Det här är del 14 i Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong Gå bara. Livet på Malta är hårt för migranterna, alla vill därifrån och alla behöver pengar för att resa. Abdi är fortfarande ett barn och han har svårt att få jobb. Han känner sig liten och ensam.
Jag försöker hitta ett jobb men ingen verkar vilja anställa mig. De tycker att jag är för ung. Jag försöker på en byggarbetsplats. Där vet jag att några andra migranter jobbar. Förmannen tittar roat på mig när jag frågar.
”Försök lyfta den där stenen. Kom igen då! Gör det!” Han pekar på en stor stenbumling. Jag förstår inte om han menar allvar, om han verkligen vill se om jag kan. Jag går osäkert fram emot stenen. Den är enorm. Jag tittar upp mot förmannen och då skrattar han och vänder sig om, skakar på huvudet. Han bara driver med mig och jag går därifrån, känner mig dum, svag och ledsen.
Men det hjälper inte att bli ledsen. Jag försöker tänka på att jag är en storebror, att jag är van att klara mig själv. Tänk om mina syskon var med här, då skulle de lita på att jag ordande allt. Jag har träffat en del syskon som reser tillsammans, en lillebror i min ålder och så en äldre storebror. Då har jag känt mig avundsjuk, tänk att få vara någons lillebror, ha någon som tar ansvar och hjälper en, någon som man kan prata med när allt känns hemskt. Men jag får vara min egen storebror nu, det är ingen mening med att bli nedslagen. Jag får inte ge upp.
Jag provar att söka jobb på en restaurang i stan, det borde passa mig bättre, där behöver man inte vara lika stark. Men restaurangägaren tittar irriterat på mig, som om jag var en fluga han helst hade viftat bort.
”Kan du laga mat då? Kan du diska?”
Jag säger att om jag bara får prova kan jag lära mig vad som helst, ge mig en vecka bara, sedan kan jag. Men han skrattar också.
”Äh, stick. Så! Gå bara”, säger han.
Migranter på Malta är absolut lägst i hierarkin
Det känns som att jag inte kan någonting. Jag har ju bara gått i skolan innan, aldrig jobbat. Jag ser på dem i tältlägret som går iväg till sina jobb och önskar att jag också fick. Men jag vet att de inte har det lätt de heller. Många har problem med arbetsgivaren, de får dålig lön fast de utför ett hårt och tungt arbete, deras kroppar blir slitna och de blir illa behandlade. Migranter på Malta är absolut lägst i hierarkin, de verkar kunna göra vad de vill med oss.
Eftersom det verkar omöjligt för mig att få ett jobb så är jag mest i tältet. Vi får lite pengar av kommunen varje månad så vi kan köpa mat. Vi köper alltid pasta för det är billigast. Man kan aldrig tänka på vad som är nyttigt, att man ska få i sig något protein. Bara bli mätt för stunden. Busskort kostar femtio euro, det kan jag inte köpa. Vi bor långt utanför huvudstaden Valletta, det går att gå, men det tar ett par timmar.
Men jag kan inte gå själv. Det är farligt, för de som bor i stan vill inte ha oss där. Jag går med kompisar, och vi ser alltid till att några av de äldre är med, då känns det lite tryggare.
Det händer att de som bor i stan skriker åt oss, rasistiska ord. Skriker att vi inte får vara i deras stad, att vi ska gå tillbaka till tältlägret där vi hör hemma. De kastar ägg och sten på oss. Det finns maltesiska ungdomar som kommer i gäng och vill misshandla oss och har knivar. Om det blir bråk kommer polisen och de lyssnar bara på malteserna. De är bröder med varandra, inte med oss, så känns det. Malteserna ljuger och säger att det är vi som bråkar. Och vi hamnar i fängelse. Så vi säger inget, svarar inte. Torkar bort de krossade äggen från axlarna utan att stanna, utan att säga ifrån. När man är ny här blir man chockad, sedan vänjer man sig. Det går ganska snabbt och det är sorgligt.
Jag undrar om hela Europa är så här, och om polisen är likadan överallt. Då är det ju inte demokratiska länder, alla har verkligen inte samma värde här. Det är orättvist. Polisen tror inte på oss. Gå till er plats, säger de bara. Då känns det som om vi satt i fängelse igen, som att vi är helt isolerade.
