Doften av nylagad risgrynsgröt med kanel. Hjärtformade pepparkakor som krossas till bitar i munnen. Familjen som sitter samlad runt vardagsrummet för att kolla på Kalle Anka, så har jag spenderat julafton under hela min uppväxt. För mig som troende muslim firar jag traditionellt inte julen som en högtid, men det är svårt att missa om att vad som sker runt omkring mig. Ljusslingor hänger överallt, pyntade julgranar, julbord i skolan eller på jobbet. Julklappserbjudanden i varje fysisk- och nätbutik. Men framför allt, snö och julmusik.
Julen är en tid för ledighet och mycket kärlek. Så vitt jag vet har jag under hela min uppväxt alltid sett fram emot julen. Det är en tid utan skola och ansvar. Aktiviteterna för dagen bestod av extremt mycket pulkaåkande, varm choklad med grädde och det avslutades med SVT:s julkalender. Om jag hade tur så var både mamma och pappa lediga från sina jobb så vi hade möjlighet att resa utomlands.
Så fort vi har passerat november månad och träder in i december förändras allt. Folk blir så mycket gladare, mörkret skingras av alla ljus och året börjar gå mot sitt slut. Julen står i centrum. Vissa vet inte om de kommer att ha råd att köpa julklappar, andra vet inte om familjen kommer hem i tid för att fira och vissa tänker på det frestande Ob-tillägget som tillkommer om du jobbar på julafton.
Något jag har insett ju äldre jag blir är nyfikenheten hos folk som firar jul när jag säger att jag inte firar. Hur känns det att inte få julklappar? Har ni åtminstone ett julbord? Mitt svar blir att jag inte har så mycket att sakna då jag firar Eid, som är en islamisk högtid, två gånger om året. Den stora skillnaden är den synliga skillnaden, du vet när julen närmar sig. Och de som firar jul märker det i plånboken.
För mig och min plånbok förblir julen en kärleksfull tid på året då man kan slappna av och njuta av lugnet före stormen innan det nya året startar. Ljusslingan över min säng som lyser så fint får symbolisera julen för mig.
Zamzam Bouraleh
