”Mitt Notre Dame” kommer att gå till historien som en av de bäst samhällsskildrande låtarna om livet i förorten.
Eleni Terzitane recenserar Yasins nya EP DEL TVÅ.
Yasin släppte natten till måndag EP:n DEL TVÅ. Till att börja med är låtarna ”La Dame Bleue” och ”Mitt Notre Dame” fullständigt hjärtskärande och även de två låtar som är mest framträdande i EP:n, som totalt består av fyra låtar. Den första låten ”More Life” är en förlängd version av låten ”More To Life” från albumet med samma namn som släpptes i fjol. Låten har utökats med en andra vers, som jag initialt upplevde som ganska intetsägande i förhållande till resten av EP:n. Låten i sig är bra, precis som sin föregångare. Den har ett bra beat och texten introduceras med barsen ”Jag låter ingen prata, upp i min gata du kan hitta kroppar i buskarna, ah … Vesporna smyger, kulorna flyger, kropparna dyker, kläderna ryker”. I början hade jag hade svårt att förstå varför han valde att en förlängd version av just den låten skulle platsa i nya EP:n. Till jag lyssnade om och om igen på alla fyra låtar och började se en röd tråd.
Låt mig förklara genom att försöka bryta ned dem:
More Life
I låten kan en viss ambivalens identifieras. Han börjar varje vers med att beskriva sitt område för att sedan genom hela versen förflytta sig mellan livet före framgångarna och livet efter. ”Bilarna lastas, femmorna plastas, lurarna köper vi ba för att kasta … Jag är i Milano och njuter av pastan, jag var i Milano med Dille och Vasca”. Det är skryt och det är drip och det är gata. Det är ”gamla” Yasin som befinner sig i limbo på sin väg till att bli ”nya” Yasin.
La Dame Bleue
Yasin beskriver hans älskarinna, damen i blått. ”Det finns en sanning bakom varje metafor … Jag har inte träffat min familj på nåt år … Hon tog en souvenir, hon lämna sår”. Jag undrar om älskarinnan kan syfta på blåa linjen? Återigen en beskrivning av området han växte upp i. Barsen ”Här det spills mer blod än kaffe på en arbetsplats”, ”Vi föddes för att dö” och ”Gatubarnen i Versace” har minst sagt en korrelation till att vara en ung kille som lever i ett område med socioekonomiska utmaningar. Symboliken är slående. Låten är mörk och dyster där man hör en Yasin med sorg i rösten över en melankolisk melodi förklara sitt komplexa förhållande till området han växte upp i. I ”gamla” Yasins låtar var det inte ovanligt att höra hyllningar till Rinkeby. Att han har en kärlek för blåa linjen finns det ingen tvekan om. Samtidigt är det kanske även platsen som sårat honom som mest. Likt den relationen man har med en älskarinna, har Yasin en destruktiv relation till Västerort. ”La Dame Bleue” är en klagosång som introducerar nästa låt i EP:n – ”Mitt Notre Dame”.
Mitt Notre Dame
Låten som krossade mitt hjärta. En otroligt vackert uppmålad klagosång. En rå skildring av livet på gatan, livet i Rinkeby, livet som ung kriminell kille i en kraftigt segregerad Stockholmsförort. Än och annan blå eller brun politiker bör spetsa öronen.
Häll upp ett glas, sätt på ett beat
Den här går ut till dem vi har förlorat, vila i frid
Hennes ögon är fyllda med tårar, de kan sänka en båt
Hon flydde inte från ett krig för att komma hit och förlora en son, nej
Finns inget sjukhus i världen som kan läka våra sår, nej
Politiker vägrar förstå
Att upplopp och brända bilar har blivit vårat enda språk idag
Ännu ett barn blir fyllt med skotthål idag
Så jag dricker mer än vad jag tål idag
Jag träffa en man i fängelset han hade suttit nästan hela mitt liv
Han sa till mig ”Yasin, ta vara på tiden där ute, spendera den med din familj”
Det svårt att inte hålla med
Men grejen är
Det går inte släcka bränderna i mitt Notre-Dame, ooh, yeah
Det känns som de alltid drar oss alla över en kam, ooh, yeah
”Vi skickar upp dig till Allah” har övergått till ”En annan är traumatiserad, han mår illa när han ser färgen röd”. Det är tydligt att 16-åringen som började rappa har växt upp, mognat och idag sitter på analyser. Analyser över sin livsstil, sitt livsöde och sin samtid. Chicago-Yasin har förstått att livet på gatan inte är så romantiskt som han trodde, men samtidigt visar han förståelse för varför det blev som det blev och varför det är som det är. Han är kritisk utan att peka finger på ”gamla” Yasin eller på alla som befinner sig där hans gamla jag var. ”Mitt Notre Dame” kommer att gå till historien som en av de bäst samhällsskildrande låtarna om livet i förorten.
Brush It Off
Slutdestination – ”Now I’m on that peace and love shit … Jag ska inte ljuga, bro, I love this”. Yasin firar att han klarat av alla (well, nästan) sina motgångar och förluster. Men med barsen ”Förlorade mitt hjärta till den gatan jag står på … Vill de hata på min ryggsäck så låt gå” refererar han ännu en gång till relationen till Rinkeby. Men Yasin förklarar samtidigt att Rinkeby är hans bagage och det kommer han alltid att bära med sig. Fansen har fel, det finns ingen gammal eller ny Yasin. Det är samma Yasin, bara mer erfaren, mer klok, mer ödmjuk, mer vass och med ett textförfattarskap som nått nya höjder.
Eleni Terzitane
Foto: Skärmdump/Instagram
