I detta personporträtt talar Moderaternas partiledare, Ulf Kristersson, om det dödliga våldet. Hans syn på hårdare tag, på ett alltmer polariserat samhälle, om krigsretorik och om politiska spel.
Den 14 november träffade jag Ulf Kristersson, partiledare för det högerkonservativa riksdagspartiet Moderaterna. Jag hade fått i uppdrag av Höj Rösten Politikerskola, en ledarskapsutbildning som jag går, att träffa en person jag delar samma värderingar med, respektive en person som står helt i motsats för allt jag står för. Den sistnämnda fick bli Ulf Kristerson.
Jag tog mig alltså till Sveriges Riksdag under en torsdagseftermiddag för att prata om det dödliga våldet i Sveriges förorter. På Höj Rösten Politikerskola pratar vi mycket om våra hjärtefrågor. Därför var det också naturligt att jag valde att intervjua Kristersson om just den frågan.
Några dagar tidigare hade Ulf Kristersson gett en replik på det dödliga våldet som drabbat Sverige, i samband med dödsskjutningen av en 15-årig pojke i Malmö. På sin Facebook hade han skrivit att han är bedrövad och förbannad, och att ”detta är den mest obehagliga händelseutvecklingen jag har varit med om i Sverige”.
En lite sen Kristersson mötte mig med ett glatt humör inne på kanslihuset i Gamla Stan. Jag började med att fråga lite om hans politiska resa.
– Min politiska resa började i gymnasiet i Eskilstuna och den viktigaste frågan för mig på den tiden var betyg. Vi hade en väldigt aktiv elevkår där. Alla var tokvänster, som du ungefär, sade han skrattandes och tittade på min svarta basker.
– Jag gillade dem men vi tyckte olika. Så jag och några andra skapade den första MUF-föreningen på skolan som en sorts motvikt.
Apropå MUF, jag såg ett klipp häromdagen från din tid som ordförande där. I klippet säger du att Sverige ska ha så öppna gränser som möjligt. Riktigt så tycker inte du idag. Vad har ändrats sedan dess?
– Ganska mycket. Jag har ändrats som person sedan dess och även världen har förändrats. Det här var sent 80-tal. Berlinmuren föll bokstavligt talat. Grundtonen var att gränser inte ska begränsa den fria individens möjligheter. Jag har sympati för den grundtonen fortfarande, den är ganska idealistisk.
– Men det har hänt mycket sedan dess, speciellt min egen syn på välfärdsstaten. Idag har jag en annan syn på vitsen med en välfärdsstat av den svenska sorten, sedan kan vi dividera hur mycket det får kosta. Med andra ord att den inte är kompatibel med i praktiken öppna gränser. Det tycker jag är rätt uppenbart.
Varför tror du att samhället och politiken blivit så otroligt polariserade?
– Jag delar i grund och botten din uppfattning. Jag tror att orsaken är sociala medier och den spridningshastighet av information som de innebär. Om någon skrev en elak insändare om mig på 80-talet i Eskilstuna Kuriren så fick den inga dramatiska konsekvenser. Idag är spridningen sekundsnabb och omfattande. Och dessutom finns möjligheten att selektera så att alla människor som har en förväntan av en viss åsikt, får sin åsikt bekräftad. Och vice versa. Det tror jag drar isär ganska mycket.
– Och sedan att det finns färre auktoriteter. Under 50-talet hade gamla auktoriteter auktoritet. Man kunde leda människor. Idag är alla experter själva. Möjligheten att undersöka fakta och sedan ta ställning finns inte idag.
När en mamma blev skjuten på öppen gata i Malmö den 26 augusti ledde det till blocköverskridande samtal om att stävja gängvåldet. I och med mordet på 15-åringen i Malmö häromdagen anklagade Ulf Kristersson regeringen för att inte göra tillräckligt för att tackla det dödliga våldet i Sveriges förorter. Han hävdade att om han var statsminister hade han nu lagt allt annat åt sidan.
Varför lämnade du samtalen om att stävja gängvåldet i höstas? Förhandlingar som du själv hade krävt, och när samtalen pågick var du på kändisfest i Tel Aviv.
– För att de inte gav någonting. Samtal är alltid svåra. I mitt sommartal krävde jag att vi skulle samla ihop oss och fatta beslut som skulle kunna göra skillnad. Jag hade med mig tio punkter. Men det började rätt dåligt, först svarade regeringen knappt. Och när de sedan svarade sa de att de kan tänka sig samla sex av sju partier för att prata. SD skulle uteslutas. Det tyckte jag var ett apspel. Jag har all respekt för att man tycker olika. Jag och Vänsterpartiet tycker väldigt sällan samma sak, men att jag skulle säga att de inte får vara med och diskutera, det tycker jag är odemokratiskt.
