargument och fyrkantiga fokus. Fel frågor ställs, av fel personer, till fel personer.

Samlingsplatser måste vi vara rädda om

När det talas om förorten framställs den som det betonggrå miljonsamhället. Är det bland andra Husby utanför Stockholm man talar om hela tiden, och som inte har någon framtid? Eller är det den färgglada förorten vid Järvafältet som byggdes på 1970-talet?