De är unga, killar, de jobbar eller pluggar, de är vänner och de bor i Tensta. Efter att ha skapat en uppmärksammad film om koranbränningarna träffar Nyhetsbyrån Järva kompisgänget för att prata om yttrandefrihet och att förhindra upplopp. Samtalet leder dock in på polisbrutalitet, på korruptionen som hindrar dem från att organisera sig, och hur ett helt område hålls fritt från knark och kriminalitet.
I lördags spreds en film på Instagram där en grupp personer ger svar på de planerade koranbränningarna i olika Stockholmsförorter. En central ståndpunkt i filmen är att dementera de rykten om upplopp som spridit sig. Nyhetsbyrån Järva har träffat personerna i och bakom filmen. De är ett trettiotal unga män och killar – ungdomar från olika förorter, de flesta bosatta i Tensta – som har slagit sig ihop och strävar efter något bättre. Personerna som intervjuas kan räknas i tiotal och har valt att vara anonyma av diverse säkerhetsskäl.
– Vi är ett gäng som växt upp tillsammans och som har mål i livet, precis som alla andra vanliga människor. Vi hänger med varandra, vi har samma intressen och vi hjälper varandra. Många av oss jobbar eller pluggar.
Vi städar gatorna frivilligt och hjälper de äldre att bära hem kassar.
– Vi försöker göra gott för vårt område. Vi städar gatorna frivilligt och hjälper de äldre att bära hem kassar. Vissa av oss är äldre än andra och ställer upp när de yngre har utvecklingssamtal och inte har föräldrar som kan närvara. Vi hjälper varandra med läxor, motiverar varandra att plugga och att ta körkort. Vi vill inte att någon ska sälja knark och på så sätt infektera vårt område och den kultur vi har skapat här. Vi har våra egna regler som inte går emot svensk lag. Ett exempel är: vill du vara med oss får du inte syssla med någon form av kriminell aktivitet.
De berättar att deras gemensamma mål är att skapa filmer, dokumentärer och att starta podcasts om bland annat den polisbrutalitet som de dagligen upplever. Det övergripande målet är dock att hjälpa varandra att skapa något positivt för sig själva och för sitt område.
I förorten är det enklare att bli kriminell än att bli som vi.
Hur växte den här kulturen fram bland er? Att ni istället för att hamna i kriminalitet hjälper varandra bort från den? Som ung kille i förorten är det lätt att hamna på fel spår när man lever i en miljö som förenklar den processen.
– Den här kulturen är inte ny, den har alltid funnits. Sådana som vi gillar bara inte att synas för att vi får ta emot skit från flera olika håll. Polisen litar inte på oss och ser oss som kriminella, och de kriminella respekterar oss men litar inte på oss eftersom vi inte är kriminella. Vi hamnar i kläm. Det försvårar för oss på många olika sätt.
Vad gör ni om folk kommer till ert område och becknar?
– Det har hänt, men inte ofta. Vi alla känner varandra och har växt upp med varandra, så de lyssnar på oss och respekterar våra villkor. Kriminella är inte djur. Vi är emot knark och kriminalitet så vi försvarar inte dem. Men precis som det finns onda bland polisen så finns de också bland kriminella, men alla är ju inte onda.
– I förorten är det enklare att bli kriminell än att bli som vi. Hos oss måste du sköta dig, gå upp tidigt, sova när alla andra vänner är ute och har kul för att du har ett jobb att gå till på morgonen, köra en skrotbil och kämpa för varenda krona du tjänar ihop. Ingen vill vara fattig. Vissa har varit med oss och klarat sig länge, men till slut vikt ned sig och hamnat på fel spår ändå. Det är inte enkelt, och det finns ingen hjälp från staten eller kommunen.
Ni har inte tänkt på att organisera er genom att bilda en förening och söka bidrag? Då kan ni få mer resurser.
– Helt ärligt vill vi inte ha de resurserna. Vi vill helst bara bli lämnade ifred. Vi har försökt starta föreningar och verksamheter. Men det tjänar inget till att organisera sig på det sättet, då blir vi istället bara en måltavla. Det gynnar oss mer att verka under radarn.
De menar att den hjälp som staten och staden erbjuder inte kommer till förorten. Den blockeras av bland annat polisen och av socialförvaltningen.
