Det här är del 1 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong. Gå bara är en bok av Abdi Elmi och Linn Bursell som gavs ut på Ordfront förlag 2016. Första delen handlar om Abdis barndom i Mogadishu.
Ett barn som bara ser och tänker på våld kommer att bli soldat
Jag växte upp i Mogadishu, en stad vars namn får alla att tänka på krig. Vilka som krigat har varierat men för oss vanliga invånare gjorde det inte så stor skillnad. Kriget var vår vardag, vi lärde känna det, vi hanterade det så gott vi kunde. När vi var sju, åtta år lekte vi krigsherrar med pinnar som vapen. När jag var tretton dog mina klasskamrater som soldater. Vi växte upp till ljudet av skott. I nätternas mörker låg jag och mina syskon och lyssnade, gissade vilka slags vapen det var. AK47, BM-21, granatgevär. Alla lät de på sitt sätt, AK47:ans hårda smattrande, granatgevärens tunga ensamma smäll. BM- 21:s många raketer som lätt raserade ett helt hus. Ibland långt borta, ibland precis intill. Rädslan var vardag. Jag har aldrig fått uppleva fred i mitt hemland. Somalia är egentligen en fantastisk plats. Mogadishu är sol och turkosblått hav och vackra vita stränder. Det borde strömma turister dit. Hela mitt liv har jag intensivt önskat att få se hur Somalia hade kunnat vara om det inte var krig.
Jag är född 1994. Tre år tidigare, 1991, störtades presidenten Siad Barre. Han är för omvärlden mest känd som en hänsynslös diktator. Han tog makten 1969 genom en militärkupp och styrde sedan landet med järnhand. Men i nittiotalets kaosartade Mogadishu blev han också en symbol för en tid då det fanns säkerhet och ordning, när vägar var hela och sjukhus och skolor fungerade som de skulle. Alla gamla runt om mig drömde sig tillbaka till tiden med Barre. Det hade kanske varit illa då, men nu var det ännu värre.
Krigsherrarna var som gangsters
Jag föddes till ett Somalia i inbördeskrig som styrdes av warlords, krigsherrar. Krigsherrarna var som gangsters, de hade vapen, söp och knarkade. De sköt folk som de ville, gjorde sig skyldiga till våldtäkter och misshandel av oskyldiga människor. Kvinnor kunde knappt röra sig ute. Krigsherrarna bestämde över olika områden i staden och det var som att leva mitt i ett brutalt och aldrig vilande gängkrig. En del agerade mest som affärsmän som ville tjäna pengar och andra var ledare för beväpnade milisgrupper, inte sällan var de båda samtidigt. Och så var det klankonflikterna. I Mogadishu bodde flera olika klaner sida vid sida, i resten av Somalia var det mycket mer uppdelat. Här bodde vi grannar med varandra, vilket ledde till blodiga konflikter varje dag.
Ingen regering eller president hade kontroll över landet, det fanns överhuvudtaget inget rättsväsende. Det gjordes en del försök att skapa ordning utifrån. År 2000 bildades en provisorisk regering som stöddes av FN. Men den gillades inte av Etiopien som därför hjälpte till att starta en somalisk oppositionsallians som försökte överta makten. För att undvika konflikter mellan dessa två bildades under en konferens i Kenya en ny regering sammansatt av olika klanledare från hela Somalia, ledare som USA hade samarbete med. Den kallades övergångsregeringen. Denna regering hade väldigt svårt att samarbeta redan från början, det var så mycket konflikter mellan de olika klanledarna.
Klantillhörigheten hade blivit väldigt viktig under Siad Barres sista år vid makten. Han hade försökt utrota hela klaner, de som han trodde var emot honom. Detta stärkte känslan av klantillhörighet hos människor. Jag har hela tiden fått höra av folk runt omkring att andra klaner är dåliga. Att vi skulle hata dem i norr, i söder, och våra grannar från andra klaner. Klanerna skyllde alltid problemen på varandra och krigsherrarna blev allt starkare.
