I förra kapitlet träffade Aicha killen hon haft kontakt med i hemlighet. Han som upptar hennes tankar hela tiden. Idag är det Osman, Alis kompis, som har ordet. Han som drar in tusenlappar under en kväll för att underlätta sin farsas liv.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.
Osman
Inskriven som långtidsarbetslös, men strugglat på marknaden sen barnsben egentligen.
Ali har rätt. Det jag gör är fel. En dag kommer jag att straffas för allt jag sålt till folk. Empati och samvete stängs inte av bara sådär. Jag vet mycket väl när jag inte borde ha sålt egentligen.
Ett barn blir aldrig misstänkt på samma sätt som en tonåring, så jag behövde inte visa många tecken på behov av para innan jag blev headhuntad till verksamheten. Enklaste rekryteringsprocessen. Om bara arbetsförnedringen jobbade lika effektivt.
Jag känner hur pulsen stiger medan jag joggar, jag har alltid varit snabb och vägrar låta det tas ifrån mig bara för att man börjar bli vuxen. Jag garvade alltid åt vuxna som jag sprang om när jag var yngre, tänkte vilka jävla shishkos. Så mycket som jag kom undan med bara för att jag kunde springa snabbt. Det är min superkraft.
Vilken framtidsbild får man som unge om man gått i en skola som ser ut som ett fängelse
Det är varmt under luvan men jag vägrar ta av mig den, det går inte att jogga utan luva, det är bara så det är. Mitt område är vackert. Vi har så mycket skog. Bara centrum som är knas, så fattigt och bortglömt. Vår gamla skola som stängdes ner står kvar helt tom utan att användas. Riktigt slöseri. Fönstrena har som fängelsegaller, många tror att det bara är på utsidan, men det är även på insidan. Vad ger det för signaler till folk? Vilken framtidsbild får man som unge om man gått i en skola som ser ut som ett fängelse? Fastän jag fick bra betyg så är det ingen vettig arbetsplats som tar in mig. Då tvingas man till den dolda marknaden.
Systemet är enkelt: Du följer bara John.
Luren heter John, och den som har luren heter John.
Kunden beställer av John, men John dyker alltid upp som olika personer.
Det är som en vikariepool, vill du ta ett arbetspass så möter du bara upp den som hade John sist.
Det var mycket som chockade mig när jag först började. Som att majoriteten av dom som köper är från restaurangbranschen. Dom som jobbar i kök har det överdrivet stressigt, med långa pass, låga löner, hög stressnivå. Dom kommer alltid med håret helt friterat av oljan dom stått i och lägger pengar dom krigat för på hjälpmedel som får dom att slappna av dom få timmar som finns mellan passen. Fett synd.
Samtidigt så växte min girighet. Som när jag fick höra att den där tjockiskändisen dog av min produkt, och allt jag kunde tänka på var att han var skyldig mig tre lax. Må du vila i frid vid en buffébar, undrar om man kan skicka inkasso till himlen.
Dom mest otippade personerna köpte av mig. Ali undrade alltid hur jag kunde få så bra betyg när jag knappt pluggade. Det han inte visste var att jag sålde till min historielärare, som gav mig toppbetyg för att jag skulle bevara hans hemlighet. Och vår mattelärare hade grova spelproblem. Jag slapp läxor och fick facit inför prov så länge jag hjälpte honom att räkna kort, han sa att det var en form av matematik.
Ali och farsan är dom enda jag räknar som familj, fastän hans mamma inte vill att vi ska umgås längre. Att vi inte kan tugga hemma gör inte saker bättre, det innebär bara att det blir mer gatutid. Men han är en bra grabb, han bär sin systers namn på sina axlar och skulle aldrig göra något som skämmer ut henne.
Jag kan dra in tusenlappar på en kväll och underlätta för farsan, eller åka in och bli en ekonomisk lättnad som han inte behöver känna försörjningsplikt för
Jag har ingen att bevisa mig för. Farsan har varit en förlorad själ under multipla arbetskontrakt sen skilsmässan. Han är så sliten att han går runt och kisar fastän glasögonen sitter på hans huvud.
Kalkylen är enkel. Jag kan dra in tusenlappar på en kväll och underlätta för farsan, eller åka in och bli en ekonomisk lättnad som han inte behöver känna försörjningsplikt för. Han blev förstörd av att mamma stack, jag vet att han fortfarande har hennes bild i plånboken.
Kolla på farsan. Han jobbar mer än 8-5. Han jobbar fan dygnet runt, och han har inte ens bra levnadsstandard. Hans rygg är knäckt, hans själ med. Han sover aldrig ut och pratar knappt. När han väl låter så hör man mest gnällande ljud, eller så ropar han efter te. Vad är det för liv?
Och jag? Med det här ansiktet? Inte ens offentliga platser vill släppa in mig. Det är knappt jag kommer in på en klubb, fastän jag är konsument!
Den enda plats där jag är kung är vid parkbänken utanför vår port. Min favoritplats sen dag ett.
Det var här jag satte mig i tre dygn när mamma flyttade. Det var hit jag kom när hennes man sa åt mig att försvinna. Det är här jag låter saker sjunka in, ingen kan säga åt mig att tagga härifrån. Det är mitt hem, och min plats.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 7 publiceras imorgon.
