Akropols basket-tjejer födda 2006 och 2009 kommer sakna sin tränare Doris Ruzima. Men Doris kommer inte ha tid att sakna sina tjejer, för nu åker Doris till USA där hon ska spela basketball på college.
Att spela College-ball är alla basketspelares ena dröm. Den andra är att få spela i NBA. Ungefär tre procent av de amerikanska basketspelarna lyckas nå dröm nummer ett. Internationellt är det klart under en procent som når dit. Därför är det stort att en av Järvas basket-tjejer gör det.
Doris, för att få ett amerikanskt basket-stipendum krävs två saker: Du måste vara duktig i skolan och du måste vara överjävligt grym på basket. Berätta om skolan först. Älskar du skolan?
– Jag är egentligen inte så förtjust i skolan, men jag har aldrig haft det svårt. Det mesta i skolan kommer ganska lätt för mig om jag har ett intresse för det. Jag skulle kunna säga att mina betyg är average.
… och basketen?
– Inom basket var det extremt svårt. Det handlar verkligen om att sticka ut och visa coacherna där borta att de vill ha dig i laget. Men å andra sidan så är det också viktigt att sköta skolan så bra som möjligt i Sverige så att plugget inte kommer som en chock när man väl flyttar. Jag vet, att det kommer vara ganska jobbigt att läsa kurser på engelska även om jag är ganska bra på engelska. Men eftersom jag har skött skolan här så kommer det inte bli lika jobbigt när jag flyttar till USA.
Har du syskon som idrottar?
– Jag har två systrar en lillasyster och en storasyster. Min storasyster brukade spela basket, men valde att sluta för något år sedan. Sedan har jag min lillasyster som spelar basket för VGB.
När började du spela basket, och varför?
– Jag började spela basket när jag var 10 år gammal. Jag började spela för att jag hade en gammal familjevän som körde basket och hon körde i högsta ligan. Första gången jag såg henne spela match fastnade jag direkt. Efter det spelade jag basket på skolgården varenda rast, vissa dagar var jag ensam och andra dagar kunde jag dra med en kompis för att köra basket under den korta rasten vi hade. Därefter så skrev min idrottslärare till en tränare i området och så började jag spela basket.
Vem var din första tränare?
– Min allra första tränare var min kompis syster. Med vi var för få spelare. Efter någon månad lade de ner det laget. Efter nån månad hittade jag ett nytt lag där jag träffade min första ” riktiga ” coach Barney Almström. Utan honom skulle jag aldrig vara där jag är nu.
Barney var alltid där för oss
– Barney var alltid där för oss. Han stannade alltid minst en timme efter träningen för att ta mina returer eller hjälpa mig med det jag behövde hjälp med. Han var verkligen den bästa coachen. Hans hjärta slog verkligen för mitt lag. Efter varje match så hade han alltid tappat rösten för att han peppade oss så mycket under matchen.
Jag har märkt att de fotbollsspelare och basketbollspelare som lyckas tränar mer än bara när laget har träning. Hur ofta tränar du själv, utan laget?
– Jag försöker få in minst 2 egna skottpass i veckan samt 3 konditionspass i veckan.
..och med laget?
– I och med att jag tränar basket med skolan så blir det tre basketpass i skolan. Och sedan tre lagträningar i veckan med fryshuset basket.
Så totalt elva träningspass i veckan?
– Ungefär.
Vilka lag har du spelat i?
– Jag började min karriär i Södertälje BBK där jag körde basket från 2012-2018. Sen körde jag två säsonger i AIK från 2018-2020, och efter det med Lidingö tills säsongen blev inställd. Nu tränar jag med Fryshuset för att kunna förbereda mig så bra som möjligt för USA.
Vilka är dina starkaste kvaliteter som spelare?
– Den starkaste kvalitén jag har som spelare är att jag aldrig ger upp. Aldrig. De senaste tre åren har jag behövt jobba hårdare än alla andra. Jag har velat ge upp så många gånger för det kändes som att min uppförsbacke aldrig tog slut. Jag använde det som min motivation för att bli bättre. Idag känns det äntligen att jag är på rätt spår.
Vilka lag har du tränat?
– Lagen som jag har tränat är Akropol F09 och F06.
Vad är din styrka som tränare?
– Min styrka som tränare är att jag kan anpassa mig för tjejen jag coachar för det var inte så länge sedan jag var i deras sits.
USA är fullt av basketspelare. Allihop vill spela i college. Hypen på college-basket är som om du slår ihop Allsvenskan och SHL. Det är enormt. Bara tre procent av de amerikanska spelarna får den chansen och långt under en procent av spelarna utanför USA. Du är alltså en del av en väldigt liten elit. Hur känns det?
– Jag är verkligen stolt över min själv att jag har tagit mig så här långt, men jag är inte klar än. Jag har mycket jag måste göra och flera häckar jag måste hoppa över för att nå mina mål.
Mårten Westberg