Al-Shabaabs planer slutade inte vid Somalias gränser
Fram till att jag var tolv år såg det ut så. Krigsherrar och klaner, kaosartat våld som inte verkade ha något syfte. Det fanns liksom ingen ideologi bakom, bara begär efter makt och pengar. Trots FN:s och USA:s försök hade ingen lyckats ta makten ifrån krigsherrarna. Jag tror ärligt talat inte att omvärlden var så intresserad. Krigsherrarna var inget problem för andra länder, de höll sig i Somalia och brydde sig inte om något annat. Sedan, när al-Shabaab kom, blev det annorlunda. Al-Shabaabs planer slutade inte vid Somalias gränser. Då blev USA:s och Etiopiens regeringar genast mycket bekymrade.
Under min barndom var Mogadishu uppdelat i femton olika områden som vart och ett styrdes av en krigsherre. Vissa samarbetade och mellan andra var det öppen väpnad konflikt. Busschaufförerna fick höja sina biljettpriser, för varje gång de passerade en gräns mellan två områden var de tvungna att betala en avgift till den krigsherre som bestämde där. Det blev dyrt när man skulle åka genom hela staden. Krigsherrarna och deras milismän tvingade till sig pengar var helst det gick. Om någon ville starta en affärsverksamhet kom en krigsherre snabbt dit och hotade med våld och krävde procent på intäkterna. Som en sorts skatt. Alla gick med på det, det fanns inget annat att göra. Likadant var det med sjukhusen. En krigsherre kunde lova att låta ett sjukhus vara i fred mot att få pengar och då också skydda det från andra krigsherrars angrepp. En beskyddarverksamhet som ingen ville ha. Att besöka sjukhus blev därför väldigt dyrt, pengarna gick rakt ner i krigsherrarnas fickor. Det var heller inte ofarligt. Det fanns affärsmän som såg till att utnyttja den kaosartade situationen och det var vanligt att de köpte stora partier medicin från Asien med utgånget bästföredatum. Sedan märktes medicinen om och såldes dyrt till sjukhus och apotek. Det hände att folk blev ännu sjukare av att äta den. Affärsmän som ägde apotek kunde lura på folk vilken medicin som helst, gammal eller felaktig. Det var omöjligt att veta vem man kunde lita på. Vi fick sällan medicin när jag var barn, våra föräldrar vågade inte ge oss det.
Jag minns en ständig stress
Det här var min värld när jag växte upp. Det var som det var. Min familj var det viktigaste; pappa, mamma och småsyskonen – Abdifatah, Hamdi, Samsam och Adbikafi. Jag minns en ständig stress. Vi rörde oss försiktigt i staden, men mest i våra egna kvarter. Vi var ständigt på vår vakt. Mamma och pappa var rädda, de ville inte att jag skulle gå långt. Syskonen var för små för att leka ute själva. Jag och mina vänner försökte hitta luckor av lugn, ställen där vi kunde leka och leva. Havet fanns nära, vi lekte på stranden, vi var för små för att någon skulle bry sig. Det var krig men vi var bara småungar, vi lekte ändå, vi lekte vuxna, vi lekte krigsherrar, vi badade, vi kollade på fotboll, vi skämtade och skrattade. På biograferna fanns spänning, en spänning som vi behövde, som till skillnad från den andra var ofarlig. Vi satt där i mörkret och de visade film efter film. Man betalade en gång, sedan fick man se hur mycket som helst. De rullades upp efter varandra. Det bästa var Bollywoodfilmerna från Indien dubbade med somaliska röster, de var långa, spännande och hjälten var alltid stark. Vi ska bli som de när vi blir stora, vi ska också bli hjältar en dag, viskade vi. Krigsherrarna satt också där i mörkret, de tänkte väl att de redan var hjältar. De brydde sig inte om oss, vi var inte rädda då, allas ögon var klistrade på bioduken. Där utspelade sig ett drama som gick att förstå. Verkligheten utanför var inte lika lätt att greppa.
