– I både Mizeria och Lowkey har Farshin lyckats med något som många har svårt med och det är att prata om de problem och utmaningar som finns i förorten, utan att stämpla förorten som problematisk.
Rashid Musa recenserar husbybon Melody Farshins nysläppta bok Lowkey.
Husbys alldeles egna Melody Farshin är aktuell med boken Lowkey som släpptes den 11 januari i år. Lowkey är uppföljaren till den kritikerrosade debuten Mizeria som utspelar sig i ett miljonprogramsområde där man får följa med tvillingarna Aicha och Ali.
Som barn var de oskiljbara, men nu när de är tonåringar har livet blivit allt mer komplicerat och de har även glidit ifrån varandra. Aicha träffar en kille på sociala medier som kommer med stora löften och planer och Ali hamnar (o)frivilligt i en knivig situation efter att det har uppstått en tragedi. Mizeria slutade med en cliffhanger och massor av frågor likt ett Glamouravsnitt och Lowkey tar fart därvid.
En karaktär som får större roll i uppföljaren är Said. En spinkig, paranoid och extremt konspiratorisk förortsgrabb som tror sig ha både SÄPO och CIA efter sig.
Aichas och Alis problem och utmaningar slutar inte med Mizeria utan de 
fortsätter även i Lowkey, men den här gången håller problemen en lägre profil. De obesvarade frågorna försöker redas ut av främst Aicha, samtidigt som hon försöker hålla ihop familjen. Alis självförtroende är på botten och gör stora uppoffringar för att reparera tidigare skador. En karaktär som får större roll i uppföljaren är Said. En spinkig, paranoid och extremt konspiratorisk förortsgrabb som tror sig ha både SÄPO och CIA efter sig. Han fyller en viktig funktion i berättelsen och kommer tvillingarna nära.
Melody Farshin har hittat en form som passar den målgrupp hon vänder sig till när hon ger ut sina böcker. Dialogerna är fartfyllda och metaforerna är relaterbara. Styrkan ligger fortfarande i hennes humor. Trots att berättelsen är stundtals sorglig kan man ändå inte låta bli att skratta åt hur hon beskriver när Baba balanserar fjärrkontrollen i magen och hur Mamma Monas uppfostringsmetoder och svordomar blir allt mer kreativa.
Med Lowkey har Farshin återigen lyckats sätta ljuset på de berättelser som ofta hamnar i medieskuggan.
Vi lever i en tid då förorten har blivit ett slagträ i den politiska debatten. De senaste åren har Sveriges miljonprogram blivit föremål för debatter som har kretsat kring klaner, organiserad brottslighet och extremism. Det finns ett skadligt narrativ som ofta pumpas ut från dem etablerade medierna, något som givetvis har påverkat invånarna i dessa områden. I både Mizeria och Lowkey har Farshin lyckats med något som många har svårt med och det är att prata om de problem och utmaningar som finns i förorten, utan att stämpla förorten som problematisk. Genom karaktärerna återspeglar författaren en frustration som många kan relatera till. Osäkra arbetsvillkor, rasprofilering och oron över att pengarna inte kommer att räcka till i slutet av månaden. Hon illustrerar även karaktärernas ambitioner, drömmar och rädslor samt orsakerna bakom varje agerande och vad det får för konsekvenser. Med Lowkey har Farshin återigen lyckats sätta ljuset på de berättelser som ofta hamnar i medieskuggan.
Rashid Musa
Bild: Caroline Andersson
