Mohamed Nuur, som efter sex år som ordförande för S i Tensta nu lämnar sitt uppdrag, har skrivit ner sina tankar efter den senaste dödsskjutningen.

Ljudet av skottlossning
polissirener bekräftar att nåt har skett.
Alla hör av sig till sina anhöriga.
Vänner hör av sig till sina vänner.

Någon har fått besked.
Hela området har fått besked.
Ännu en ung kille är förlorad.
En familj som är förkrossad.
Vänkrets som är förkrossad.
Grannar som är förkrossade.

Ett helt område går ner på knä.

Så kan det se ut i ett område som har drabbats av en skottlossning och ingen knackar på dörren och frågar hur du mår.
Där ingen tröstar eller kan läka såren.

Såren hinner inte ens bli ärr innan nästa skjutning sker.

I förorten är det inte bara våldet som eskalerar, utan även den psykiska ohälsan. Ingen tar hand om oss. Samhället som borde vara vårt stöd, ställer fler och fler krav och skuldbelägger oss istället.

Unga killar har startat något som heter Kollektiv sorg och de gjorde det för att ett mord blir en kollektiv sorg. Ett mord måste hanteras som något som drabbas oss alla.

Efter sex år som folkvald lokalpolitiker börjar jag ifrågasätta varför politiker pratar så gärna om skolan, om förebyggande arbete och insatser, men gör något annat när det kommer till budgeten.

Ska de behöva se sig omkring i klassrummet och tänka vems tur är det imorgon? Är det min tur nu?

Hur tänker samhället när det gäller de barn och unga som förlorat en klasskamrat? Hur ska de klara sin skolgång? Ska de behöva se sig omkring i klassrummet och tänka vems tur är det imorgon? Är det min tur nu?

Hur ska föräldrarna kunna fokusera på arbete, när de oroar sig för om deras barn ska komma hem levande från skolan?

Hur ska lärarna kunna fullgöra sitt arbete när de gång på gång ser oron i klassen efter en skjutning. En lärare från Tensta, som förlorade sin före detta elev i den senaste skjutningen, sade: En pojke som jag och mina kolleger systematiskt planerat för och omsorgsfullt lämnat över till ett samhälle som nu slagit sönder honom.

Vi har förlorat för många barn som idag är begravda, men det finns också ett mörkertal över hur många barn som lever i psykisk ohälsa. Hur många som slutat känna något, slutat göra något, slutat drömma.

Och sedan frågar sig makthavare och majoritetssamhället varför de har låga betyg. Samtidigt som skolorna inte får det stöd de behöver.

Vi ordnar våra ungdomars begravning istället för deras bröllop

Vi hittar våra ungdomar mördade istället att hitta dem i klassrummet.
Vi hittar våra ungdomar mördade istället att se dem i studentmössa.
Vi hittar våra ungdomar mördade istället att hitta dem på arbetsplatsen.
Vi ordnar våra ungdomars begravning istället för deras bröllop.

Nej och åter nej, vi får inte lämna våra ungdomar åt deras öde.

Sista gången, har vi sagt.
Nu räcker det, har vi sagt.
Lägg ner vapnen. har vi sagt.
Men gång på gång har ännu ett liv släckts och gång på gång har kistor burits.

Låt oss gå från ord till handling för ansvaret ligger på oss alla. Vi kan inte hoppas på en framtid och samtidigt begrava framtiden.

Det är dags NU att vi skärper oss. Ord stoppar inte kulor och ord förebygger inte något. Det krävs handling och resurser.

Därför uppmanar jag alla partier, inklusive mitt eget, att satsa på förebyggande arbete lika mycket som man satsar på klimatet. Kommunerna måste ta sig i kragen och faktiskt göra sitt arbete för det är de som är ansvariga tills de brottsbekämpande myndigheterna tar över. Och när de gör det är det redan för sent, då är det redan någon som ligger i en liksäck.

Mohamed Nuur





Lämna ett svar
You May Also Like

Inför flexibla och neutrala helgdagar

En stor del av svenska befolkningen firar denna vecka Kristi himmelsfärds dag och Eid al-fitr (Eid). En flexibel och neutral modell av allmänna helgdagar borde införas, där staten inte bestämmer vilka religiösa dagar som är allmänna helgdagar.

Mer solidaritet, inte fler batonger

Mitt 2018 hade kunnat sluta väldigt tråkigt. På vägen till nyårsfirandet glömde…

Pandemin har visat att ingenting är gratis

Pandemin avslöjar de svårigheter det finns att förstå att ingenting är gratis och att det finns ansvar som samhället inte kan lämna åt individen eller företagare. 

Att skrika till man blir hes

Att skrika till man blir hes. Att skrika till man till slut tappar rösten. Att leva i en nationell kris så pass länge att ett undantagstillstånd är en normaliserad vardag.