Vi spelade fotboll överallt, jag älskade det och jag var snabb, mina fötter flög över marken, över asfalten eller sanden på stranden. Jag dribblade bollen av Ali, passade Said, hurrade när han gjorde mål. Jag och mina kompisar var som dem i Champions League, vi var proffs i England, Tyskland och Italien. Fotboll var frihet. Då fick vi vara barn, leka och fantisera. Men man kunde inte drömma sig iväg för mycket. Vad som helst kunde hända när som helst.
En dag, när det var dags att gå hem, blev jag ensam åt mitt håll. Det var inte långt men det var tillräckligt för att något skulle kunna gå fel. Vi hade använt min boll, jag dribblade den framför mig, följde den med blicken. Så hörde jag folk som skrek. De verkade vara många. Jag stannade, lyfte upp bollen och lyssnade. Jag kunde inte höra om de var arga eller glada, kanske både och. Jag måste titta, jag måste få veta vad som hände. Barn är nyfikna av naturen, det gäller även barn i krig. Med försiktiga steg gick jag i ljudets riktning, jag visste att det kunde vara farligt, det visste jag ju alltid. Jag kom runt gathörnet och fick syn på en stor folksamling, de skrek och ropade. Jag klättrade upp på en mur, såg över deras huvuden.
Varför hade de bundit den där mannen?
Det var skymning, men ännu inte mörkt. De hade fångat någon, en man, han var bunden vid ett träd, armarna var vridna kring stammen. Det såg ut att göra ont. Han var smutsig och skakade. Jag kände inte igen honom. Men jag kände igen några av dem som stod runt omkring. De bodde i mitt kvarter. Vad höll de på med? Varför hade de bundit den där mannen? Han såg inte ut på något speciellt sätt. En vanlig man, i min pappas ålder, kanske lite yngre. Han måste ha gjort något fruktansvärt.
Jag hoppade ner, gick fram till en kvinna som stod i utkanten av folksamlingen, hon var tyst, stod bara och iakttog det som hände, så jag vågade fråga henne vad som hade hänt. Vem är mannen, vad har han gjort? Har han mördat någon? Är det därför han är bunden?
Kvinnan skakade på huvudet och svarade att mannen tillhörde en annan klan, och att någon från den klanen hade mördat någon från deras.
Nu såg jag vapnen, de riktade AK47:or mot honom. De skulle döda honom. Jag ville inte se, jag kunde inte se. Jag tvärvände och sprang, jag sprang mitt allra snabbaste för att komma hem.
Fort, fort kom jag innanför dörren. Smällde igen den hårt. Hemma fanns pappa. Pappa var min trygghet, motsatsen till allt det farliga, oförklarliga. Så fort jag kommit in berättade jag vad jag hade sett. Pappa lyssnade, och hans ansikte förändrades sakta.
Det hårda blandade sig med det ledsna i hans ansikte
”Du skulle inte ha gått dit, om du ser något sånt måste du gå hem direkt, du måste akta dig!” Han tittade rakt in i mina ögon och såg så ledsen ut och jag ångrade vad jag hade gjort, ångrade att jag inte tänkt på vad han skulle ha tyckt.
”Abdi. Lova mig att du är försiktig.” Han såg sträng ut nu, det hårda blandade sig med det ledsna i hans ansikte.
”Jag lovar, pappa.”
Han tittade bort och suckade. ”Du kommer att få mardrömmar nu.”
Ja. Jag drömde mardrömmar. Stressen följde med i sömnen. Jag var van vid det, det var inget konstigt. Vissa nätter fick jag ro, det var skönt. Sällsynta stunder av lugn.
Annars var mina drömmar ofta fyllda av vapen. AK47:or. De var vanligast. De verkade vara så lätta att få tag på, så många vuxna hade dem. En man som bodde granne med oss till exempel. Han var med i en krigsherres milis. Jag var rädd för honom. Han hade otäcka ögon och blev arg för ingenting. Våldet hade liksom tagit över hela hans kropp, det fanns inget annat kvar. Ingen vågade prata med honom, man höll sig bara undan. Jag var rädd för hans barn också, ingen vågade säga emot dem för man var rädd att deras pappa skulle komma. Han var alltid beväpnad och kunde skjuta vem han ville, han sköt folk för småsaker.
