Uteservering är ändå nice, sol och guzzarna som passerar här har på sig kjol och grejer. Dom går så långsamt, kanske för att dom inte har tider att passa när dom ändå lever på pappas kort. Ortenguzzar går aldrig i den takten, alltid hetsigt stressade, helt aggressiva med sina mjukisar, precis som Aicha. Signalerar ingen chans till kontakt.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag.
Ali
Hade det inte varit för att syrran fixade det här gratis så hade vi aldrig suttit här. Fikandes med varsin kaffekopp och blåbärspaj. Jag känner mig som största hipstershunon, fattas bara rosa shorts. Uteservering är ändå nice, sol och guzzarna som passerar här har på sig kjol och grejer. Dom går så långsamt, kanske för att dom inte har tider att passa när dom ändå lever på pappas kort. Ortenguzzar går aldrig i den takten, alltid hetsigt stressade, helt aggressiva med sina mjukisar, precis som Aicha. Signalerar ingen chans till kontakt.
Aicha är fett duktig som pallar jobba här bland alla som blir rosa när dom solar. Vi är dom enda svartskallarna på stället och Osman har haft grädde i skägget i en kvart utan att jag sagt någonting.
Prislistan för en kaffe är cok onödigt dyr här, och inredningen ser ut som en kompost men Aicha sa att det är med flit och att det t.o.m. är dyrare än nya och hela möbler. Allt är återvunnet, och det är tydligen värsta grejen. Skitskumma typer.
Mamma går loss, hon vet exakt hur man går till väga för att läxa upp en via skuld och dåligt samvete
Att Aicha ens fick jobb här, och klarar av sina kollegor som aldrig duschar. Jag får dom jobben där du inte ens har direktkontakt med kunderna. I ett bås med headset ringandes till folk som inte vill prata med mig. Jag förstör deras dag. Det sjuka är att jag måste vara finklädd varje gång jag jobbar ändå, det är som att chefen inte vet att våra kunder inte ens ser oss.
”Bror, du vet den här kaffekoppen … porslinet, vad var det innan den återvanns? Tänk om det var en toalettstol”, säger jag och håller upp koppen som en sann filosof.
”Hur många väggar har du gått in i, bror?” Osman rör inte en min och krossar mina filosofdrömmar.
Aicha kommer ut och lägger sin vibrerande mobil på det grönmålade konservburksliknande bordet. Morsan, jag har klickat bort henne och nu försöker hon via syrran.
”Taktiker.” Jag svarar motvilligt i telefonen och morsan känner sig som en segrare.
”Jag gav dig livet, din åsna, det minsta du kan göra är att svara i telefonen som jag själv köpte till dig. Hur kan du missa samtal när du tar selfie melfie med aggressivt ansikte hela tiden.” Mamma går loss, hon vet exakt hur man går till väga för att läxa upp en via skuld och dåligt samvete. Inom loppet av tre minuter har hon redan hunnit kalla mig för alla sorters djur du kan hitta på zoo, utan att andas. Hon hade kunnat bli värsta rapparen. ”Kiosken har fått rutan krossad. Vem har gjort det? Säg åt dina banditkompisar att det räcker.”
Morsan är snabb när det kommer till nyheter i området, hon har ögon överallt tack vare sina vänner, mammaligan
”Va? Vadå krossad? Hur ska jag veta?”
”Du var säkert där.” Mamma är starkt övertygad om att förr eller senare kommer jag att ligga bakom något och hon testar gränserna varje gång.
”Hur ska jag vara där, jag är på Aichas jobb. Jag kommer hem när hon har slutat.” Jag måste alltid vara kort och koncis när morsan får för sig något, annars kan hon låsa sig och spinna vidare.
Att prata i telefon med mamma är alltid samma sak. Hon har tre lägen: kontroll, anklagande och besvikelse. Både jag och Aicha är uppvuxna med hennes skuldbeläggande. Morsan är snabb när det kommer till nyheter i området, hon har ögon överallt tack vare sina vänner, mammaligan. Dom är värre än polisen, dyker upp när du minst anar det, och tro mig, man fruktar deras golning med kryddning mer än ett fängelsestraff.
Varje gång hon får höra att någonting har hänt så ringer hon mig för att fråga vem som gjort det och varför, som att jag är TT som sitter på alla nyheter.
”Amos kiosk har tydligen fått rutan krossad.” Jag kollar mot Osman, som automatiskt blir tyst varje gång morsan ringer eftersom han vet att hon inte gillar att vi umgås.
”Mitt på dagen? Säkert bara barn.” Osman verkar obrydd och fortsätter kolla över växterna där en unge kör radiostyrd bil mitt i gatan.
Han har fortfarande grädde i skägget och ser cok dum ut. Gräddigt skägg i kontrast till hans grova ansikte, sittandes på blommigt grovsoprumscafé, walla så många error.
Jag är verkligen min mammas son
”Jag har aldrig fattat varför Hamza klipptes. Shuno var bara en klassisk datanörd”, säger jag försiktigt. ”Han gick med ryggsäck och glasögon till skolan och kom hem till sin dator. Hade han en vecka ledigt så såg han inte solen på hela tiden för han bosatte sig vid datorn.”
Jag hoppas på en reaktion från Osman, jag har länge velat fråga om varför Hamza sköts men aldrig vågat. Osman är tyst och fortsätter se över blommorna ut mot den radiostyrda bilen på gatan.
”Har du hört någonting?” fortsätter jag.
”Vad ska jag höra?” Osman släpper irriterat bilen med blicken och låter som att jag anklagar honom. ”Han var en helt vanlig tönt, men vad vet vi om vilka fiender han kanske hade, eller så var det bara fel plats vid fel tillfälle. Som Omar. Tre till har klippts sen honom, han blev nummer 49, släpp det.” Osman justerar sig på stolen som är alldeles för liten för honom, det är tydligt att han är klar med samtalsämnet.
Jag är verkligen min mammas son. Precis som hon frågar mig om nyheter så frågar jag Osman. Och precis som jag vägrar säga något, ibland även när jag faktiskt vet vad som hänt, så vägrar Osman att berätta för mig.
Mizeria är Nyhetsbyrån Järvas sommarföljetong som publiceras med ett avsnitt varje dag. Boken är skriven av Melody Farshin och utgiven på Bonnier Carlsen 2018. Del 16 publiceras imorgon.
