Jag tillhör de barn som är andra generationens invandrare som gavs ett svenskklingande namn. För att enklare få jobb, sa mina föräldrar. I mitt huvud översätts det som ”För att du inte ska diskrimineras för den osvenskhet som ditt namn bär på”. Men jag behövde inte heta Helen för att inte göra mig påmind om hur osvensk jag är. Det såg klasskamrater, lärare och vita rum till.
Även om jag är vit, rasifieras jag som icke-vit i svensk kontext. Och det får mig att undra om människor ser det jag ser; att när jag diskrimineras på grund av mitt utseende, på grund av att jag är blatte för att tala klarspråk, tänk då hur det ser ut för dem som ligger längre ner i hierarkin? I ett av världens mest progressiva demokratier.
Därför tvingas också många av oss på denna täckmantel. För att vi vet att det är enklare att överleva och ta sig fram. Den här fasaden öppnar dörrar, naturligtvis. Men till en kostnad. Till en kostnad av att förneka sin existens, att anpassa och förändra sig. Till en kostnad av att inte få vara sitt sanna jag.
Jag vill inte heta Helen. Helen har aldrig varit jag, jag har aldrig identifierat mig med det namnet. Jag gillar inte ens det namnet. Mitt namn är Eleni, det betyder en lysande och gloriös kvinna. Jag döptes efter min mormor, min största förebild. Mitt namn är alltså mitt arv. Och jag tänker inte acceptera en angliserad variant av det.
Men.
Jag vill utnyttja namnet först. Varför inte? Varför ska jag inte utnyttja den makt mitt svenskklingande namn har? Har jag i en livstid burit på ett namn jag hatar i onödan? Allt inom mig skriker efter att skicka iväg blanketten till skatteverket och få det gjort. Att äntligen sluta anpassa mig. Och att äntligen slippa all förvirring på nya arbetsplatser eller när jag måste introducera mig officiellt för någon.
Men jag är rädd av samma orsak som mina föräldrar när de skrev Helen istället för Eleni på BB. Att jag kommer att ha svårt att få jobb. Eleni Terzitane, vem vill anställa henne? Helen Terzitane dock, det namnet är halvvägs lite bättre. För Helen kanske har fått det efternamnet i och med ett äktenskap, en majoritetssvensk alltså. Oddsen ökar.
Hjärnspöken eller legitima resonemang, jag vet inte. Men jag vet, att jag har sett tillräckligt många strukturer av diskriminering och rasism på olika nivåer i samhället för att veta att det inte är så enkelt att svara på. Det svenska samhället genomsyras av främlingsfientlighet, och de senaste årens framväxt av högerextremism runtom i världen borde räcka som argument för att övertyga alla skeptiker.
En annan sak som genomsyrar, i alla fall den här artikeln, är min ambivalens. Ändra nu eller ändra senare? Är det hyckleri att hata sitt namn och allt det står för, men samtidigt vilja utnyttja den situation man ofrivilligt sitter i? Jag är trots allt nog inte den enda som har en moralisk kompass, men som måste ta till fulingar på grund av den maktordning som råder i det svenska samhället.
Eleni Terzitane