En dag hörde jag ett skott som avfyrades utanför vårt hus. Jag tittade ut, försökte vara försiktig som pappa sa, men jag var tvungen att se efter vad som hade hänt. Det var ju precis utanför vårt hem.
Det var blod på gatan
Jag såg vår granne. Framför honom stod två andra män och höll i en kvinna. Det var grannens fru. Hon hängde slapp i deras armar. Det var blod på gatan. Var hon död? Allt var stilla nu. Männen verkade inte veta vad de skulle göra med kvinnan, de väntade på order från hennes man, men han bara tittade på kroppen som hängde där, tung och oformlig. Sedan gick han in i huset. De andra två lyfte upp kroppen och började gå. Jag vet inte vart. Jag duckade så de inte skulle se mig i fönstret, inte se att jag hade sett.
Jag kände kvinnan, de hade bott där så länge jag kunde minnas. Hon verkade snäll, men ingen vågade riktigt prata med henne heller på grund av hennes man.
Det fanns inget man kunde göra åt det. Ingenstans att anmäla att ett mord hade begåtts.
Jag fick höra sedan att vår granne hade fått för sig att hans fru var farlig, att hon i hemlighet ville förstöra för honom. Han var paranoid, helt galen.
Några månader senare blev han själv skjuten. Då blev alla i området glada. Våldet förändrade folk, alla år med diktatur och krig och orolighet hade gjort stor skada. Dödandet var så normalt, så vanligt. Ett människoliv. Alla blev lättade för att det inte var lika farligt att gå på just vår gata just nu. I det stora hela spelade det ingen roll. Han var en av många bara. Krigsherrarna rekryterade någon ny som kunde sätta skräck i kvarteret. Antingen en värre eller en lite lugnare eller en likadan. Jag såg oron gräva sig djupare in i mammas och pappas ansikten. När de inte trodde att vi hörde pratade de om framtiden med rädda röster. Ingen kunde se någon ljusning.
Pappa lärde mig att ifrågasätta saker
Pappa var historielärare. Det kändes som att han visste allt. Jag såg storögt upp till honom. Han lyssnade på mig och försökte förklara allt det obegripliga som hände i vår omgivning. Det fanns ingen mening med att låtsas som att allt var bra, det märktes ju tydligt att det inte var det. Pappa kunde förklara saker för mig så jag förstod. Det kan inte ha varit så lätt. Jag ville gärna se saker i svart och vitt, veta vilka som var onda och vilka som var goda, men det är aldrig så enkelt. Pappa lärde mig att ifrågasätta saker och inte alltid tro på vad alla andra sa. Han var trött på allt bråk med klaner och krigsherrar. Om mamma eller något av oss barn pratade om klaner så blev han upprörd.
”Det förstör allt”, sa han. ”Vi måste släppa det där någon gång. Annars blir det aldrig fred.” Jag nickade, var alltid mån om att hålla med pappa. Jag litade på honom.
För mamma och pappa var det självklart att jag och mina syskon skulle gå i skolan. Pappa var ju själv lärare och brann för utbildning och kunskap. Men de flesta av barnen som bodde på vår gata gick inte i skolan. De var imponerade av att jag gjorde det, ofta fick jag svara på frågor om någon undrade över något.
”Abdi, du som går i skolan, du borde veta det här!” sa de.
Det kändes roligt då, jag kände mig speciell och smart och visade gärna vad jag kunde. Det var först när jag blev äldre som jag förstod deras utsatthet och blev ledsen för deras skull. Deras föräldrar hade inte råd att skicka dem till skolan. Eller så hade de inga föräldrar alls. Många barn i Somalia var föräldralösa. Det blir så när det varit krig länge. Familjer trasas sönder, blir halva och fattiga.