– Det känns som att vi är omringade av murar som blockerar oss. Därför måste vi istället hjälpa varandra att utvecklas.
Vi tror att de fruktar oss mest för att vi har huvudet på skaft.
De förklarar att det tidigare fastighetsbolaget Tornet, som numera är uppköpt av Victoria Park, som förvaltar områdets lägenheter inte vill ge lokaler till dem, trots att andra hyresgäster fick. De vittnar också om muntliga avslag på bidragsansökningar med anledning av att de tros vara kriminella och om korruption inom kommunen. Om pengar som kommer in till kommunen, men som aldrig når invånarna.
– Vi tror att de fruktar oss mest för att vi har huvudet på skaft. Ingen av oss är kriminell. Visst, vi har vänner som är kriminella, men kom igen – vi bor i Tensta, det måste finnas lite förståelse. De kan inte döma oss på grund av vilka vi umgås med. Hälften av oss är ju väktare.
Om koranbränningarna
De berättar att syftet med filmen var att stoppa folk från att ens tänka tanken att göra upplopp. De menar att hela poängen med koranbränningarna är att provocera fram reaktioner för att sedan kunna peka finger på vissa grupper och områden i samhället. En fälla som de inte tänker ge sig in i.
– Det här är ett politiskt spel där vi används som brickor för att vinna andras spel. De som tänkte komma hit och bränna koraner har inget här att göra. Sverige bränner inte koraner, Sverige är byggt på mångkultur. För oss representerar inte sådana människor Sverige, vi ser det som en enskild händelse.
Vad svarar ni dem som säger att de endast nyttjar sin rätt till yttrandefrihet?
– Vi tror på yttrandefrihet, men det finns också en gräns där du måste tänka på människors känslor. Vi tycker inte att yttrandefrihet ska skada andra. Min frihet når sitt slut när jag kränker andras frihet. Jag tror mig inte ha friheten att göra vad jag vill och skada människor utan att förvänta mig konsekvenser.
– Det är klart att man ska kunna kritisera religioner, men det är skillnad på en kritisk åsikt och en förolämpning. Skulle man exempelvis acceptera att man går och bränner upp en Pride-flagga? Nej, för att det kränker en grupp människor. Även om man tycker olika ska man ha respekt för sina medmänniskor. Vi har ett ordspråk inom islam: Människan är två – den är antingen din medmänniska i mänskligheten eller din broder i religionen.
I vår krets är vi muslimer, kristna och ateister. Vi respekterar varandras olikheter.
De säger att vare sig man bränner koranen, bibeln eller toran så kommer man att förolämpa och kränka människor. Människor kommer att bli sårade för att dessa skrifter är heliga för dem.
– Vi skyddar inte endast islam genom att fördöma koranbränningar. Hade det varit en annan religion hade vi fördömt det lika starkt. I vår krets är vi muslimer, kristna och ateister. Vi respekterar varandras olikheter.
– Och om man ska prata om demokrati och yttrandefrihet så är vi också en del av folket, och vi har också någon slags rätt att yttra oss. Vi har inte skadat någon genom att fördöma koranbränningarna, tvärtom har vi försökt vända detta från något negativt till något positivt.
Om polisen stoppat koranbränningen hade det signalerat att de gör sitt arbete. Men de gör sitt arbete bäst på oss.
En annan person frågar varför polisen rustade sig inför eventuella upplopp men inte inför koranbrännande nazister. Han menar att hade de arbetat förebyggande så hade man inte behövt rusta sig för ett upplopp. Han undrade också varför personerna som hade tänt eld på en koran i Rinkeby tidigt på morgonen i torsdags inte hade gripits.
– Polisen har flera övervakningskameror på torget och runtom, det är CCTV – det sitter alltså en person som tittar live på dessa filminspelningar. De som kom dit och brände koranen var där en bra stund för att polisen skulle ha hunnit ta sig dit. Bara att de eldade på allmän plats är ju ett brott. Varför kom inte polisen?
– Om polisen stoppat koranbränningen hade det signalerat att de gör sitt arbete. Men de gör sitt arbete bäst på oss.