I Somalia utsattes jag aldrig för rasism, det är inget jag var van vid innan den här resan. Min hudfärg var inget jag hade tänkt så mycket på. Jag var inte beredd på det. Att hela tiden få höra att man är en idiot för att man är svart. Att man ska åka tillbaka. Att bli trakasserad, mobbad. Det förstör så mycket, det tar ifrån en hela ens självkänsla. Man dör inuti när folk hatar en för något man är, något man alltid har varit och alltid kommer att vara. Jag kan inte ändra på det, jag kan inte tvinga mitt ansikte att se ut som deras. Det enda jag kan göra är att bli hård, hårdare för varje dag. Som en stenstaty som inte påverkas av något runt om. Inte bry mig. Om rasismen, väntan, osäkerheten på framtiden. Men många klarar det inte. De tar livet av sig, hoppar i havet och dör. En man här hade blivit attackerad många gånger. Han orkade inte till slut, han hoppade från ett fönster i ett högt hus.
Vet inte om jag någonsin kommer kunna bli riktigt lycklig
Jag är fortfarande ledsen för det här, det sitter kvar, fastän jag är långt ifrån Malta när jag skriver det här. Jag är skadad av det, vet inte om jag någonsin kommer kunna bli riktigt lycklig. Folk frågar hur jag mår, de ser att jag försvinner ibland, att jag tänker på annat. Jag gjorde mig så hård, det är svårt att släppa det. Om någon pratar om Malta kan jag inte lyssna, jag stänger bara av. Jag är klar med det. Samma sak om någon pratar om fängelser. Folk förstår inte. Stenarna, orden, att vara utanför hela samhället, att vara så oönskad när man riskerat allt för att komma dit. Jag tror att jag hade tur som inte blev galen. Många blev det. Glömde allting. De lämnade sina familjer, gav sig av på en livsfarlig resa och blev sedan så illa behandlade. Jag ber till Gud hela tiden att inte bli galen.
Ingen vill stanna på Malta. Alla säger, om några dagar åker jag, snart är jag långt härifrån. Men dagarna går ändå, det börjar kännas som någon slags vardag. I tältbyn har några öppnat caféer, ett av tältcaféerna drivs av en man från Ghana, han är snäll. Där kan man dricka somaliskt te och kolla på TV. Det finns många gamla TV-apparater och det är tur för folk vill titta på program från just sitt land. Vi turas om. ”Nu börjar Ghanas nyheter, är det okej om jag byter?” ropar någon och så kommer folk från Ghana och samlas kring TV:n. Sedan är det kanske Somalias tur. Vi ser sändningar från Eritrea, Etiopien, Somalia, Ghana och många andra ställen.
Det är det bästa stället på hela Malta, man får veta vad som händer i världen, kan diskutera politik, få tips om hur man kan komma vidare, eller bara dricka te tillsammans. På kvällarna visar de amerikanska kanalerna film, då tittar vi på det. Jag tänker på biograferna som jag gick till när jag var liten. Vi ser på fotboll också, det är det bästa, då kan jag koppla bort allt det svåra. Jag går till caféet nästan varje kväll.
Det går ett par månader. Dagarna ser likadana ut. Jag söker jobb som jag inte får, jag går till caféet, funderar på framtiden och väntar på besked om vidarebosättning i USA. Men jag måste nog prova andra länder samtidigt, sannolikheten att jag ska få komma till USA är inte speciellt stor. Jag ska ta mig vidare. Då måste jag ansöka om att få ett främlingspass och det kostar hundra euro. Det har jag inte. Jag frågar mannen som har caféet om hjälp och han säger att jag kan få diska glas åt honom och få lite pengar för det. Jag diskar i tre dagar och får tjugofem euro, det är allt jobb han kan ge mig, han har själv inte så mycket pengar. Sedan sparar jag en del av pengarna jag får av kommunen i några månader. Till slut har jag pengar till pass och flygbiljett. Jag kommer inte ha några pengar kvar när jag är framme, men jag tänker att det får lösa sig. Jag måste härifrån.
Det tar tjugo dagar att få passet. Jag bestämmer mig för att åka till Danmark för dit finns det billiga biljetter. En kompis hjälper mig att köpa biljett med Ryan Air. Han har en bror i Köpenhamn och vet hur man ska göra. Men andra kompisar varnar mig för Danmark, säger att det är rasistiskt och att nästan ingen får stanna. Jag tänker att jag kan åka vidare till Sverige eller Finland sedan, det går nog bra, det ser nära ut på kartan. Jag har åkt långt, i jämförelse med det är det ingenting. Över en liten bro bara. På kartan ser det nästan ut som att Sverige och Danmark sitter ihop. Jag försöker ringa till pappa och familjen för att berätta om mina planer men Oday-Bile säger att det är oroligt i Lafoole och att han inte sett dem på ett tag. Det oroar mig, men jag vet att det inte är konstigt. Det är ju krig och telefonerna fungerar inte alltid. Jag hoppas att jag får tag på dem när jag är framme i Finland eller Sverige. Då kanske jag kan komma med goda nyheter till och med.
Illustration: Isabel Rozada