Jag tyckte så mycket om att höra Ahmeds skratt
Min lågstadieskola var stor, flera hundra pojkar och flickor gick där. På förmiddagen var det koranskola, det var viktigt att kunna Koranen i Somalia, Dugsi Quraan heter den på vårt språk. På eftermiddagen läste vi de andra ämnena, som matematik, geografi och historia. Däremellan gick vi hem och åt, skollunch fanns inte. På rasterna spelade vi fotboll på en stor gräsplan utanför. Vi hade ett lag och ibland mötte vi skollag från andra områden. Jag gillade det, då kunde vi verkligen låtsas att vi spelade i Champions League. Jag tyckte om skolan, att lära mig saker och träffa barn från andra kvarter. Klassen var åldersblandad, en del elever var yngre än mig och en del äldre. Jag såg upp till de äldre, speciellt en kille som hette Ahmed. Han kunde så mycket, lärarna berömde honom hela tiden och han var väldigt bra på fotboll också, vilket naturligtvis imponerade på mig. Jag ville gärna bli vän med honom men trodde kanske att han tyckte att jag var för liten. Han verkade så vuxen och allvarlig. Själv var jag glad och sprallig som barn, jag berättade gärna roliga historier och jag märkte att Ahmed, som ofta var så allvarlig, faktiskt skrattade åt dem, vi hade samma humor. Vi blev vänner och började hänga ihop efter skolan, spela fotboll och leka på stranden. Jag tyckte så mycket om att höra Ahmeds skratt och då när vi var små hade jag lätt att locka fram det. Jag älskade att se det sorgsna lämna hans ögon, få dem att glittra.
Ahmeds familj hade det inte så lätt. Pappan bodde på landet med deras släktingar som hade en del djur, men inte tillräckligt för att familjen skulle kunna leva på det. Ahmeds mamma satt på torget och sålde grönsaker från tidigt på morgonen till sent på kvällen så att familjen skulle klara sig och så att Ahmed skulle få gå i skolan. Kanske var det därför han kämpade extra hårt för att få bra betyg, han visste hur mycket arbete som låg bakom hans skolgång.
Ibland blev det konflikter mellan krigsherrarnas miliser nära skolan, då fick den stänga och kunde vara stängd i flera dagar. Vissa dagar kom skottlossningen helt utan förvarning.
Jag bad till Gud att det skulle gå bra
En dag när vi hade idrott på gräsplanen utanför skolan hördes plötsligt ljudet av automatvapen. Jag tittade mig snabbt runt.
Var är de som skjuter?
Var kan vi ta skydd?
Det kom fler skott. Plötsligt föll en elev ner på gräset, han blödde, han var skjuten i axeln. Han skrek hysteriskt, det var hemskt att höra. Min hjärna gick på högvarv, frågorna snurrade. Vem var det, såg det inte ut som Said, var det Said? Nej, jag såg honom en bit bort. Det var någon annan, en kille från en annan klass. Hur allvarligt var det? Skulle de skjuta igen? Vi sprang fram till honom, men vi visste inte vad vi skulle göra, det fanns inget sjukhus i närheten och ambulanser existerade inte. Han låg på marken och skrek och skrek. Lärarna ropade att vi skulle gå in, en av dem lyfte upp pojken i famnen och började springa. Olika lärare skrek ut vart vi skulle, alla klasser skulle till olika ställen och vi sprang alla så fort vi kunde. ”Sätt er, var tysta!” skrek lärarna, och en som var sjukvårdskunnig kom springande och tog hand om pojken som blivit skjuten. Han var vid medvetande i alla fall, jag bad till Gud att det skulle gå bra.
Vi snubblade in i klassrummet, fick sätta oss på golvet. Kurade ihop oss mot väggen tillsammans. Vi var rädda men också vana, vi levde ju såhär. Vi visste att det enda vi kunde göra var att vänta på att det skulle gå över. Någon gång skulle det gå över. En del av eleverna glömde sin rädsla efter en stund och blev nyfikna, de ville kika ut och se vilka krigsherrar det var som krigade och lärarna fick säga åt dem att sätta sig ned och sluta titta ut, det var ju farligt. De lydde men fortsatte att viskande diskutera vilka milisgrupper det kunde vara där ute och vem som skulle vinna.
Illustration: Anna Nygård
Gå bara är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varannan dag. Boken är skriven av Abdi Elmi och Linn Bursell och utgiven på Ordfront förlag 2016. Gå bara har undertiteln Min flykt från Somalia till Sverige, och handlar om Abdi Elmis liv.