– När vi kom igång med samtalen ville de inte diskutera våra förslag på allvar. Och då tänkte vi ”varför ska vi göra överenskommelser med någon som inte vill göra det vi vill göra?”. Så vi lämnade samtalen efter några veckor. Det tycker jag är ett sätt att hantera samtalen. Överenskommelser bygger på att göra saker som man inte hade kunnat göra annars. Inte för att göra det som minsta gemensamma nämnare säger. Jag är ganska bekväm med det.
Ni är överens över blockgränserna om att anställa fler poliser, höja deras löner och skärpa lagarna så att polisen får bättre verktyg för att fler kriminella ska bli dömda. Vilket också 34-punktprogrammet för att motverka kriminalitet i majoritet består av. Du meddelade efter att ni lämnade samtalen att Moderaterna ändå kommer att rösta för förslagen på listan. Om det här är en av våra största samhällsutmaningar, är det då läge för vad många kallar för politiskt spel?
– Men det var inget spel. Vi ville tio saker, det ville inte regeringen. Det var skillnaden. De vill göra ett antal mindre saker som vi inte var emot, men som vi tyckte var helt otillräckliga. Och det är väl en rimlig konflikt att ha? Vi saboterar inte deras försök att göra någonting litet, men vi är inte nöjda med det de gör.
– Att ha fler poliser det vill ju alla, men hur ska man trovärdiggöra att man vill rekrytera och finansiera fler poliser? Där var vi inte överens. Vilken lagstiftning vi ska ha, där var vi inte överens. Vilka befogenheter man ska ha, där var vi inte överens. Jag tycker inte att det här var ett politiskt spel. Vi tyckte olika. Om jag ska vara väldigt noggrann så tror jag att Moderaterna och Socialdemokraterna i betydande grad tycker likadant, men att Socialdemokraterna är förhindrade för att lägga fram dem förslagen i sin regering.
Ni riktade även kritik mot att åtgärderna inte sätts in omedelbart och mot att utredningar ska tillsättas för att undersöka möjligheten att införa anonyma vittnen. Men att en regering tillsätter utredningar för att utreda konsekvenser innan man föreslår lagändringar är väl befogat när det handlar om lagändringar som grundvis kan reformera rättsstatens principer?
– Helt rätt! Till och med nödvändigt. Det sade vi också, man måste bereda lagförslag. Det är varken rätt eller klokt att kringgå dem regelverk som finns. Men man kan göra det olika fort. Därför sade vi att vi tror att de här lagförslagen som vi pratar om kunde beredas på mellan sex till tolv månader, det var vår grundbild.
Känner du till folkrörelsen Förorten mot våld?
– Nej.
Sedan tre år tillbaka har Förorten mot våld försökt få politiker att erkänna det dödliga våldet i förorterna som en nationell kris. Boende i dessa förorter, alltså de som lever allra närmast våldet, har pekat ut bristen på jämlikhet som roten till problemet.
Strax efter mordet på mamman i Malmö sade du att “Staten ska ta tillbaka kontrollen”. Det låter som strategiskt utvalda ord – krigsterminologi om en förlorad stat, där endast militära lösningar kan rädda förorten. I SVT:s agenda presenterade du punkter om visitationszoner, där polisen ska få ökad befogenhet att visitera personer. Det kan uppfattas som att du misstänkliggör hela områden, en oroväckande utveckling som vi redan sett i Danmark.
Hur förhåller du dig till att den sortens retorik kan stjälpa det lilla förtroende som du har ute i dessa områden?
– Jag delar inte alls den bilden. Det är som att säga att övervakningskameror skulle peka ut ett visst område. Frågar man många människor som bor i områden där det begås många brott så gillar de övervakningskameror, då vågar de vistas på platser som annars var omöjliga att vistas i. Det var ingen krigsretorik på något sätt, jag sa ta tillbaka kontrollen från människor som i vissa stadsdelar bevisar för andra människor att polisen inte har kontrollen.
– Jag delar inte heller alls bilden om att det här är ett jämlikhetsproblem. Det är inte alls det som är roten till det dödliga våldet, och det är min bestämda uppfattning. Och även om det vore så måste vi först stoppa våldet. Att börja förhandla med mördare om hur vi minskar ojämlikheten och om att höja bidrag så ”kan ni vara vänliga och sluta mörda?”, det är inte mitt sätt att handla.