Om polisbrutaliteten
Intervjun skulle initialt ha handlat om koranbränningarna. Men det ledde till ett flera timmar långt samtal om den polisbrutalitet som dessa personer får uppleva dagligen. Vittnesmål efter vittnesmål om samma typ av erfarenheter från olika killar som var på plats och som var mellan 13 till 30 år gamla.
Under intervjun dök polisen upp i sin piketbuss vid minst tre tillfällen
Under intervjun, som ägde rum utomhus, dök polisen upp i sin piketbuss vid minst tre tillfällen. Under det första tillfället hade vi inte ens hunnit starta igång intervjun. En kille sade till mig att inte tala om för polisen att jag är journalist, det skulle innebära konsekvenser för killarna. Två polismän kom sedan ut och frågade varför vi stod ute och pratade. När två killar började filma polisen ifrågasatte den ena polismannen filmandet. Efter en stund åkte de iväg, för att sedan komma tillbaka utan att göra sig själva synliga. Den här gången placerade de ut span på varje kringliggande innergård. Den tredje gången var de tillbaka när intervjun var slut och de såg att vi var på väg att lämna platsen. Då stoppade de en tonårspojke som sprang på en innergård. Pojken uppgav att polisen hade dragit batong mot honom och frågat om hans identitet. När vi i frågade pojken om han visste att han inte behöver ange sin identitet svarade han att om han inte gör det blir han gripen.
– Vi säger till polisen; idag behandlar du mig dåligt framför min lillebror, imorgon kommer min lillebror att hata dig och allt det du representerar. Det är de själva som skapar hatet i småkillarnas hjärtan. Men polisen köper inte det snacket.
– Det är inte så man minskar på kriminalitet och bygger ett fungerande samhälle. Det är genom kommunikation och ömsesidig respekt.
– Det är de själva som tjänar på deras insatser. Vi tjänar inget på att ha en polisstation här för det är fel politik och kultur inom poliskåren. Men vi tjänar inte heller något på att de kriminella blir starkare, för om polisen försvinner blir de det och då tvingas folk bära vapen. Vi vill varken ha det ena eller det andra, vi vill ha det som det svenska samhället är på riktigt.
När medier och politiker demoniserar våra områden är det alla vi andra som drabbas.
– Vi är inte djur vi som bor här, vi har också känslor. Vi har nolltolerans mot våld, vi hatar våld. De som är kriminella i Tensta eller Rinkeby är en minoritet i jämförelse med alla andra invånare. Så när medier och politiker demoniserar våra områden är det alla vi andra som drabbas.
De berättar för oss att de hade öppnat ett konto på Instagram där de dokumenterade de tjänstefel som polisen gör. De lyckades få tolv tusen följare och tusentals visningar på kort tid. Men kontot lades ned utan förvarning med ett meddelande som förklarade att kontot hade raderats på grund av att den stred emot Instagrams policy.
– När polisen använder övervåld svarar vi inte med våld tillbaka, vi backar för stunden, men vi dokumenterar allt. Då slår de oftast ned på våra mobiler eller beslagtar dem.
– Såg du inte hur obekväm han blev när vi filmade? Hade inte ni varit här hade han slagit ner på mobilerna.
Hur hade det gått till om inte vi var här när polisen kom?
– I bästa fall hade alla visiterats och avvisats från platsen. Den som filmar blir plockad och lämnas i någon skog. Det kanske inte låter trovärdigt, men polisen använder våld och begår brott i bilen under den färden. Flera av oss har blivit misshandlade även i häktet och två personer har dött i händerna på polisen i häktet. Därför gör vi allt vi kan för att undvika att hamna i en konflikt med dem. Istället försöker vi försiktigt att dokumentera allt.
Tanken är att samla på sig dokumentation och publicera allt material en dag. De berättar att flera stora namn med stort inflytande finns i deras kontaktnätverk, personer som själva växt upp på samma plats som dem. Men de förklarar att om dessa kända personer hade associerats med dem, hade deras karriärer nått sitt slut.
– Vi väntar på rätt plats och rätt tid. Vi lever för detta men vi är vana vid konstanta motgångar, så vi har tålamod att vänta in det rätta tillfället.
– Med lagboken i den ena handen och all dokumentation i den andra kommer vi att få rättvisa en dag och en chans att leva ett värdigt liv.
Eleni Terzitane