– Jag tänker så här, man kan ha olika uppfattning om hur mycket staten ska göra i ett land. Men vi är väl ganska överens om att nattväktarstaten, den funktionen måste utföras för att hålla kontroll på brottslingar och skydda landets gränser? Jag är rätt orolig just nu för att Sverige inte längre klarar av dem mest basala uppgifterna i ett samhälle, och att det innebär väldigt dåliga konsekvenser för många människor.
När det kommer till lösningar på det dödliga våldet pratar ni väldigt mycket om hårdare tag, men inte så mycket om hur man kan stoppa kriminalitetens grogrund. Flera polischefer och socialchefer har gått ut och sagt att hårdare tag inte löser detta problem. Att vi egentligen måste komma åt fattigdomen, dem ekonomiska klyftorna och bostadssegregationen. Den politik som ni för drabbar dem människor som bor i dessa områden som kallas utsatta. Det är även många som upplever att er politik skapar rekryteringsbaser för dem här kriminella gängen. Borde ni inte därför istället rikta fokus på socialt betingade brottsförebyggande insatser, dvs. arbeta proaktivt istället för reaktivt?
– För det första delar jag inte uppfattningen om hur man ska hantera grovt våld. Utan jag menar att när människor begår allvarliga brott ska det finnas noll kompromissvilja. Man lagför dem, man straffar dem, man låser in dem. Och ju värre brott, desto längre låser man in dem. Där kan man tycka olika, men det är min bild av ett rättssamhälle.
– Det andra jag inte delar är uppfattningen om vår politik på lång sikt. Jag har ägnat halva mitt vuxna liv i politiken för att prata om arbetslinjen och att barn måste få en bra utbildning. Det är sådant som är riktiga preventivinsatser. För varje barn som lämnar grundskolan utan fullständiga betyg och inte kommer vidare in på gymnasiet, så ökas risken av att den rekryteras av en kriminell verksamhet. För mig är det riktig prevention, inte att höja bidragen för den som inte arbetar, utan att man ser till att den kan arbeta. Därför tycker jag att det är trams att vissa vill prata om brottets orsaker, men struntar i att göra något åt brottslingarna. Jag skäms inte ett ögonblick för mina uppfattningar.
På tal om skolan som du nämner. I Göteborg lyfter flera lokalpolisområdeschefer för särskilt utsatta områden fram skolan som avgörande. Sviktande resultat i skolan och bristen på meningsfulla fritidsaktiviteter leder till att unga hänger på torg och börjar med kriminalitet istället för att utbilda sig. Igår ägde en budgetdebatt rum i fullmäktige i Göteborg. Alliansen kritiserades för att inte tillföra resurser nog för att täcka för kostnadsökningen i förskolan och skolan. Efter att alliansens budgetförslag återremitterades så tillförde alliansen 100 miljoner kronor mer till grundskolan och 37 miljoner kronor mer till förskolan. Men budgeten motsvarar fortfarande nedskärningar på ungefär 150 tjänster för förskolan och grundskolan. Särskilt drabbas elever i socioekonomiskt utsatta områden.
Hur tänker du att det här går ihop med att arbeta proaktivt för att bekämpa det dödliga våldet?
– Jag kan inte Göteborgs budget, det måste jag medge. Man måste ha majoritet för sin budget och borgarna hade inte majoritet så dem tvingades omarbeta. De borgerliga partierna har alltid haft en stramare uppfattning av kommunal ekonomi, Vänsterpartiet har å andra sidan haft en generösare sådan. Det enda alla är överens om är att ekonomin måste gå ihop, och då brukar vänstern vilja höja skatten och borgarna vill sänka den. Så är politik. Jag tycker inte att det är särskilt konstigt.
Vid det laget hade jag knappt hunnit ställa hälften av alla mina frågor, då vi ombads avsluta intervjun av Kristerssons partisekreterare.
– Så här mycket tid får inte ens journalister, sade hon.
Jag och Ulf Kristersson tog en bild och jag tog mig sedan ut till ett mörkt Gamla Stan myllrandes av frusna turister. Jag försökte känna efter vad jag fått ut av detta möte. Har jag åstadkommit något? Väckt lite tankar hos en konservativ man som tror sig ha lösningar på ett problem han på många sätt är distanserad från? Och om jag fick så här lite tid att få svar på så viktiga frågor, hur mycket tid får då journalister att ställa pressande frågor för att granska våra politiker?
Kanske tur att jag inte uppfattades som en journalist. För den nivån av granskning av makthavare på nära håll som den lokala journalistiken åstadkommer, som görs utan en rädsla för vilka karriäristiska aspirationer som står på spel, den är svår för dem stora mediehusen att våga sig på.
Eleni Terzitane
Bild: Hanna Ericsson
